Så är det 8 mars igen. Och som vanligt på västkusten är det en gråregnig och dystert råkall väderdag mellan vinter och vår. Där vintern liksom inte vill släppa taget.
 
8 mars. Kvinnodagen. En dag för synliggöra kvinnan och villkoren att leva i ett patriarkalt samhälle. En dag då kvinnor ofta görs till offer.
Visst – en rutten maktstruktur som vår bygger på de många medlöparna, av alla kön och sorter. Vi hjälps alla åt att upprätthålla systemet. Tro inget annat när du sitter där med morgonsminkningen. Även om du begärt högre lön vid senaste förhandlingen.
Att inte vara medlöpare är att vara obekväm. Illa sedd. Oomtyckt. Ensam och besvärlig. Rent av oattraktiv som sexobjekt.
Det krävs det mod och integritet. Kamp. Och ännu mera kamp.
Att tåla att det gör ont att skapa en förändring man kanske inte själv får uppleva och njuta av.
Det modet önskar jag att jag att få uppleva från fler kvinnor. Våga vara till besvär.
Det är nämligen du som måste göra förändringen. Det går inte att säga att andra ska flytta på sig. Du får flytta dig. Ändra dig. Stå på dig och stå upp för det.
I med som i motvind.
I Göteborg organiserade sig hamnarbetarna som de själva ville. Satte hårt mot hårt. Och vann.
I Göteborg hörs inget strejkvarsel från vården, omsorgen eller andra kvinnodominerade yrken. Trots extremt stressig arbetsmiljö och mediokra löner. Vill inte kvinnor strejka för bättre villkor? Sätta hårt mot hårt? Och våga vinna en seger?
En sådan 8 marsdag hade varit fin och stark och gett hopp om en verklig vår!

 
De ekonomiska klyftorna ökar ånyo i Sverige. Och därmed de sociala klyftorna mellan människorna i vårt land.
Fattigdomen är ännu inte av den värsta sortens ur ett globalt perspektiv- men hemlöshet och otrygghet ökar för allt större grupper -när de rika blir rikare.
Och även om vi nästan bor vägg i vägg med varandra i samma geografiska stad- så skiljer våra verkligheter sig så mycket att vi inte riktigt längre lever i samma sorts värld.
Det gör ont i samhällssjälen just nu. För ett samhälle behöver att vi har tillit till varandra. Vågar träffas. Kanske rent av dela samma vision, även om vägarna att nå dit kan önskas vara olika.
Om inte vi ses och ser in i varandras ögon så ökar missförstånden- hatet- våldet.
Och samhället bryter ihop i svår smärta. Ibland är samhället rent av dömt att dö- för skadorna är för stora att läka ihop.
Sverige har ont. Riktigt ont- nästan lika ont som på 1930-talet, innan hatets krig bröt ut.
 
När de hopplösa och maktlösa blir så många till antalet att de inte längre kan marginaliseras ens av rikedomens fartblindhet- då har vi passerat en moralisk gräns. Ett lågvattenmärke i civilisation och mänsklighet.
Nu måste vi vända utvecklingen- och det snabbt!  Om vi inte skall ha ännu ett hatets krig på vår kontinent så måste klyftorna minska drastiskt. Och bördan av omställningsarbetet för rädda klimatet och vår art måste ske utefter förmåga. Det vill säga de friska och rika får bära lite mer än de sjuka och fattiga.
Det är enda chansen!
Om vi nu inte vill ersätta två tredjedelar av världens befolkning med robotar att hunsa med till det bittra slutet för homo sapiens korta historia i världsalltet

Aboriginerna sägs under sina vandringar till fots, då och då satt sig ner för vänta in sin själ. Att vara i samklang med sin kropp och själ och naturen runt om var viktigt för att nå välmående och insikt.Detta i en tid som gick så långsamt att det nästan är utanför vår fattningsförmåga.
Aboriginerna är världens äldsta levande kulturfolk. Kulturen är äldre än pyramiderna och Bibeln. Och uppvisar en klokskap om balans och harmoni vi ännu inte har funnit i väst.Trots ellr på grund av vår smarthet och teknikduglighet.
För när satt du och väntade in dig själv senast?
När skall man ha tid med det? Mellan jobbet, träningspasset och barnen eller det sociala spelet på sociala medier eller på krogen?
Enda gångerna vi förmår stanna upp är oftast när vi hamnat utanför. En olycka, en sjukdom eller sorg som gör att vi inte finns med på den sociala kartan. Ett tillstånd få av oss söker upp- utan mer hamnar i. Men när vi väl är där öppnas möjligheterna att se något annat. En annan sorts sanning- som en del av oss finner frid i, medan andra vill bara tillbaka till kända spelregler och sociala kontext.
Jag tillhör dem som funnit en sanning som stämmer bättre med vem jag egentligen är.En sanning som gör att jag numera kan tillbringa mycket mer tid i ensamhet och ingenting.En färd utan mål merän bara vara.
En ro infinner sig.Den ron som man får när man vet att man inte är rädd mera.
En stilla och lite humoristisk ro som jag då och då kan förnimma inom mig när jag går från möte till möte. Mellan uppdragen och deadlines.Jag ser det absurda och kan dra på munnen och göra lite klokare prioriteringar. 
Min vän och bekantskapskrets har förstås minskats radikalt. Jag orkar inte delta så mycket i det jag uppfattar som vuxnas på-låtsas-lekar som de tar så allvarligt på. Utan jag känner deras ångest och rädsla så starkt att och mina försök att nå dem misslyckas ofta. Där har jag inte hittat orden som inte sårar för djupt och skrämmer bort. Ett utveckling jag behöver vänta in i mig, helt klart.
Jag tillbringar mer och mer  tid med barn som är sig själva här och nu- och min sociala krets fylls mer och mer av de som diagnosticeras med avvikelse från norm. För vi har fått fler perspektiv på tillvaron- och det lär mig så mycket om mig själv och livet att vara med dessa särlingar.
Jag har aldrig fått en diagnos. Jag har nog varit för duktig och rätt på något vis. Men det är i särlingarnas land jag känner mig hemma. Där klädmärket inte spelar roll. Eller ditt val av rörelseform. Din lön i pengar. Din statusnivå i en slags hittepå- hierarki som så många anammar, fastän de aldrig egentligen kommer räknas där.
De sammanhang vi som människor räknas är ohippt och dant. Och vem vill vara 20-30-40-50-60 år idag och vågar vara ohipp och dan?
Nä, det krävs att man ramlar av. Och på något vis hitta sin själ utanför karusellen. Och den kommer med sanning och frid- om man vågar sitta ner och vänta in den. Oavsett vad omgivningen tycker om ditt märkliga  beteende och dina otrendiga kläder som liksom hamnat på kroppen- bara  för att de är sköna att ha på...

Ibland roar jag mig eller oroar mig med att läsa kommentarsfälten i dagstidningar för sätta en slags temp på samhällsmåendet.  Och tråkigt nog så visar det sig inte vara helt friskt, kan jag meddela. Tempen är hög och hatisk, sarkastiskt och sexistisk, raljant och rasistisk –eller bara pinsam och plumpt enfaldig-– en temp som visar att en väldig massa män med namnet Kent, Rickard, Kevin, Robert, Bo, Björn, Svend och Mikael inte mår så bra i dag. De är arga och förorättade dagligdags – på ungdomar, starka kvinnor, begåvade kvinnor, äldre kvinnor, fria kvinnor. På  invandrare –om de inte kommer från USA eller Tyskland, på feminister, kommunister, socialister, socialdemokrater, socialliberaler. De ser konspiration när de hör ordet jämställdhet, jämlikhet, rättvisa. För att inte tala om genusvetenskap!!Då skiter dom på sig! Rena mundiarrén sprider sig som en verbal löpeld i kommentatorsfälten.
Vårt land befolkas av en ansenlig bunt gubbar som mår helkasst, helt enkelt. Här kan man ju önska att det fanns ett piller för dem att ta så det skulle tillfriskna och kanske kunna glädja sig lite nu när de kommer upp i åren( jag är fördomsfull och tror det är helsvenska män över 50)
Men nej då- inga piller, terapi, sakliga argument eller fint väder tycks bita på denna grinighet. Samma gubbar gnäller och ojar sig vareviga dag om det mesta som tidningen skriver om.
Så tråkigt att vara så fast vid tangentbordet istället för leva de där sista dagarna, månader, åren av sitt liv här på jorden. En del hänvisar till sin fru- kanske har de barn och barnbarn. Dem tycks de inte umgås och glädja sig åt i sitt bittra manslandskap. Gud förbjude att denna gnälliga bitterhet smittar av sig till den yngre generationen. För då har vi en epidemi som påminner om digerdöden i dödlighet.
För så mycket dåligmående kan man dö av. Jag skulle tro att de allihopa kortar av sina liv med minst 10 år.
Nä, alla arga män med fallenhet för lättkränkthet-  Kanske ni skulle ta på er gummistövlarna, ta någon i handen och gå ut ur lägenheten eller huset och bara promenera till någonstans ni aldrig förut varit. Se något annat. Vidga de berömda vyerna. Passa på att kosta på er ett leende till en främling. Hjälp någon över gatan.
Må bra är också ett eget ansvar!

2018 har varit i år rädslans tecken. Eftersom jag själv levt i rädsla känner jag igen den. Den elaka rädslan som förlamar och fördunklar både seendet och förståelsen. Rubbar ens förstånd, dessvärre.
Rädslan som gör att den mentala energinivån hålls på sparlåga. Och då skriks det på snabb påfyllning- av  quick fix- hatet.
Kärleken är ett långsiktigt arbete och det har många inte lyckats med så bra 2018. Inklusive mig själv. Jag har definitivt varit en bättre människa än förra årets upplaga av mig som medmänniska och världsmedborgare.
Det är så mycket lättare med ett hatiskt vi och dom –tänk.
Än en nyanserad bild av livets komplexitet.
Det är lätt att dras med i svartvita förenklingar när mentala energidepån blinkar rött.
Även jag har deltagit i förenklade slutsatser på sociala medier 2018. Och inte har jag mått ett enda dugg bättre av det några timmar senare.
Så 2018 har varit på många sätt ett svårt år för oss på planeten 2018. Många är de människor som skrikit högt och röstat fram de arga männen till ofantliga maktpositioner. Trump, Erdogan, Putin och senast Bolsonario. Här hemma gick de i retoriken kalla och hårdare ledare framåt i valen och på den samhälliga agendan
Men - Aggression är inte alltid ett tecken på styrka. Det kan nog ofta snarare vara ett tecken på svaghet och brist på tålamod. Brist på tillit och visdom.
Och det är denna brist på visdom och tillit som så tydligt synts 2018.
Ett synnerligen kärlekslöst år i toppen och nyhetsflödena. Ett rädslans år.
Jag tror inte jag behöver skriva mer om eländet med de ökade sociala och ekonomiska klyftorna- och konsekvenserna i form av våld och otrygghet. I stadsdel efter stadsdel, stad och landsbygd. I alla länder runt vår jord. Vi vet egentligen allt om det. Vi kanske däremot inte vet hur vi ska orka göra något åt det- mer än hoppas att alla våra sparkar och slag ska få de oönskade ur vårt synfält. Ut i intet. Bortom vårt ansvar- som vi aldrig kan växa ifrån. Det vet varenda liten unge. Men hatet fördummar oss med tiden- och till slut kan vi bli farligt korkade som världsledare påvisat mången gång i historien. Men det vet vi ju redan om!
Så jag vill skriva lite mer om det som växer under den solkiga ytan. Om det där som spirar och lika gärna kan bli vår framtidsvärld
Om alla dessa människor som mot alla odds faktiskt hittar till tillit och respekt med sina grannar och omvärld. Som har bra idéer som kan göra världen, livet och vardagen till ett mycket bättre plats och tillstånd att vara i.
Som orkar arbeta med små medel och få idéer att blomma och låta andra blomma med och få ta plats. Även om de är lite olika sinsemellan.
Jag har haft förmånen att få jobba med stötta en del av  dessa eldsjälar i ett projekt. Ett projekt för framtiden som plötsligt verkar vara en riktigt möjligt scenario trots pågående accelererande klimatförändringar.
De är unga män och kvinnor i alla åldrar som jag möter i detta arbete med utveckla en ny vardag  och lokalområde. De flesta män över 40 verkar ha fullt upp med att arbeta med att förhindra förändring och framtid -så det hinner inte vara med i detta viktiga. Tyvärr. För det hade varit roligt att få med deras erfarenheter. Alla pusselbitar behövs för ett komplett helhet.
Så trots att 2018 var ett år där mycket skit flöt upp till ytan och som stinker så och smakar illa- så är det kanske all denna vedervärdighet som behövs för att fler och fler inser att världen och livet är alldeles för vackert för oss att skitna ner och smula sönder.
Det anstår oss inte längre som jordinvånare PUNKT.

2018 har varit ett svårt år för mig. Ett år där jag vacklat och fallit. Rest mig, skrattat och lärt mig massor. Men så har jag också gråtit floder. Klumpen av oro har vuxit och minskat och vuxit och minskat.
Att leva när döden är att förstå att den är där på riktigt 
Den går inte att motionera bort eller äta rätt –för döden är där ändå. Alldeles alldeles nära. Jag iakttar hans andning och rörelser. Vakar över förändringar och analyserar vad jag upplever. Ser mönster och ofta i syne.
2018 insåg jag att jag bar en mycket stor  potentialitet för en enorm rädsla i mig.
Jag bär en stor oro för att min man och jag inte ska orka ta oss igenom cancern och allt det som följer på att vara allvarligt sjuk. Medicinska svåra biverkningar med ökad sömnlöshet och oro. Sociala biverkningar i form av trassel med vårdenheter, hemtjänst och det som skall föreställa samhällets stöd- men oftast tornar upp sig som en mur av regelverk att följa -när man bara vill krypa ihop och få HJÄLP.
En personlig rädsla att jag inte räcker till att vara en sådan där härlig genomklok och underbart god människa man skall bli i sådana här krissituationer. Sådär berikad på insikten av att hittat det allra viktigaste precis i slutet av livet. Att jag missar lärdomar om mänsklighet och bara blir till ett tomt och bittert skal.
För vårt liv har vänts upp och ner och där drömmar sakta går upp i rök. Och nya har ännu inte hittat sin form. Och livet har förändrat oss till andra sorters människor. Vem är vi då? Vad vill vi då? Vem är jag i detta nya? I detta väntans ingenmansland där svaren låter dröja på sig.
Att då vinna insikter och hitta guld i det som är det nya nuet- är en resa i mod och missmod. En resa som jag inte funnit så lätt, trots min förmåga till stunder av sorglöshet och närhet till livets kretslopp. Vi föds och vi dör.
Frågan är hur jag ska kunna leva den insikten i en vardag jag inte längre känner mig ägare av….? En vardag så styrd av sociala kontext som inte det finns plats för i stundens allvar.
Och ändå så ser jag en strimma av hopp borta i horisonten. En vägvisare att söka ljuset och stanna där så länge jag förmår.För varje energinivå har sin logik. Och jag är en så mycket bättre människa, mer mig lik på någotvis, när jag mår bra
Så hoppfulla 2019 – Välkommen till mig! Jag behöver dig- du alldeles nyfödda år!

 
Jag undrar om detta med vår otroliga förmåga att lura oss själva är medfött eller är ett inlärt beteende..
En instinkt som växt fram och som nu liksom blivit en del i arten homo sapiens DNA.
Eller ett sätt att slippa ansvar att växa genom ickehantera.
En finurlighet som leder oss att upprepa destruktiva mönster privat liksom strukturellt.
 
Idag är det 100 år sedan första världskriget avslutades med orden Aldrig mera krig.
Miljoner människor dog i skyttegravar, av sina skador och epidemier som följde på kriget.
Många människor var läskunniga 1918. Det fanns en begynnande kunskap om världen runt omkring. Och om människors psyke.
Men 1918 blev snarare starten på ett århundrade fyllt av krig, terrorism och blodiga konflikter över hela världen.
Vi skriver 2018-11-11 idag. Det pågår krig i Syrien, upptrappad konflikt mellan Iran och USA och Iran och Irak. Turkiet och Saudiarabien. I Afghanistan krigar talibaner med eller mot sina egna med USA ibland på ena, ibland på andra sidan. USA och Rysslands Trump och Putin mullrar på med hot och fler vapen. Och så vidare och så vidare. Vi ser våldet i våra egna stadsdelar där unga män dör i gäng och drogkrig och kvinnor fortsätter misshandlas till döds i sina hem.
Freden och friheten är på väldigt många platser bara tomma ord. Varför kan vi inte skapa fred? Varför vill vi inte ha fred? Vem tjänar på våldet och hatet och alla vapen?
Vem är det som finurligt lurar sig själv att de de gör inte spelar någon roll?
 
Samma fenomen gäller klimatet; Preem i Lysekil får bygga ut sitt raffinaderi som kommer vara Sveriges i särklass största fossila miljöbov Det beslutar kommunen och Sverige satsa på 2018 medan unga Greta Thunberg som ska leva sitt liv på planeten får rådet att gå tillbaka till skolan istället för klimatstrejka. Är det verkligen hon som ska lära sig något?
Eller är det maktens spelare  i Preem och i Lysekils kommun som finurligt försöker spela bort sitt ansvar för klimatet och planeten och kommande generationers liv- som skulle behövt några år till i skolbänken eller spendera timmar hos psykologen för se vad de faktiskt gör?
 
Också till oss alla vanliga som dag efter dag blundar från kunskapen om  vem vi är och varför vi oförtrutet upprepar samma gamla mönster och misstag och hoppas på ett annat resultat i vardagen , i relationer eller på arbetsplatser.
Hur finurliga är vi inte när vi försöker bortförklara oss själva att vi hellre väljer att göra fel än annorlunda?
Will we ever learn??

För några år sedan satt jag i ett fönster på ett hotell i London och tittade ner på människorna på gatan. Långt där nere gick de snabbt med sina paraplyer eller småsprang undan regnet. Bilarna kom och gick i en aldrig sinande ström. Det såg väldigt automatiserat ut på något vis. Som om det hela var en gigantisk marionetteaterscen. Än en scen ur det vi kallar livet.
 
En annan sådan overklighetskänsla fick jag i Stockholm när jag skulle köpa en lunchmacka.
Det var som om alla på detta fräcka ställe var precis på väg att bli filmade. Totalt uppskruvade. Jag var tvungen att snegla och titta mig omkring ifall jag hade hamnat mitt i en filminspelning. Men det verkade vara det som kallas verkligheten.Åtminstone i Stockholm.
 
Jag får den här overklighetskänslan allt oftare. En känsla av oförståelse och utanförskap. Jag hajar inte grejen längre. Jag är inte med.Och ibland gör det ont. För det finns en lockelse i innanförskapet och att räknas med.
 
Jag tittar med stora ögon och lyssnar med gigantöron- men förstår inte vad det är som är  viktigare än kärleken och livet. Jag håller på att ramla ur bilden.
Det flimrar och susar när jag är mitt i- men på håll så blir bilden otäckt skarpt.
 
Jag ser unga flickor och en del pojkar vanställa sig i försök att verka attraktiva. Jag ser människor i desperation skrika en sak med sina kroppar och ögon- och en helt annan sak med leende munnar.
Jag ser barns vilda längtan efter uppmärksamhet när deras föräldrar sugts in i sin telefon. Den där förtrollande tingesten som är så förrädiskt likt livet. Medan det lilla barnalivet står jämte med allt mer tomma ögon.
 
När jag ser bilden med det skärpedjup man får med lite perspektiv- då blir jag sorgsen inombords. Vad var det för värld jag har lämnat över till nästa generation? Vad har konsumtionen gjort med oss som människor? Läste att rumpförstoring, botoxinjektioner och penisförlängning är att jämställa med vilken lyxvara som helst i denna nya sköna tid av shopping … Kapitalismen har liksom ersatt vårt hjärta och hjärna som livsmotor. Vi konsumera ihjäl vår egen planet och skryter om det på sociala medier???
Vi behöver nog inte AI – vi är nog på väg att bli det själva. En ekonomisk teknisk konstruktion som härmar det organiska livet. Dinosaurierna dog ut p g a av yttre orsaker. Vi lär dö ut p g a av inre orsaker. Intressant fenomen  att studera på långt håll från nästa existens!
 
För det är ganska gott att inse att jag med ålderns rätt är på väg ut ur bilden- och tillbaka  in i livet igen som den människa jag innerst inne är. Och på väg någon helt annanstans!
 
Och vem vet- kanske jag kan lämna några brödsmulor efter mig för de som är intresserade av att skippa vansinnet!

Vår just nu pågående samtid är en svår tid att vara människa i. En tid av ökad polarisering med allt hat och våld det föder. I helgen sköts 11 människor ihjäl i Pittsburgh för att de ber till en liten annan sorts Gud än den Gud som är vanligast i USA.
26 unga män har förlorat sitt liv i Sverige under året som gått genom en våldshandling. i en slags skruvad version av en manlighetsrit slår det mig ibland.
Och våldet mot kvinnor i nära relationer fortsätter och kräver årligen sina döda.År ut och år in.
Och i land efter land  väljer minoriteter av folket de så kallat starka ledarna. Kanske vi borde säga de ledare som gapar högst och mest onyanserat? Skränighet kanske kan misstolkas som styrka hos de svagsinta....
 
Greta Thurfjell skriveri DN ner en ung människas ganska aningslösa tankar om att få bli en huskvinna till en äldre man- i en samtid när kvinnor på många fronter förlorar rätten att få vara mer än kvinna- i ständig position som  den andra klassens medborgare.. Kvinnor börjar åter förlora rätten till att få vara en helt egen människa. Greta är en i den långa raden som öppnat dörren till det vi nu upplever i form av Backlash Människa, tänker jag.
 
En annan är
den åldrande vita mannen; Jordan Peterson som genomför ett slags korståg mot jämställdhet mellan könen – då vi faktiskt har en biologisk skillnad som bör bestämma allt om vilken sorts människa en är. Trots att denna man är vit och västerländsk precis som jag - så känner jag mig som biologisk kvinna mig otroligt ofri och kringskuren i hans version av demokrati och frihet. Men jag borde vara glad och trygg i min ofrihet verkar det som med starka män runtomkring….Sedan har han naturligtvis en poäng i att det vore bra om män generellt sett tar lite mer ansvar moraliskt - det har det ju varit lite si och så med de senaste tusen åren. Tråkigt att män inte verka kunna växa med  med en jämställd livskamrat vid sin sida, bara…Eller har vår gode Jordan missat det uppenbara? Att det är ojämställdheten mellan könen som låst fast mannen i ett egofixerad omogen mänsklighet?
 
Har ni tänkt på att när vi föds så är vi ganska lika. Det är svårt att se om en bebis är en pojke eller flicka om könsorganet är täckt Det är bara ett alldeles nytt liv som ska ut på sin egna svindlande resa. I en kropp på denna planeten vi kallar Jorden.
Samma inträffar när vi blir gamla – så könsbestämningen minskar kraftigt i betydelse och framför oss finns en människa som levt ett liv och nu snart skall äntra en helt okänd resa
När livet börjar och slutar så är könet så oviktigt – det är det mänskliga livet som är värt något.
Kanske ni skulle grunna på det istället, Greta och Jordan för att vara så totalt fixerade vid att öka polariseringen- som givit oss så mycket hat, sorg och våld genom tiderna. För ni tror väl inte att agapekärleken uppstår i en slavs hjärta? 

 
Kommer ni ihåg berättelsen om det osynliga barnet av Tove Jansson? Om den lilla flickan som negligerades så länga att hon till slut inte gick att se. Enda tecknet på att hon fanns var en liten bjällra runt hennes hals som då och då hördes i Mumindalen.
 
Det känns som en bra beskrivning av hur sanningen försvann ur vår samtid.
Sanningen förklarades på något vis omodern och pryd, icke kommersiellt gångbar. Den fick inte plats e den kapitalistiska himmelen som hänger framför oss –precis  som en morot framför en åsna för att få den att gå någon annans ärenden.
Sanningen bleknade , flämtade bort som prinsessan i Fantasien.
 
Och nu ses den inte mer. Den hörs bara inom oss när vi är ensamma.  När Storebror Marknaden inte riktar sitt ljus mot oss. Då när vi är oss själva utan ett uns bekräftelse inom räckhåll – då pinglar det svagt. Sanningen. Den totala bekräftelsen. Livets facit.
Ett ögonblick så känner vi vetskapen. Och de allra flesta av oss skyndar fort bort. Då sanningen är så långt borta i våra liv att vi bara orkar med lightversionen PK. Och de allra flesta orkar inte ens det. De trubbar och dövar sig på alla möjliga och märkliga sätt de kan komma över för att slippa Sanningen. Om vem man egentligen är. Och vad man egentligen borde göra. Sanningen gör för ont när den har varit frånvarande i ens liv för länge. Det är så mycket lättare att ta ett glas till, jobba lite extra, svälja ett piller och leva sitt liv i sociala medier.
Barn har inte det problemet- de är här och nu i sanningen. Men ack så fort de lär sig ljuga för att vara till lags. Klättra i hierarkierna. Bli lydiga konsumenter istället för människor. Det går ganska fort att bli dum och lögnaktig  numera. Tekniken är verkligen fantastisk.
 
Det osynliga barnet fick kärlek och ro hos Muminfamiljen. Fick vara sig själv och osynlig så länge hon ville. Och en dag vågade hon visa sig igen. Mer och mer. Och till slut fanns hon igen
 
Kanske är det så med sanningen också- om vi vågar vara med den. Låta den finnas där. Tycka om den för var den är. Ge dig och sanningen en stund varje dag Och kanske sanningen då återkomma och få plats i världen och mänskligheten.
Det känns bra inom mig när jag tänker så. Då borde det väl vara sant?