Jag undrar om detta med vår otroliga förmåga att lura oss själva är medfött eller är ett inlärt beteende..
En instinkt som växt fram och som nu liksom blivit en del i arten homo sapiens DNA.
Eller ett sätt att slippa ansvar att växa genom ickehantera.
En finurlighet som leder oss att upprepa destruktiva mönster privat liksom strukturellt.
 
Idag är det 100 år sedan första världskriget avslutades med orden Aldrig mera krig.
Miljoner människor dog i skyttegravar, av sina skador och epidemier som följde på kriget.
Många människor var läskunniga 1918. Det fanns en begynnande kunskap om världen runt omkring. Och om människors psyke.
Men 1918 blev snarare starten på ett århundrade fyllt av krig, terrorism och blodiga konflikter över hela världen.
Vi skriver 2018-11-11 idag. Det pågår krig i Syrien, upptrappad konflikt mellan Iran och USA och Iran och Irak. Turkiet och Saudiarabien. I Afghanistan krigar talibaner med eller mot sina egna med USA ibland på ena, ibland på andra sidan. USA och Rysslands Trump och Putin mullrar på med hot och fler vapen. Och så vidare och så vidare. Vi ser våldet i våra egna stadsdelar där unga män dör i gäng och drogkrig och kvinnor fortsätter misshandlas till döds i sina hem.
Freden och friheten är på väldigt många platser bara tomma ord. Varför kan vi inte skapa fred? Varför vill vi inte ha fred? Vem tjänar på våldet och hatet och alla vapen?
Vem är det som finurligt lurar sig själv att de de gör inte spelar någon roll?
 
Samma fenomen gäller klimatet; Preem i Lysekil får bygga ut sitt raffinaderi som kommer vara Sveriges i särklass största fossila miljöbov Det beslutar kommunen och Sverige satsa på 2018 medan unga Greta Thunberg som ska leva sitt liv på planeten får rådet att gå tillbaka till skolan istället för klimatstrejka. Är det verkligen hon som ska lära sig något?
Eller är det maktens spelare  i Preem och i Lysekils kommun som finurligt försöker spela bort sitt ansvar för klimatet och planeten och kommande generationers liv- som skulle behövt några år till i skolbänken eller spendera timmar hos psykologen för se vad de faktiskt gör?
 
Också till oss alla vanliga som dag efter dag blundar från kunskapen om  vem vi är och varför vi oförtrutet upprepar samma gamla mönster och misstag och hoppas på ett annat resultat i vardagen , i relationer eller på arbetsplatser.
Hur finurliga är vi inte när vi försöker bortförklara oss själva att vi hellre väljer att göra fel än annorlunda?
Will we ever learn??

För några år sedan satt jag i ett fönster på ett hotell i London och tittade ner på människorna på gatan. Långt där nere gick de snabbt med sina paraplyer eller småsprang undan regnet. Bilarna kom och gick i en aldrig sinande ström. Det såg väldigt automatiserat ut på något vis. Som om det hela var en gigantisk marionetteaterscen. Än en scen ur det vi kallar livet.
 
En annan sådan overklighetskänsla fick jag i Stockholm när jag skulle köpa en lunchmacka.
Det var som om alla på detta fräcka ställe var precis på väg att bli filmade. Totalt uppskruvade. Jag var tvungen att snegla och titta mig omkring ifall jag hade hamnat mitt i en filminspelning. Men det verkade vara det som kallas verkligheten.Åtminstone i Stockholm.
 
Jag får den här overklighetskänslan allt oftare. En känsla av oförståelse och utanförskap. Jag hajar inte grejen längre. Jag är inte med.Och ibland gör det ont. För det finns en lockelse i innanförskapet och att räknas med.
 
Jag tittar med stora ögon och lyssnar med gigantöron- men förstår inte vad det är som är  viktigare än kärleken och livet. Jag håller på att ramla ur bilden.
Det flimrar och susar när jag är mitt i- men på håll så blir bilden otäckt skarpt.
 
Jag ser unga flickor och en del pojkar vanställa sig i försök att verka attraktiva. Jag ser människor i desperation skrika en sak med sina kroppar och ögon- och en helt annan sak med leende munnar.
Jag ser barns vilda längtan efter uppmärksamhet när deras föräldrar sugts in i sin telefon. Den där förtrollande tingesten som är så förrädiskt likt livet. Medan det lilla barnalivet står jämte med allt mer tomma ögon.
 
När jag ser bilden med det skärpedjup man får med lite perspektiv- då blir jag sorgsen inombords. Vad var det för värld jag har lämnat över till nästa generation? Vad har konsumtionen gjort med oss som människor? Läste att rumpförstoring, botoxinjektioner och penisförlängning är att jämställa med vilken lyxvara som helst i denna nya sköna tid av shopping … Kapitalismen har liksom ersatt vårt hjärta och hjärna som livsmotor. Vi konsumera ihjäl vår egen planet och skryter om det på sociala medier???
Vi behöver nog inte AI – vi är nog på väg att bli det själva. En ekonomisk teknisk konstruktion som härmar det organiska livet. Dinosaurierna dog ut p g a av yttre orsaker. Vi lär dö ut p g a av inre orsaker. Intressant fenomen  att studera på långt håll från nästa existens!
 
För det är ganska gott att inse att jag med ålderns rätt är på väg ut ur bilden- och tillbaka  in i livet igen som den människa jag innerst inne är. Och på väg någon helt annanstans!
 
Och vem vet- kanske jag kan lämna några brödsmulor efter mig för de som är intresserade av att skippa vansinnet!

Vår just nu pågående samtid är en svår tid att vara människa i. En tid av ökad polarisering med allt hat och våld det föder. I helgen sköts 11 människor ihjäl i Pittsburgh för att de ber till en liten annan sorts Gud än den Gud som är vanligast i USA.
26 unga män har förlorat sitt liv i Sverige under året som gått genom en våldshandling. i en slags skruvad version av en manlighetsrit slår det mig ibland.
Och våldet mot kvinnor i nära relationer fortsätter och kräver årligen sina döda.År ut och år in.
Och i land efter land  väljer minoriteter av folket de så kallat starka ledarna. Kanske vi borde säga de ledare som gapar högst och mest onyanserat? Skränighet kanske kan misstolkas som styrka hos de svagsinta....
 
Greta Thurfjell skriveri DN ner en ung människas ganska aningslösa tankar om att få bli en huskvinna till en äldre man- i en samtid när kvinnor på många fronter förlorar rätten att få vara mer än kvinna- i ständig position som  den andra klassens medborgare.. Kvinnor börjar åter förlora rätten till att få vara en helt egen människa. Greta är en i den långa raden som öppnat dörren till det vi nu upplever i form av Backlash Människa, tänker jag.
 
En annan är
den åldrande vita mannen; Jordan Peterson som genomför ett slags korståg mot jämställdhet mellan könen – då vi faktiskt har en biologisk skillnad som bör bestämma allt om vilken sorts människa en är. Trots att denna man är vit och västerländsk precis som jag - så känner jag mig som biologisk kvinna mig otroligt ofri och kringskuren i hans version av demokrati och frihet. Men jag borde vara glad och trygg i min ofrihet verkar det som med starka män runtomkring….Sedan har han naturligtvis en poäng i att det vore bra om män generellt sett tar lite mer ansvar moraliskt - det har det ju varit lite si och så med de senaste tusen åren. Tråkigt att män inte verka kunna växa med  med en jämställd livskamrat vid sin sida, bara…Eller har vår gode Jordan missat det uppenbara? Att det är ojämställdheten mellan könen som låst fast mannen i ett egofixerad omogen mänsklighet?
 
Har ni tänkt på att när vi föds så är vi ganska lika. Det är svårt att se om en bebis är en pojke eller flicka om könsorganet är täckt Det är bara ett alldeles nytt liv som ska ut på sin egna svindlande resa. I en kropp på denna planeten vi kallar Jorden.
Samma inträffar när vi blir gamla – så könsbestämningen minskar kraftigt i betydelse och framför oss finns en människa som levt ett liv och nu snart skall äntra en helt okänd resa
När livet börjar och slutar så är könet så oviktigt – det är det mänskliga livet som är värt något.
Kanske ni skulle grunna på det istället, Greta och Jordan för att vara så totalt fixerade vid att öka polariseringen- som givit oss så mycket hat, sorg och våld genom tiderna. För ni tror väl inte att agapekärleken uppstår i en slavs hjärta? 

 
Kommer ni ihåg berättelsen om det osynliga barnet av Tove Jansson? Om den lilla flickan som negligerades så länga att hon till slut inte gick att se. Enda tecknet på att hon fanns var en liten bjällra runt hennes hals som då och då hördes i Mumindalen.
 
Det känns som en bra beskrivning av hur sanningen försvann ur vår samtid.
Sanningen förklarades på något vis omodern och pryd, icke kommersiellt gångbar. Den fick inte plats e den kapitalistiska himmelen som hänger framför oss –precis  som en morot framför en åsna för att få den att gå någon annans ärenden.
Sanningen bleknade , flämtade bort som prinsessan i Fantasien.
 
Och nu ses den inte mer. Den hörs bara inom oss när vi är ensamma.  När Storebror Marknaden inte riktar sitt ljus mot oss. Då när vi är oss själva utan ett uns bekräftelse inom räckhåll – då pinglar det svagt. Sanningen. Den totala bekräftelsen. Livets facit.
Ett ögonblick så känner vi vetskapen. Och de allra flesta av oss skyndar fort bort. Då sanningen är så långt borta i våra liv att vi bara orkar med lightversionen PK. Och de allra flesta orkar inte ens det. De trubbar och dövar sig på alla möjliga och märkliga sätt de kan komma över för att slippa Sanningen. Om vem man egentligen är. Och vad man egentligen borde göra. Sanningen gör för ont när den har varit frånvarande i ens liv för länge. Det är så mycket lättare att ta ett glas till, jobba lite extra, svälja ett piller och leva sitt liv i sociala medier.
Barn har inte det problemet- de är här och nu i sanningen. Men ack så fort de lär sig ljuga för att vara till lags. Klättra i hierarkierna. Bli lydiga konsumenter istället för människor. Det går ganska fort att bli dum och lögnaktig  numera. Tekniken är verkligen fantastisk.
 
Det osynliga barnet fick kärlek och ro hos Muminfamiljen. Fick vara sig själv och osynlig så länge hon ville. Och en dag vågade hon visa sig igen. Mer och mer. Och till slut fanns hon igen
 
Kanske är det så med sanningen också- om vi vågar vara med den. Låta den finnas där. Tycka om den för var den är. Ge dig och sanningen en stund varje dag Och kanske sanningen då återkomma och få plats i världen och mänskligheten.
Det känns bra inom mig när jag tänker så. Då borde det väl vara sant?

Åsa Beckman i DN frågade sig och sina läsare i DN för ett par veckor sedan varför män upplevde det som en triumf- en seger- att få visa upp och/eller leva med en mycket yngre kvinna.
Hon fick hundratals mail- men som vanligt var det de väntade. Att yngre kvinnor har fastare kroppar och slätare hud. Att frun hade slutat bry sig om sitt utseende och vara till behag för mannen. Att erövra kvinna, barn, karriär och residens –inte gav så mycket när det väl kom till fram till kritan - utan att få göra det igen med en yngre fattigare kvinna var roligare och mer lockande.
Att en annans ungdom vitaliserar den bristande egna energin. Och att män är mer rädda för att dö. Och tillsammans med den nyutsprungna flickan så kan man inbilla sig att döden inte lika närvarande.
 
Det tycker jag är det mest intressanta svaret- som tyder på någon form av analys och självreflektion. Att män lever längre bort från livet och livscykeln- från frö till frukt - än kvinnor gjort historiskt. Att livet hör samman med döden och är i cyklisk form- inte linjärt uppåt uppå utan slut…. Att män varit mer intresserade av bygga former och behålla ställningar, som inte kan leva av sig självt. Och därmed inte generera vitalitet hos den som skapat det .Det finns dock hopp med en yngre generationen pappor som är mer närvarande med sina barn och kanske med sina åldrande föräldrar På så sätt så kanske de kan bryta mansrollens förbannelse och inre tomhet.
Och så är det förstås en klassfråga. För yngre kvinnor väljer inte leva med mindre bemedlade äldre män. Så det är förmodligen inte njuta klokskap den yngre kvinnan vill  göra. Utan gena i livet med andras, det gamla parets, pengar och vad det kan ge för positionering och trygghet i en orättvis värld. Så en gnutta mer jämlikhet med våra ekonomiska förutsättningar och större jämställdhet så skulle nog det inte vara lika vanligt att män kan köpa sig ungdom och liv av andra. Utan får liksom arbeta för det själv med sig själv genom hela livet sitt. Och- Tänk vad mycket kreativitet dessa unga kvinnor skulle kunna bidra med till samhället och livet istället för behaga åldringar!
 
För visst är unga kroppar mer släta och fasta- det är helt könsneutralt. Hormonerna ändra sin sammansättning genom livet.  Med åren pekar fler saker neråt. Pungen, brösten, magen och hakan. ( Och håren börjar sätta sig lite varstans utom på huvudet…) Tråkigast är väl om även munnen gör det. Pekar neråt och avvisande. På alla sorters kön och folkslag. Munnen som påvisar att livet inte vågat levas till det yttersta- utanför roller och ramar. Levas till sista andetaget är taget och borta. Det är ledsamt på riktigt.
Men- det som är det sorgligaste av allt; Det är män tar sig oftare rätten att klanka ner och välja bort sina jämnåriga medmänniskor av kvinnligt kön, utan för en sekund fundera på hur de själva tar sig ut. På insidan liksom utsidan. Men med en tunnare plånbok, så kanske de skulle kunna unna sig både självreflektion och analysera fram insikter som skulle kunna komma mänskligheten till gagn- så vi slipper trava runt i förfädernas avlagda skor.
En får väl leva på hoppet och testa sig fram till nya skodon medan processen tar sin början!!

 
Det är en alldeles ny dag.
Sitter här om morgonen med mitt kaffe och ser solen försöka ta sig över trädtopparna och ur molnslöjorna.
Det är lite som det känns just nu inombords. Känner mig sorgsen och gråten ligger på lut. Som om solen inom mig och utom mig inte riktigt kommer fram. Gårdagens historik och handlingar lägger sig som rök över denna morgonstund Jag känner sorg för Göteborg och Sverige i rädslans samtid.
 
 
Det är en alldeles ny dag
Om 2 dagar skall landet och staden jag bor i välja politiskt styre. Medierna har surrat och på torgen står politiska gräsrötter och försöker övertyga förbipasserande om att rösta som dem. Tonfallet och tempot är hätskt som vanligt i valtider- men det har kommit in andra toner i min stad och mitt land. Både ljusa toner och mycket mycket mörka tongångar. De mörka ekar av hat, förakt och fornstora dar . De ljusa luktar grön skog och spring i benen. Att allt faktiskt är möjligt bara vi tror och handlar därefter
 
Det är en alldeles ny dag
En alldeles ny dag. Fast mina tankar hänger sig envist  kvar i det gamla- trots att hjärtat mitt strävar åt framtiden till. Det är mina tankar som får mig sorgsen och faktiskt lite rädd när jag hör vad mina medmänniskor säga och tycka om varandra. Så mycket hat, så mycket rädsla och så mycket ont som kan komma ur detta, som historien visat. Gång efter annan. Det fyller mig med en stor stor sorg som gör att jag bara vill sätta mig ner och gråta över hur kunde det bli så här fel igen.
Men gråten som finns inom mig kan också vara en befriare från det gamlas smuts. Skölja mig ren och redo för en annan sorts morgondag. Den sortens morgondag jag vill ska vara oss alla förunnade. Att livet är här för att levas och värnas av oss. Att vi kan låta livets låga värma oss och leda oss i stunder då vardagslivet är svårt- som det ju så ofta är. Våra föräldrar blir gamla, vänner försvinner och de närmaste dör eller blir sjuka. Våra barn växer upp och begår misstag och våndas på sina livs resväg. Och vi åldras och krämporna tilltar. Men visdomen tilltar om vi tillåter den att göra det. Och om vi släpper lite av våra rädslor från gårdagen och lättar på prestigen - vågar tro på livets kraft  och min förmåga till att faktiskt göra skillnad och gott.
Och då är det särdeles underbart att inse det alldeles uppenbarliga;
Det är en alldeles ny dag.

 
Snart är det val. Sällan eller aldrig har jag upplevt så mycket sorg, rädsla och kampvilja som inför valet 9 september anno 2018.
Anledningen är högerpopulismens framväxt. Den rörelse som har sina rötter inom fascismens och nazismens ideologi om bättre och sämre människor.Om vilka som ska få vara med och vilka som skall få vara utan. Vilka som skall få vara fria och vilka som skall vandra tillbaka till fångenskapen som vi kanske trodde tillhörde det förflutna.
Åkesson är för det mesta en duktig retoriker som pratat med folk på folks vis. I en värld  och samtid där kraven på att vi skall använda hela vår mänskliga förmåga att tänka och handla. Analysera och förstå- sympatiserar var femte svensk med ett parti som förenklar tillvaron till ett svart och vitt samhälle- med väldigt få nyanser däremellan
Jag tänker att när jag tycker om, öppnar upp och våga vara med sånt jag inte är van vid- så växer mitt hjärta och förstånd. Jag blir en lite större människa, snällare och gladare. Rent av lycklig.
DNär jag mår dåligt och är taggig sluter jag mig och blir en lite mindre och räddare människa.
Denna rädsla och illamående tycks vara vardagen för en stor del svenskar av idag.
Den sortens dåligmående som bara lättar av att slå på någon annan. Trampa ner någon under sig själv för få lätta sin livsångest. Ungefär som en missbrukare söker sin drog för få några minuters frid med sig själv innan helvetet bryter ut igen.
SD är de olyckliga och räddas parti- men de har dessvärre fått en mängd medlöpare i valets agenda och samtalston.
Moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna och socialdemokraterna tävlar dagligdags i vem som är tuffast mot de svagaste. Det är ömkligt och svårt patetiskt att se dessa välbeställda toppolitiker rea ut sig själva och demokratins värdegrund för några år vid makten.
Och naturligtvis kommer det bli tufft för Sverige och svenskarna i många år när vi låtit dessa rädslan och hatets apostlar ta sådan plats i våra sinnen och i maktens korridorer. Det kommer ta år av arbete att sopa rent och laga landet helt igen. Men vi kan det! Och vi kommer göra det för våra barn och barnbarns liv.
Vi ska bli ett stolt land igen  som vågar växa in i framtiden med stort hjärta och mänsklig klokhet- och som på så vis samlar kraft för att ta itu med vår jord största utmaning- klimatförändringen och dess konsekvenser.

Har ni också känt den? Den där närvaron när man är alldeles ensam hemma…Närvaron och iakttagelsen.  Det är som om jag plötsligt ser mig själv. Genom denna närvaron. Lägger märke till mig själv. Vem jag är. Vem iakttar mig? Vem där? Jag är ju ensam.
Men rummet är fullt av närvaron som ser mig, Hör mig. Är med mig. Jag är inte ensam i ensamheten.
 
När bruset tystnar i rummet och det som är inom mig hörs. Starkt och tydligt.
Min vånda. Min längtan. Min rädsla. Min humor och jävlar anamma.
Jag lyssnar till mig. Mina ord som söker sig fram. Formulerar insikter.Förstår så mycket som jag aldrig säger högt av tidsbrist och omständigheter.Ord som kräver närvaro.
 
Har ni också lagt märke till det dör eviga när man mediterar eller yogar? Den där otroligt privata känslan av vara här. Precis här. Men del av allt.  Hur tyngder lättar och nuet dras ut till evighet.Så varför är jag inte där oftare? Konstigt, minst sagt.
 
Märkligheter.
 
Som vi så sällan berättar om på kafferasten eller i Instagramflödet.
Och då menar jag förstås inte att de tjusiga yogapositionerna i solnedgångar eller på bergstoppar.
Utan bara den där stilla känslan av mening. Och att allting går till ro.
 
 
 

​Jag tror vi behöver reda lite kring ett begrepp som det pratas mycket om nu. Klimatförändring. Klimatkrisen.
 
I sommar har vi genomlevt den. Vissa, även jag ,har njutit av många soliga dagar, varma kvällar och mången bad. Men trots en medelhavssemester hemmavid- så är vi några stycken som sett att björkarna gulnade redan i juni. Hur gräset blev sönderbränt och buskar, ljung torkade brunt innan de ens nådde full blomning. Sett förtvivlade bönder när skördarna minskar och djuren inte kan få bete. Bränderna härjat i skogarna och vattnet sinat i brunnen på landet.
 
Trots att det är så synligt att naturen tar stryk omkring oss- så verkar vi inte inse att vi människor är totalberoende av en fungerande natur. Ett kretslopp som funkar. Bin som befruktar våra grödor . Ett vatten som är kallt och rent.
Vi köper mineralvatten och surar lite över att den lokalproducerade ölen är slut. Det är som om pågående budskap från jorden  inte riktigt går in.
BIIIIIIP Förändring pågår BIIIIIIIP. Ställ om. BIIIIIIP
Jorden överlever klimatförändringen. Den har överlevt flera tuffa klimatförändringar i historien. Den ställer om. De är vi arter som försvinner. Dinosaurierna dog ut. Mammuten. Den sabeltandade tigern. Och nu är turen kanske för homosapiensarten att gå till jorden historia. En aggressiv art med hybris och med mycket liten intelligens trots skola och internet. Fullproppat med kunskap. Och med porr och skit. Gissa vad arten Homo sapiens ägna sig åt…suck.
Kanske  vi inte är värdiga jorden att överleva?
 
Fast- så tänker jag på de som faktiskt gör något av sina liv. Som hjälper till att bygga upp.
Som de som arbetar med att bygga  nya korallrev istället för vi trålat sönder.
För dem som får se sina betesmarker delas mellan sina kor och kanadagässen Och delar med sig för att bevara mångfalden.
De som bygger bihotell i staden och på landet. Ställer ut vatten till de små djuren när regnet uteblir igen.
De som minskar på sin konsumtion och beslutar använda den där funktionsdugliga fyra år gamla jackan i år igen istället för köpa en ny.
De som delar bil och cyklar eller åker kollektiv istället för att sitta och spy ut avgaser ensamma i egen bil, dag ut och dag in på väg till och från jobbet.
De som tar med kaffe i termosen i stället för att köpa och kasta engångsmuggen med kaffe.
De som väljer ha Skypemöte istället för den där resan till Bryssel.Eller väljer tåget till huvudstaden istället för flyget.
De som stannar en vecka till på flygsemestern och tar tåget till sommarresan istället.
De som äter vegetariskt eller veganskt till största delen.
De som delar mera. Och vågar minska på makeupen
Och alla de som idog sorterar plast och metall och papper och glas- när de vinstdrivande företagen vägrar byta till miljövänliga emballage.
De som tar med sig sin skit hem istället för dumpa det i havet eller på marken.
 
Vardagshjältar och livsförespråkare.
De behöver bli fler för att vi som art skall överleva på ett klot som ställer om mot ett varmare klimat. En klot som anpassar sig till att kustlinjen kommer förändras när havet stiger på grund av smältande isar. Ett klot som rustar sig för extremväder med orkaner, skyfall och torka..
Ett klot som göder de arter som trivs med läckande metangaser och heta dagar- och gör sig av med dem som inte fixar det.
Jorden ställer om. Vill vi överleva som art bör vi göra det också!
 
 

 
Ibland kan jag liksom ryckas med i drev och gnäll. Det är så lätt att avreagera sig olust, rädsla och allmän irritation på någon annan. Särskilt dom där Andra….de är riktigt jävla assholes . Just nu är jag pissed på Ann- Sofie Hermanssons besatta jakt  på extremister som vänsterpartiet och miljöpartiet ( Häpp!!) …men jag vill ju inte fastna och bli besatt av hennes obildade  besatthet…. Då sjunker min energibarometer direkt, nämligen!
 
Ibland får jag en motfråga av mina närmaste; Hur vill du ha det då??
 
Och det är ?
Hur vill jag egentligen ha det på ett mer nyanserat vis än fred på jorden och lite lugn och ro…
Jo, jag skulle vilja att vi vågade vara människor, detta komplexa väsen istället förenfaldiga oss i kön, ålder, klass, hudfärg och livsåskådning. Ett sätt skulle vara att införa livskunskap i skolan som det viktigaste basämnet.
 
Vad är livet, vad vill det? Hur värderar vi det och vårdar det? Får det att slå rot och blomma ut? Hur bevattnar man kärleken och rensar ut hatet?
Det är väldigt viktiga frågor att söka svar på och bli en klok människa som vågar vara sig själv och leva livet så att man inte behöver rädas döden.
 
Så -
Livskunskap från förskolan!
 
Sedan är nästa steg att ha koll på sin energibarometer! Vilken energinivå är jag på nu? För varje nivå har sin egna logik, nämligen!
Tänk er en skala mellan 1- 10, där 1 är riktig sunkig källarnivå i humöret och 10 är så nära himmelen man kan nå.
Jag är en människa som brukar till vardags ligga på våning 6- 7, men som i vintras genomgick en svår kris och hamnade ofta på nivå 3- 4 på grund av rädsla och utmattning.
Vilken skillnad på mina resonemang och beslut och handlingsmönster!
Så rädda beslut jag fattade! Så trångt mitt hjärta blev! Och så ensamt och kallt det blev inom mig….
Nu är jag uppe på 5-6 igen och ser ljuset igen! Och vågar tro och hoppas på framtiden. På ungdomen och klokskapen hos mänskligheten när det väl gäller!
 
Så skaffa dig en energibarometer och noterar din dagstemperatur- och kolla upp vilka beslut du fattar när du är i dåligmående kontra välmående.
 
Annars tycker jag att vi borde minska lönegapet radikalt.  Säg mellan 25 – 45 tkr. Där erfarenhet och ansvar är tydliga parametrar för de högre inkomsterna- och de lägre är ingångslöner och lägre ansvar/utbildningsnivå. Ingen är dubbelt så mycket värd än någon annan! En oerhört viktig pedagogisk poäng och värdegrund att stå på.
Återinför äldreboende med lite kuligare inramning än förr. Odlingar, djur och god mat och gemenskap. Så man kan flytta dit med en dålig rygg snarare än tre dagar innan döden. På så sätt frigörs en massa lägenheter- ofta äldre och billigare- till unga och låginkomsttagare.
Bevara och utveckla grön och odlingsområdena i staden. Viktigt att få möjlighet att läkas och vila i det gröna samt stoppa ner händer i jorden och förstå livets kretslopp kroppsligen.
 
Sänk arbetstiden till max 30 timmar i veckan så fler kan orka vara bra föräldrar, ideella ledare och förverkliga sig kulturellt. Skippa masskonsumtionen och vårda dina ting.
Inför bytesrum, fixotek och lånepooler så slipper man äga och kan få dela med sig. Det är en go känsla i själen ! Att få dela och ge bort!
 
Utbilda försvaret i att ta hand om kommande års konsekvenser av klimatförämdringarna som vi dopat fram genom vårt sätt att konsumera och leva- istället för underblåsa krigshets och rädslor.
 
Det var ett axplock av hur jag skulle vilja ha det! Gärna så snart som möjligt!