Japp så var det då 9 mars- och allt går tillbaka till det vanliga igen, eller?
Eller är the times a changing? På riktigt?
Tiderna förändra förvisso jämt, men oftast så långsamt att man knappt märker det förrän några decennium senare.
Men vissa saker har ändrats- det märker jag som nu kommit upp i klimakterieåldern. Klimakteriet är den tid då kvinnor helst skall bli osynliga i väntan på mormorskapet. Att osynliggöra eller förlöjliga är en härskateknik som använts länge nu- men jag kan skönja en förändring, åtminstone i mig själv. Och det är väl där alla förändringar på riktigt startar – hos sig själv, antar jag.
Visste ni förresten att klimakteriet ursprungligen var en grekisk benämning på den kris medelåldersmän upplevde, mellan ungdom och ålderdom? Inte jag heller- jag har växt upp med bilden att klimakteriet är en tid då halva världsbefolkningen liksom går upp i rök. Den kvinnliga halvan, alltså, Den- som- inte-räknas -mer. Och visst har det påverkat mig och gjort mig rädd och ledsen inför mitt åldrande.
Men tillbaka till min förändring:
Jag vill inte vara osynlig och tyst, möjligtvis lite mer eftertänksam än förr. Man behöver ju inte upprepa alla sina misstag, och dumheter. Jag är inte speciellt bitter eller arg trots att jag fyllt 50 år. Arg var jag när jag var ung ! Och bitter- nä- jag är fortfarande nyfiken på vad som finns bakom nästa krök. Att få träffa nya människor och höra dras livsberättelser. Eller måla upp nya dramer inom mig J
Sitter med kartböcker och drömmer om resor jag inte hade råd med som ung.
Och kroppen då? Tja –ont hade jag redan som barn, så smärta är inget nytt påfund för min kropp- och visst finns det lite mera valkar, rynkor och prickar än förr- men så minns jag min mormors vita men rynkiga och fräkniga hud- så len, så silkesmjuk. Det snövita mjuka håret. Som jag tyckte var så fint! Och då tänker jag att jag fortfarande tycker att en kropp som är fysisk är en sinnlig upplevelse- som skall upplevas med händer och hud. Inte bara programmerade ögon. Och att skönheten verkligen kommer inifrån. Ett aldrig så sminkat eller retuscherat ansikte på en ung flicka kan inte mätas med den vackerhet som sken från en äldre kvinna jag träffade på Saronkyrkan för en tid sedan. Denna kvinna lyste upp rummet med sina glada ögon och överjordiska leende. Så vacker att jag nästan blev kär i henne!
Så skönhet är för mig ett tillstånd av innerlighet, andlighet och sinnlighet. Mycket orädd sinnlighet!
Men visst suger de fabricerade massbilderna på unga objektflickor energi från mig ibland. Men då försöker jag tänka på mormor! Och så förändras jag lite till!
Från en glad och ganska morgonpigg klimakterietant i sina bästa omständigheter!
Eller är the times a changing? På riktigt?
Tiderna förändra förvisso jämt, men oftast så långsamt att man knappt märker det förrän några decennium senare.
Men vissa saker har ändrats- det märker jag som nu kommit upp i klimakterieåldern. Klimakteriet är den tid då kvinnor helst skall bli osynliga i väntan på mormorskapet. Att osynliggöra eller förlöjliga är en härskateknik som använts länge nu- men jag kan skönja en förändring, åtminstone i mig själv. Och det är väl där alla förändringar på riktigt startar – hos sig själv, antar jag.
Visste ni förresten att klimakteriet ursprungligen var en grekisk benämning på den kris medelåldersmän upplevde, mellan ungdom och ålderdom? Inte jag heller- jag har växt upp med bilden att klimakteriet är en tid då halva världsbefolkningen liksom går upp i rök. Den kvinnliga halvan, alltså, Den- som- inte-räknas -mer. Och visst har det påverkat mig och gjort mig rädd och ledsen inför mitt åldrande.
Men tillbaka till min förändring:
Jag vill inte vara osynlig och tyst, möjligtvis lite mer eftertänksam än förr. Man behöver ju inte upprepa alla sina misstag, och dumheter. Jag är inte speciellt bitter eller arg trots att jag fyllt 50 år. Arg var jag när jag var ung ! Och bitter- nä- jag är fortfarande nyfiken på vad som finns bakom nästa krök. Att få träffa nya människor och höra dras livsberättelser. Eller måla upp nya dramer inom mig J
Sitter med kartböcker och drömmer om resor jag inte hade råd med som ung.
Och kroppen då? Tja –ont hade jag redan som barn, så smärta är inget nytt påfund för min kropp- och visst finns det lite mera valkar, rynkor och prickar än förr- men så minns jag min mormors vita men rynkiga och fräkniga hud- så len, så silkesmjuk. Det snövita mjuka håret. Som jag tyckte var så fint! Och då tänker jag att jag fortfarande tycker att en kropp som är fysisk är en sinnlig upplevelse- som skall upplevas med händer och hud. Inte bara programmerade ögon. Och att skönheten verkligen kommer inifrån. Ett aldrig så sminkat eller retuscherat ansikte på en ung flicka kan inte mätas med den vackerhet som sken från en äldre kvinna jag träffade på Saronkyrkan för en tid sedan. Denna kvinna lyste upp rummet med sina glada ögon och överjordiska leende. Så vacker att jag nästan blev kär i henne!
Så skönhet är för mig ett tillstånd av innerlighet, andlighet och sinnlighet. Mycket orädd sinnlighet!
Men visst suger de fabricerade massbilderna på unga objektflickor energi från mig ibland. Men då försöker jag tänka på mormor! Och så förändras jag lite till!
Från en glad och ganska morgonpigg klimakterietant i sina bästa omständigheter!
RSS Feed
