Jag börjar tycka det är skönt att jag börjar bli gammal. Att jag får säga egensinniga saker och tänka i nya banor utanför det gatlopp som föreställer det s k samhället.
Att inte behöva vakta tungan för att missa en bekräftelse eller karriärschans. En kompisfest eller erkännande..
Jag tyckte att jag var fritänkande och egensinnig redan som ung….men så här i backspegeln – nope! Jag har slaviskt följt allt som följas kan- även med svart punkutstyrsel på. Det är liksom inte kläderna som gör dig fri och egensinnig. Eller röstande på minoritetspartier.
Det gjorde lite , eller rättare sagt jäkligt ont, att göra upp med bilden av mig själv. Och öppna min knutna näve om mig själv och låta mig stå alldeles ensam i en öppen hand.
Det svindlar och blåser ibland. Och då kan jag ibland vilja krypa tillbaka till det slutna en sekund eller två- men det går inte. Inte för mig. För har man som jag andats in evighetens svindlande frihetsluft i lungorna. Och börjat odla ett alldeles eget rebelliskt frö i sitt hjärta – så är det där, i det fria jag hör hemma..
Att sitta i sin egen slutna hand- det är att vara fånge i sina egna tankar. Att skapa ett eget galler runt sig själv med allt från quick fixs till att oroa sig över det ena eller andra.
Att vara arg kan vara lika beroendeframkallande som nikotin. Att identifiera sig som rökare eller sanningssägare- är på ett plan samma fängelse. Man sitter fast i det om man inte vågar sätta sig på handflatans kant och dingla med benen och vara en stund i det som bara är.
För där är man ensam. Och det är så tyst att man hör sig själv. Och det är väldigt ofta jobbigt att höra sig själv. För att jag förbrutit mig mot mig själv. Låtit min rösträtt köpas upp. Gjort som alla andra och inte som mig själv.
Det är konstigt nog svårt att förlåta sig själv och resa vidare med detta i ryggsäcken. Åtminstone är det svårt för mig. Men jag tränar på det och ibland när jag förlåtit mig så får jag fjärilsvingar där i min öppna hand och kan flyga ännu högre. Se med ännu större ögon och höra med allt större öron. Svindlande.
Hur gör man det då? Öppnar sin knutna näve? Det började för mig som en längtan- eller rättare sagt- längtan har funnits där hela tiden….men jag satte in en frekvenskanal med så högt ljud att jag glömde bort den några år. Gjorde det där man ska. Vara fräck. Var arg. Gifta sig. Få alldeles underbara ungar. Intressant och viktigt jobb. Bli en auktoritet.
Men längtan efter frid och frihet hölls i schack i den knutna handen som alla måsten som plötsligt dök upp. Och min plats att vara människa blev mindre och mindre. Tills det inte gick att vara kvar längre. Mitt hjärta ville hem helt enkelt. Till det fria och eviga. Och då måste man hitta sin egen källa att fylla sig själv med. För det kan man inte låta andra människor eller företeelser göra. Deras bränsle tar slut. Alltid. För eller senare orkar de inte ge dig mer energi. Men den källan du har inom dig blir bara större och större märkligt nog- tills du har ett universum inom dig och ett utom dig.
Och då vågar jag sitta på min handflata och dingla med benen och undra vad jag ska hitta på för roligt att göra idag. Något tossigt, tror jag det får bli. Något som bara passar en gammal människa att göra.
Att inte behöva vakta tungan för att missa en bekräftelse eller karriärschans. En kompisfest eller erkännande..
Jag tyckte att jag var fritänkande och egensinnig redan som ung….men så här i backspegeln – nope! Jag har slaviskt följt allt som följas kan- även med svart punkutstyrsel på. Det är liksom inte kläderna som gör dig fri och egensinnig. Eller röstande på minoritetspartier.
Det gjorde lite , eller rättare sagt jäkligt ont, att göra upp med bilden av mig själv. Och öppna min knutna näve om mig själv och låta mig stå alldeles ensam i en öppen hand.
Det svindlar och blåser ibland. Och då kan jag ibland vilja krypa tillbaka till det slutna en sekund eller två- men det går inte. Inte för mig. För har man som jag andats in evighetens svindlande frihetsluft i lungorna. Och börjat odla ett alldeles eget rebelliskt frö i sitt hjärta – så är det där, i det fria jag hör hemma..
Att sitta i sin egen slutna hand- det är att vara fånge i sina egna tankar. Att skapa ett eget galler runt sig själv med allt från quick fixs till att oroa sig över det ena eller andra.
Att vara arg kan vara lika beroendeframkallande som nikotin. Att identifiera sig som rökare eller sanningssägare- är på ett plan samma fängelse. Man sitter fast i det om man inte vågar sätta sig på handflatans kant och dingla med benen och vara en stund i det som bara är.
För där är man ensam. Och det är så tyst att man hör sig själv. Och det är väldigt ofta jobbigt att höra sig själv. För att jag förbrutit mig mot mig själv. Låtit min rösträtt köpas upp. Gjort som alla andra och inte som mig själv.
Det är konstigt nog svårt att förlåta sig själv och resa vidare med detta i ryggsäcken. Åtminstone är det svårt för mig. Men jag tränar på det och ibland när jag förlåtit mig så får jag fjärilsvingar där i min öppna hand och kan flyga ännu högre. Se med ännu större ögon och höra med allt större öron. Svindlande.
Hur gör man det då? Öppnar sin knutna näve? Det började för mig som en längtan- eller rättare sagt- längtan har funnits där hela tiden….men jag satte in en frekvenskanal med så högt ljud att jag glömde bort den några år. Gjorde det där man ska. Vara fräck. Var arg. Gifta sig. Få alldeles underbara ungar. Intressant och viktigt jobb. Bli en auktoritet.
Men längtan efter frid och frihet hölls i schack i den knutna handen som alla måsten som plötsligt dök upp. Och min plats att vara människa blev mindre och mindre. Tills det inte gick att vara kvar längre. Mitt hjärta ville hem helt enkelt. Till det fria och eviga. Och då måste man hitta sin egen källa att fylla sig själv med. För det kan man inte låta andra människor eller företeelser göra. Deras bränsle tar slut. Alltid. För eller senare orkar de inte ge dig mer energi. Men den källan du har inom dig blir bara större och större märkligt nog- tills du har ett universum inom dig och ett utom dig.
Och då vågar jag sitta på min handflata och dingla med benen och undra vad jag ska hitta på för roligt att göra idag. Något tossigt, tror jag det får bli. Något som bara passar en gammal människa att göra.
RSS Feed
