Det skrivs i dagens tidning om en att man kommer i dagarna anordna en konferens i Göteborg kring ett internationellt växande problem- nätmobbing eller cyberbullying.Göteborgs-posten valde att titta närmare på tjejers utsatthet på grund av ett stort bekräftelsebehov kring utseende - och därmed flickors sårbarhet att bli råka ut för nätmobbare.
Nätmobbingen anses vara ett stort problem för det finns få fredade zoner- till skillnad från gammal traditionell mobbing- där kunde man kanske pusta ut hemma eller hos mormor. Eftersom nästintill alla numera är uppkopplade för bekräftelse dygnet runt så utgör vi måltavlor för utebliven eller elakartad bekräftelse dygnet runt.
Nätmobbaren är ofta dessutom skyddad av en slags anonymitet som tydligen frigör de sämre sidorna hos många olyckliga människor. Hata gör man ju inte är man är glad och lycklig precis! Det kan man fundera på och skriva om- vilket jag gjort och förmodligen lär återkomma till. Att hota, förödmjuka och förlöjliga människor är inte kul. Människor som fyller sina dagar med sådant har definitivt svåra problem att ta itu med anser jag. Näthatande män som känner sig hotade av kvinnors krav på jämlikhet är en komplext och tidskrävande historia - och svårare att agera entydigt på- förutom att lyft upp problematiken och att inte ge upp!
Men dessa problem kommer ju ta lång tid att få bukt med och detta kan ju endast ske under förutsättning att nätmobbaren vill sluta och inser vad hens handlingar leder till.
Nu tänkte jag mer fokusera på hur minskar man sin träffbild för den elakartade eller uteblivna bekräftelsen kring det egna utseendet- för nätmobbaren finns och kommer finnas kvar en bra stund till- fastän jag inte vill det. Så vad kan jag göra för att undgå bli skadad? kan jag minska min egen träffbild från elakhetens pilar?
Ett tips från en gammal tant som mig är ju att inte vara tillgänglig dygnet runt- vilket jag vet av egen erfarenhet är svårare sagt än gjort. Jag lockas också dagligen av frestelsen att kolla upp mina sociala medier. Om jag inte har fullt upp med att leva, vill säga. Då glömmer jag uppdatera mig mot nätet och eventuell bekräftelsestatus. Så kan man njuta och nöja sig med leva – är man svår att träffa!
Ett annat tips är att våga vara ful eller rättare sagt – skippa den totala krigsmålningen- vilket också är tufft för oss som växt upp med manipulerade idealbilder. Att då möta en spegelbild med som stirrar tillbaka med hängande ögonlock och skriande naturlighet kan ju upplevas som obehagligt om man är van vid lager- på -lager smink, kan jag tänka mig.själv sminkar jag mig väldigt lite- men kan med en rysning komma ihåg att jag inte rakat benen eller när jag skall vara barbent i offentliga sammanhang. Men stunderna att jag glömmer av mina orakade ben kommer allt oftare- och vips var jag ett måste mindre i tillvaron!
Alltså våga vara ”ful” ( om 2ful2 är liktydigt med naturlighet??????) och sluta spela objektets roll hela tiden- kasta om rollbesättningen och ta huvudrollen i ditt egna livsspel som subjekt. Det är inte alltid lätt det heller – för som tyckande och görande subjekt kan då också åka på däng- för att folk helt enkelt inte håller med dig. Har själv känt mig väldigt ensam och missförstådd och t o m illa omtyckt - men den sortens smärta ett subjekt kan uppleva tycks mig går över snabbare än ett objekts smärtupplevelse- troligen för att du som objekt gjort dig maktlös och handlingsförlamad. Så träna på våga vara leading star i ditt egna liv är ett gott råd från mig. Det känns lite bättre att göra något, är min upplevelse. Att vänta på att andra skall ändra sig är slöseri med den egna kreativiteten och livsförmågan.
Man kan bara förändra sig själv- en hård sanning- men det innebär inte att man inte skall kämpa för det man tror på. Att debattera näthat, våldtäktskulturer och sociala könsrollsförtryck är jätteviktigt – för självklart hade debatten om barnaga inverkan på att lagen om förbud av barnaga infördes- och att antalet barn som utsattes för misshandel i hemmet av gammal hävd och tradition minskade drastisktunder följande decennier.
Men om man förändrar sig själv så får man ju uppleva verklig förändring under sin egna livstid- och det känns värt för mig!
Nätmobbingen anses vara ett stort problem för det finns få fredade zoner- till skillnad från gammal traditionell mobbing- där kunde man kanske pusta ut hemma eller hos mormor. Eftersom nästintill alla numera är uppkopplade för bekräftelse dygnet runt så utgör vi måltavlor för utebliven eller elakartad bekräftelse dygnet runt.
Nätmobbaren är ofta dessutom skyddad av en slags anonymitet som tydligen frigör de sämre sidorna hos många olyckliga människor. Hata gör man ju inte är man är glad och lycklig precis! Det kan man fundera på och skriva om- vilket jag gjort och förmodligen lär återkomma till. Att hota, förödmjuka och förlöjliga människor är inte kul. Människor som fyller sina dagar med sådant har definitivt svåra problem att ta itu med anser jag. Näthatande män som känner sig hotade av kvinnors krav på jämlikhet är en komplext och tidskrävande historia - och svårare att agera entydigt på- förutom att lyft upp problematiken och att inte ge upp!
Men dessa problem kommer ju ta lång tid att få bukt med och detta kan ju endast ske under förutsättning att nätmobbaren vill sluta och inser vad hens handlingar leder till.
Nu tänkte jag mer fokusera på hur minskar man sin träffbild för den elakartade eller uteblivna bekräftelsen kring det egna utseendet- för nätmobbaren finns och kommer finnas kvar en bra stund till- fastän jag inte vill det. Så vad kan jag göra för att undgå bli skadad? kan jag minska min egen träffbild från elakhetens pilar?
Ett tips från en gammal tant som mig är ju att inte vara tillgänglig dygnet runt- vilket jag vet av egen erfarenhet är svårare sagt än gjort. Jag lockas också dagligen av frestelsen att kolla upp mina sociala medier. Om jag inte har fullt upp med att leva, vill säga. Då glömmer jag uppdatera mig mot nätet och eventuell bekräftelsestatus. Så kan man njuta och nöja sig med leva – är man svår att träffa!
Ett annat tips är att våga vara ful eller rättare sagt – skippa den totala krigsmålningen- vilket också är tufft för oss som växt upp med manipulerade idealbilder. Att då möta en spegelbild med som stirrar tillbaka med hängande ögonlock och skriande naturlighet kan ju upplevas som obehagligt om man är van vid lager- på -lager smink, kan jag tänka mig.själv sminkar jag mig väldigt lite- men kan med en rysning komma ihåg att jag inte rakat benen eller när jag skall vara barbent i offentliga sammanhang. Men stunderna att jag glömmer av mina orakade ben kommer allt oftare- och vips var jag ett måste mindre i tillvaron!
Alltså våga vara ”ful” ( om 2ful2 är liktydigt med naturlighet??????) och sluta spela objektets roll hela tiden- kasta om rollbesättningen och ta huvudrollen i ditt egna livsspel som subjekt. Det är inte alltid lätt det heller – för som tyckande och görande subjekt kan då också åka på däng- för att folk helt enkelt inte håller med dig. Har själv känt mig väldigt ensam och missförstådd och t o m illa omtyckt - men den sortens smärta ett subjekt kan uppleva tycks mig går över snabbare än ett objekts smärtupplevelse- troligen för att du som objekt gjort dig maktlös och handlingsförlamad. Så träna på våga vara leading star i ditt egna liv är ett gott råd från mig. Det känns lite bättre att göra något, är min upplevelse. Att vänta på att andra skall ändra sig är slöseri med den egna kreativiteten och livsförmågan.
Man kan bara förändra sig själv- en hård sanning- men det innebär inte att man inte skall kämpa för det man tror på. Att debattera näthat, våldtäktskulturer och sociala könsrollsförtryck är jätteviktigt – för självklart hade debatten om barnaga inverkan på att lagen om förbud av barnaga infördes- och att antalet barn som utsattes för misshandel i hemmet av gammal hävd och tradition minskade drastisktunder följande decennier.
Men om man förändrar sig själv så får man ju uppleva verklig förändring under sin egna livstid- och det känns värt för mig!
RSS Feed
