Jag brukar föra en hopplös kamp med flugor när jag är utomlands i varmare trakter. Så även nu- på Lanzarote inser man att man bara är en liten bit utanför Afrika och Marockos kust. Och här finns flugor. Trots att det är februari och inte särskilt varmt.
Jag schasar och sparkar – far med händerna över min kropp där de tycks trivas, dessa flugor.
Bilder från Afrika sitter på näthinnan, svarta barn med uthungrande kroppar och ansikten täckta av surrande flugor som de passivt låter vandra fritt över sig. För mig har de symboliserat bilden av den maktlösa fattigdomen. Bilden av människor som gett upp, människor som låtit hoppet fara. Tysta tigande sitter de stilla medan flugorna tar över dem, bit för bit.
Bilden av mig är en annan. Medelålders vit tant, inte det minsta uthungrad eller särskilt maktlös i vardagen. Fäktandes mot varje kryp inom syn eller hörhåll. Jag ger inte upp- som den stridande erövrande europé jag är.
Tills igår när ett ljus gick upp för mig- samma ljus som förmodligen gått upp för Afrikas barn för årtusenden.
De bor här, flugorna. De rör dem inte märkbart att jag strider mot dem minst en gång om året. De kommer tillbaka. Erfarenhetsutbytet verkar inte fungera mellan dem. De gottar sig på min kropp. Om och om igen.
Så jag beslöt att försöka byta perspektiv – se det som en njutning när de kollar försiktigt på mina lår eller rygg. Som en hand som killar så där kittligt lätt. Jag är inte deras vän- ännu- om någonsin - men vi har slutit en slags fred. Det är inte jättelätt när de försöker krypa upp i rumpan på mig- men jag skall försöka ge det några dagar. Så får vi se vad som händer mellan oss.
Nu kryper en fluga på foten och en i knävecket. Det killas.
Jag schasar och sparkar – far med händerna över min kropp där de tycks trivas, dessa flugor.
Bilder från Afrika sitter på näthinnan, svarta barn med uthungrande kroppar och ansikten täckta av surrande flugor som de passivt låter vandra fritt över sig. För mig har de symboliserat bilden av den maktlösa fattigdomen. Bilden av människor som gett upp, människor som låtit hoppet fara. Tysta tigande sitter de stilla medan flugorna tar över dem, bit för bit.
Bilden av mig är en annan. Medelålders vit tant, inte det minsta uthungrad eller särskilt maktlös i vardagen. Fäktandes mot varje kryp inom syn eller hörhåll. Jag ger inte upp- som den stridande erövrande europé jag är.
Tills igår när ett ljus gick upp för mig- samma ljus som förmodligen gått upp för Afrikas barn för årtusenden.
De bor här, flugorna. De rör dem inte märkbart att jag strider mot dem minst en gång om året. De kommer tillbaka. Erfarenhetsutbytet verkar inte fungera mellan dem. De gottar sig på min kropp. Om och om igen.
Så jag beslöt att försöka byta perspektiv – se det som en njutning när de kollar försiktigt på mina lår eller rygg. Som en hand som killar så där kittligt lätt. Jag är inte deras vän- ännu- om någonsin - men vi har slutit en slags fred. Det är inte jättelätt när de försöker krypa upp i rumpan på mig- men jag skall försöka ge det några dagar. Så får vi se vad som händer mellan oss.
Nu kryper en fluga på foten och en i knävecket. Det killas.
RSS Feed
