Vad är en vän? Vad är att vara vän?
Jag brukade säga att det är bra med vänner. De som finns i glädje och i sorg. De som låter en vara som man är; En människa i ständigt olika livsfaser. En människa med lika delar förtjänster som konstigheter. Så tänkte jag, lite naivt och med en stor portion omedvetenhet om mången ting i livet.
Jag har själv varit som gästgivargård i min vänskap. Öppen för alla livresenärer, stora som små, unga och gamla och män som kvinnor. Och som jag njutit av detta. Att lyssna på och lyssnas på. Skrattat och gråtit tillsammans. Sett idéer födas och slå rot. Vattnat dem och gett näring. Skapat fristater för drömmare och fritidsgårdar för ungar. Men så började mitt gästgiveri tära på mig , bränna ut mig mer och mer. Jag hittade inte en källa som var outsinlig för påfyllning.. Och jag blev tommare och tommare. Mitt hjärtat var inte längre med i vare sig skratt eller gråt. Tomheten fylldes ut av ännu flera människor och arbeten och roligheter. Men en dag tog det slut.
Jag vaknade efter oroliga nätter och såg att stora hårtestar ramlat av mitt huvud. Jag satt på möten i jobbet och började tappa synen. När jag gick hade jag sån yrsel att jag inte längre kände marken under fötterna. Då började min hjärna närapå att krampa och jag slutade sova.
Utan sömn blir man som varelse utan nåd. Jag föll i gråt och drunknade nästan i ursorgernas flod som rinner i våra liv.
Jag grät mig tom och fri. Och hittade bakom alla föreställningar till en liten källa som fanns där i mig själv. En egen källa att fylla mig med. Om jag ville och när jag ville.
Jag fick lämna mitt gästgiveri, som nu var i ruiner. Det som varit jag. Eller det jag identifierat mig med. Min mindmap – min ritning av mitt liv, som min psykolog lät mig göra - såg ut som ett sinnessjukt kaos. Dit kunde jag inte återvända till. Smärtan av denna insikt var svår att hantera.Det hade varit min värld. Jag kände det som om jag vandrade i Dödsskuggans dal. Men ett beslut växte fram
Jag fick bygga ett helt nytt hem med plats för vila och en välsignad ensamhet- som jag förut räds och flytt från . Ett hem med rum för min egen kreativitet och reflektion. Till det hemmet är dörrarna ibland stängda- för återhämtning pågår. I det hemmet trivs jag.
Vad är då vän och vänskap för mig idag?
Kanske framförallt någon som vågar låta mig vara i glädje OCH i sorg. Och som jag låter vara i glädje och i sorg- med en tillit till den personens egenkraft till läkning och kunskap. Och vidare växande i livet.
En vän är någon som förstår att jag inte utvecklas- om jag inte får uppleva ensamhet, smärta, sorg och jublande glädje. Som litar på att jag kan resa mig igen, efter ha ramlat av. Som förstår att jag måste andas först själv- innan jag kan vara med och berika någon annans liv.
Det är att vara klok vän för mig . En vän till mig- för mig. En sådan vän vill jag vara.
Kompisskapet funkar inte så enligt mig . Kompisskapet vill underhållas. Jag tänker att kompisskapets Vi vill ha bekräftelse.. Ett Vi som vill ha stimulans. Kompisar byts ut ibland, då intressen och behov förändras över tid. Man kan minnas dem – alla kuliga kompisar . Man kan sakna dem- men en kompis är inte av samma sort som en vän.
Men det är fint att ha båda sorter.
Och att få vara båda sorter.
Jag brukade säga att det är bra med vänner. De som finns i glädje och i sorg. De som låter en vara som man är; En människa i ständigt olika livsfaser. En människa med lika delar förtjänster som konstigheter. Så tänkte jag, lite naivt och med en stor portion omedvetenhet om mången ting i livet.
Jag har själv varit som gästgivargård i min vänskap. Öppen för alla livresenärer, stora som små, unga och gamla och män som kvinnor. Och som jag njutit av detta. Att lyssna på och lyssnas på. Skrattat och gråtit tillsammans. Sett idéer födas och slå rot. Vattnat dem och gett näring. Skapat fristater för drömmare och fritidsgårdar för ungar. Men så började mitt gästgiveri tära på mig , bränna ut mig mer och mer. Jag hittade inte en källa som var outsinlig för påfyllning.. Och jag blev tommare och tommare. Mitt hjärtat var inte längre med i vare sig skratt eller gråt. Tomheten fylldes ut av ännu flera människor och arbeten och roligheter. Men en dag tog det slut.
Jag vaknade efter oroliga nätter och såg att stora hårtestar ramlat av mitt huvud. Jag satt på möten i jobbet och började tappa synen. När jag gick hade jag sån yrsel att jag inte längre kände marken under fötterna. Då började min hjärna närapå att krampa och jag slutade sova.
Utan sömn blir man som varelse utan nåd. Jag föll i gråt och drunknade nästan i ursorgernas flod som rinner i våra liv.
Jag grät mig tom och fri. Och hittade bakom alla föreställningar till en liten källa som fanns där i mig själv. En egen källa att fylla mig med. Om jag ville och när jag ville.
Jag fick lämna mitt gästgiveri, som nu var i ruiner. Det som varit jag. Eller det jag identifierat mig med. Min mindmap – min ritning av mitt liv, som min psykolog lät mig göra - såg ut som ett sinnessjukt kaos. Dit kunde jag inte återvända till. Smärtan av denna insikt var svår att hantera.Det hade varit min värld. Jag kände det som om jag vandrade i Dödsskuggans dal. Men ett beslut växte fram
Jag fick bygga ett helt nytt hem med plats för vila och en välsignad ensamhet- som jag förut räds och flytt från . Ett hem med rum för min egen kreativitet och reflektion. Till det hemmet är dörrarna ibland stängda- för återhämtning pågår. I det hemmet trivs jag.
Vad är då vän och vänskap för mig idag?
Kanske framförallt någon som vågar låta mig vara i glädje OCH i sorg. Och som jag låter vara i glädje och i sorg- med en tillit till den personens egenkraft till läkning och kunskap. Och vidare växande i livet.
En vän är någon som förstår att jag inte utvecklas- om jag inte får uppleva ensamhet, smärta, sorg och jublande glädje. Som litar på att jag kan resa mig igen, efter ha ramlat av. Som förstår att jag måste andas först själv- innan jag kan vara med och berika någon annans liv.
Det är att vara klok vän för mig . En vän till mig- för mig. En sådan vän vill jag vara.
Kompisskapet funkar inte så enligt mig . Kompisskapet vill underhållas. Jag tänker att kompisskapets Vi vill ha bekräftelse.. Ett Vi som vill ha stimulans. Kompisar byts ut ibland, då intressen och behov förändras över tid. Man kan minnas dem – alla kuliga kompisar . Man kan sakna dem- men en kompis är inte av samma sort som en vän.
Men det är fint att ha båda sorter.
Och att få vara båda sorter.
RSS Feed
