Åh, vad jag tycker en del saker är knepiga!
Åtminstone om jag ser dem ur perspektivet manligt-kvinnlig, eller dualistiskt uppdelat i ett gott och ett ont. Rätt och fel.
Om jag exempelvis ser manligt och kvinnligt beteende som klädesplagg en människa tar på sig i en pjäs- så lättar det. Det är inte på riktigt- detta tragiska skådespel som sker framför mina ögon.
Om jag däremot ser det som verklighet- så blir det genast mycket svårare. Tyngre och nästan olösbart.
Läste ett inlägg av en tjej vid namn Roxana i Metro som med en rubrik typ ”Jag är inte bara ett par bröst”- med en bild på en ung sminkad flicka med plutmun i fokus. Då tänkte jag elakt en sekund- nej , du är ju en plutmun också…
Roxana ondgjorde sig över tjejers objektifiering i mäns ögon, ord och i sociala strukturer. Och jag kan hålla med henne i mycket. Det finns en stark polarisering och positionering av över och underordning i de sociala könsrollskonstruktionerna Men samtidigt så får kanske vi kvinnor och tjejer fråga oss om det är av bekvämlighetsskäl vi vandrar runt i smink, högklackat, urringat och kort och snävt? Eller är det för att vara fina objekt för särskilt utvalda? Jag vill vara sexig för min man- och tar gärna mot komplimanger för min personlighet, klädval och karisma. Men jag klär mig inte sexigt i vissa situationer när jag inte är ute efter vara sexig, utan mänsklig. Och kanske måste man inte alltid vara till ett sexigt behag med plutmun på bild- om man vill förmedla en känsla av mänsklighet? Vi har ju tagit bort rasistiska uttryck i böcker som Tintin och Pippi- för att vi vill något annat? Kanske vi kvinnor skall våga vara mindre attraktiva ögonfägnad- och ta fram alldagligheten och det så kallat fula hos oss- om vi vill ha en förändring? Våga vara till besvär , helt enkelt. Och inte kamma hem komplimanger och stöd- utan stå själv. På egna ben.
Eller är jag så gammal och präglad av mitt livs sociala kontext att jag inte förstår ett nytt signalsystem som kanske växer fram med dessa supersminkade halvnakna tjejer som vill vara sexiga utan att objektifieras…? Jag vet uppriktigt sagt inte om det är jag som inte förstår, eller om unga tjejer börjar –precis som män tidigare gjort - lägga allt ansvar och skuld på andra könet. Och då är ju pjäsen lika rutten –även om rollerna är omkastade, tänker jag. Men inte ser de glada ut, flickorna med plutmun och tjogvis med smink- det ser jag i alla fall, trots tilltagande ålderssvaga ögon!
Jag blev också äcklad i unga år när jag insåg att äldre gubbar tittade på min kropp- och inte bara de killar i min egen ålder jag var intresserad av. Jag tror att dagens män som varit hemma med sina döttrar kommer inte sexualisera och objektifiera kvinnor lika mycket som förr, och framförallt kanske inte tända på barn i sina döttrars ålder- men det är en process som kommer ta tid. Och jag liksom många med mig är väl otåliga på en efterlängtad förändring. Men allt som ska växa och bli starkt och moget- tar TID på sig.
Manligheten har ju en hel del att ta tag i, det tror jag tom de flesta män begriper nuförtiden. Men även kvinnligheten har en del surdegar att grunna över, om vi skall få en förändring i grunden och inte bara i rollbesättningen. Tycker jag, alltså
Läste precis ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och insåg att jag och de flesta av mina väninnor varit i den situationen. Passiva, väntandes och inne i våra huvuden skriva fram ett manus med NÄR,VAR och HUR kärleken skall komma. Utan att egentligen fråga föremålet för vår heta längtan om manuset är förenligt med hans liv och vilja.
Och kanske får en del kvinnor fråga sig – varför de/vi attraheras så av att vara passiva, väntandes, trängtandes och omhändertagna av det etablerade. Istället för våga göra fel själv? Och komma UPP IGEN –som Robert Broberg sjöng så träffande. För ett klavertramp kan ju vem som helst göra…om och om igen-tills man blir stadig på foten.
Men man är ju vare sig snygg eller till behag när man gör bort sig - men vem har lärt sig gå, utan att ramla och slå sig?
Av Tant MY från Forntiden
Åtminstone om jag ser dem ur perspektivet manligt-kvinnlig, eller dualistiskt uppdelat i ett gott och ett ont. Rätt och fel.
Om jag exempelvis ser manligt och kvinnligt beteende som klädesplagg en människa tar på sig i en pjäs- så lättar det. Det är inte på riktigt- detta tragiska skådespel som sker framför mina ögon.
Om jag däremot ser det som verklighet- så blir det genast mycket svårare. Tyngre och nästan olösbart.
Läste ett inlägg av en tjej vid namn Roxana i Metro som med en rubrik typ ”Jag är inte bara ett par bröst”- med en bild på en ung sminkad flicka med plutmun i fokus. Då tänkte jag elakt en sekund- nej , du är ju en plutmun också…
Roxana ondgjorde sig över tjejers objektifiering i mäns ögon, ord och i sociala strukturer. Och jag kan hålla med henne i mycket. Det finns en stark polarisering och positionering av över och underordning i de sociala könsrollskonstruktionerna Men samtidigt så får kanske vi kvinnor och tjejer fråga oss om det är av bekvämlighetsskäl vi vandrar runt i smink, högklackat, urringat och kort och snävt? Eller är det för att vara fina objekt för särskilt utvalda? Jag vill vara sexig för min man- och tar gärna mot komplimanger för min personlighet, klädval och karisma. Men jag klär mig inte sexigt i vissa situationer när jag inte är ute efter vara sexig, utan mänsklig. Och kanske måste man inte alltid vara till ett sexigt behag med plutmun på bild- om man vill förmedla en känsla av mänsklighet? Vi har ju tagit bort rasistiska uttryck i böcker som Tintin och Pippi- för att vi vill något annat? Kanske vi kvinnor skall våga vara mindre attraktiva ögonfägnad- och ta fram alldagligheten och det så kallat fula hos oss- om vi vill ha en förändring? Våga vara till besvär , helt enkelt. Och inte kamma hem komplimanger och stöd- utan stå själv. På egna ben.
Eller är jag så gammal och präglad av mitt livs sociala kontext att jag inte förstår ett nytt signalsystem som kanske växer fram med dessa supersminkade halvnakna tjejer som vill vara sexiga utan att objektifieras…? Jag vet uppriktigt sagt inte om det är jag som inte förstår, eller om unga tjejer börjar –precis som män tidigare gjort - lägga allt ansvar och skuld på andra könet. Och då är ju pjäsen lika rutten –även om rollerna är omkastade, tänker jag. Men inte ser de glada ut, flickorna med plutmun och tjogvis med smink- det ser jag i alla fall, trots tilltagande ålderssvaga ögon!
Jag blev också äcklad i unga år när jag insåg att äldre gubbar tittade på min kropp- och inte bara de killar i min egen ålder jag var intresserad av. Jag tror att dagens män som varit hemma med sina döttrar kommer inte sexualisera och objektifiera kvinnor lika mycket som förr, och framförallt kanske inte tända på barn i sina döttrars ålder- men det är en process som kommer ta tid. Och jag liksom många med mig är väl otåliga på en efterlängtad förändring. Men allt som ska växa och bli starkt och moget- tar TID på sig.
Manligheten har ju en hel del att ta tag i, det tror jag tom de flesta män begriper nuförtiden. Men även kvinnligheten har en del surdegar att grunna över, om vi skall få en förändring i grunden och inte bara i rollbesättningen. Tycker jag, alltså
Läste precis ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och insåg att jag och de flesta av mina väninnor varit i den situationen. Passiva, väntandes och inne i våra huvuden skriva fram ett manus med NÄR,VAR och HUR kärleken skall komma. Utan att egentligen fråga föremålet för vår heta längtan om manuset är förenligt med hans liv och vilja.
Och kanske får en del kvinnor fråga sig – varför de/vi attraheras så av att vara passiva, väntandes, trängtandes och omhändertagna av det etablerade. Istället för våga göra fel själv? Och komma UPP IGEN –som Robert Broberg sjöng så träffande. För ett klavertramp kan ju vem som helst göra…om och om igen-tills man blir stadig på foten.
Men man är ju vare sig snygg eller till behag när man gör bort sig - men vem har lärt sig gå, utan att ramla och slå sig?
Av Tant MY från Forntiden
RSS Feed
