
Karin Boye skaldade om våren och tvekan att våga blomma. Tvekan att blomma, ta plats och utvecklas fullt ut. Att visa vem du är och med din speciella essens dra till dig bin för befruktning. Din avkomma- ditt avtryck i vår gemensamma kosmiska väv.
Nu är hösten på gång och i Höstvisa sjunger man om att skynda dig älskade ,skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut...
När sommaren lämnar oss tycks mig att luften fylls med vemod, eller med rädsla för vad höstens metamorfos innebär. Blev min blomma befruktad och av vad? Kommer den smaka gott?
Vågade jag blomma ut för fullt? Eller gömde jag mig i mitten av maskrosgänget?
Om jag blommade som mest i sommaren, tog min plats och fyllde luften med min unika särpräglade essens - så tycks mig höstens kokong mer som en vilsam mysig väntan och längtan efter min frukt- och att ett nytt litet frö att så som ska slå ut i vårens knopp och sommarens blomsterskrud.
Min Höst är tid för eftertanke, tid för reflektion och begrundan. Kanske ska mina former brytas upp? Kanske skall mitt liv ta sig en annan väg? Kanske skall nya möten uppstå för mig? När sensommaren möter hösten är en brytningstid- och det är spännande- även om det kittlar lite i magen.Vad kommer hända bakom nästa krök?