När jag lyssnat på vänner eller bekanta som känner sig hemma i mindfullnessvärlden eller newagerörerelsen så återkommer de ofta till att man ska släppa taget om det gamla och leva i nuet- under paroller som gårdagen har glömt dig och framtiden känner dig inte. Du finns bara här nu och nu och nu och nu... Som jag uppfattat det så släpp dina dåliga sorgliga minnen och kom över dina mindre bra handlingar- det som gör att du känner dig ofri eller ältandes. Men behålla dina glada minnen....
Jag har inte fått ihop detta, eller rättare sagt, får inte ihop det.
Det känns som om hela mitt liv från dag ett till ett precis avslutat nuögonblick är en mix av bra , roliga och skitjobbiga smärtsamma minnen- av ord, tankar, handlingar. Och om jag ska bara släppa de dåliga sorgliga så blir det liksom ett hål i minnenas ryggsäck- ett eller två fack försvinner- ryggsäcken blir onekligen lättare....men vad händer med de bra minnena? Står de i sig mot ett intet, eller är de goda och glada bara i relation till det onda?
Jag brukar säga att de verkligt goda är de saker jag gärna upplever igen, titta på havet,solnedgångar, smaka av en god glass en varm sommardag, en smekning- upplevelser som bär en evighet med sig- de står för sig själv s a s. De är inte förknippade med mig, min omständighet eller prestationer.
Gamla förälskelser och ungdomens upptåg- nja, det står inte lika bra för sig själv- de är så - vad ... och kan lika gärna bli en besvikelse eller barlast från ett annat perspektiv eller seende... men en solnedgång är liksom alltid en solnedgång....
Om man ska axla ett seende att detta alltid är första dagen på resten av mitt liv - vad ska jag då ha med mig in i detta nu? Jag vill ju gärna kunna konsten att läsa, vill inte göra mig illa på saker jag vet gör illa....kan jag komma ihåg detta om jag ska ta bort allt smärtsamt såsom att hälla kokande vatten på benen för förbannat ont? Förstår inte detta riktigt- även om jag känner att det finns något i att gårdagen har glöm mig och framtiden känner mig inte- Detta är verkligen första dagen på resten av mitt liv....
Jag har inte fått ihop detta, eller rättare sagt, får inte ihop det.
Det känns som om hela mitt liv från dag ett till ett precis avslutat nuögonblick är en mix av bra , roliga och skitjobbiga smärtsamma minnen- av ord, tankar, handlingar. Och om jag ska bara släppa de dåliga sorgliga så blir det liksom ett hål i minnenas ryggsäck- ett eller två fack försvinner- ryggsäcken blir onekligen lättare....men vad händer med de bra minnena? Står de i sig mot ett intet, eller är de goda och glada bara i relation till det onda?
Jag brukar säga att de verkligt goda är de saker jag gärna upplever igen, titta på havet,solnedgångar, smaka av en god glass en varm sommardag, en smekning- upplevelser som bär en evighet med sig- de står för sig själv s a s. De är inte förknippade med mig, min omständighet eller prestationer.
Gamla förälskelser och ungdomens upptåg- nja, det står inte lika bra för sig själv- de är så - vad ... och kan lika gärna bli en besvikelse eller barlast från ett annat perspektiv eller seende... men en solnedgång är liksom alltid en solnedgång....
Om man ska axla ett seende att detta alltid är första dagen på resten av mitt liv - vad ska jag då ha med mig in i detta nu? Jag vill ju gärna kunna konsten att läsa, vill inte göra mig illa på saker jag vet gör illa....kan jag komma ihåg detta om jag ska ta bort allt smärtsamt såsom att hälla kokande vatten på benen för förbannat ont? Förstår inte detta riktigt- även om jag känner att det finns något i att gårdagen har glöm mig och framtiden känner mig inte- Detta är verkligen första dagen på resten av mitt liv....
RSS Feed
