I fotspåren av stormen -som -kom --av-sig , sjukskrev jag mig.
Haft mina stressignaler i över ett halvårs tid, själsliga som kroppsliga.
Nu bestämde jag mig- jag vill börja orka längta igen. Inte en längtan efter bestiga Mount Everest eller resa jorden runt, utan en vardaglig längtan till orka kreativitet. Baka. Skriva.Fota. Städa. Orka vara glad.Orka vara närvarande med barn och den jag älskar.
Orka skaffa mig energi från en hållbar källa, som inte kostar mer än min egen viljeansträngning.
Men det är just det som felet är: Att jag varit så trött att jag bara orkat vara trött efter en massa springande. Och ju fler möten jag bokat, ju fler timmar jag har arbetat -desto mindre har jag fått gjort . Och felen blev bara fler och fler, högen av ärenden och uppdrag bara växte, listan på personer som skall stöttas fylldes på med nya namn varje dag och ångesten satte sig i mina andetag,
Det Är mitt ansvar - visst är det det- men det är så svårt att se när man rusar. Och ansvaret är ju av den kalibern att jag måste ifrågasätta mina drivkrafter och samhällets belöningssystem- och landa i vem är jag. Inte i form av statistikuppgifter med medföljande nivå på depressionsdiagnosen - utan vem är jag innerst inne? För den jag är där ute funkar inte längre- har jag någonsin gjort det egentligen? Eller är det bara att min klädnad av bohemian -chic varianten av SUPERWOMAN som fick så bra spegelreflexer av en sjuk omvärld som jag liksom blev betagen av det ....så att den där rösten av mig fick mindre och mindre plats....Men nu är rösten lite starkare-Den vill vara, finnas och ta plats. Men den vill vara i sanning och frid, i glädje och frihet i enighet och kärlek. Och allt det där finns i mig. Har alltid funnits där som ett helt eget universum i samklang med hela det yttre kosmos- och min röst påminner mig nu att börja längta igen och hitta hem. In igen. Hitta det himlastormande enkla och stilla. Börja andas in det. Andas Andas. Andas och leva. Och mitt hjärta blir lätt som en fjäril och mina ögon blir klara och munnen kan börja skratta igen.
Jag behöver varje dag träna mig hem in i mig själv för någonstans började jag gå vilse i den stora världen utanför mig....och den stora världen började kväva mig Och jag fick lära mig att hitta i den lilla världen i mig - som öppnade dörren till .......ett alldeles eget kosmos. Men jag måste träna varje dag på hitta hem Och andas och andas - för att leva fullt ut.
Add Comment
Haft mina stressignaler i över ett halvårs tid, själsliga som kroppsliga.
Nu bestämde jag mig- jag vill börja orka längta igen. Inte en längtan efter bestiga Mount Everest eller resa jorden runt, utan en vardaglig längtan till orka kreativitet. Baka. Skriva.Fota. Städa. Orka vara glad.Orka vara närvarande med barn och den jag älskar.
Orka skaffa mig energi från en hållbar källa, som inte kostar mer än min egen viljeansträngning.
Men det är just det som felet är: Att jag varit så trött att jag bara orkat vara trött efter en massa springande. Och ju fler möten jag bokat, ju fler timmar jag har arbetat -desto mindre har jag fått gjort . Och felen blev bara fler och fler, högen av ärenden och uppdrag bara växte, listan på personer som skall stöttas fylldes på med nya namn varje dag och ångesten satte sig i mina andetag,
Det Är mitt ansvar - visst är det det- men det är så svårt att se när man rusar. Och ansvaret är ju av den kalibern att jag måste ifrågasätta mina drivkrafter och samhällets belöningssystem- och landa i vem är jag. Inte i form av statistikuppgifter med medföljande nivå på depressionsdiagnosen - utan vem är jag innerst inne? För den jag är där ute funkar inte längre- har jag någonsin gjort det egentligen? Eller är det bara att min klädnad av bohemian -chic varianten av SUPERWOMAN som fick så bra spegelreflexer av en sjuk omvärld som jag liksom blev betagen av det ....så att den där rösten av mig fick mindre och mindre plats....Men nu är rösten lite starkare-Den vill vara, finnas och ta plats. Men den vill vara i sanning och frid, i glädje och frihet i enighet och kärlek. Och allt det där finns i mig. Har alltid funnits där som ett helt eget universum i samklang med hela det yttre kosmos- och min röst påminner mig nu att börja längta igen och hitta hem. In igen. Hitta det himlastormande enkla och stilla. Börja andas in det. Andas Andas. Andas och leva. Och mitt hjärta blir lätt som en fjäril och mina ögon blir klara och munnen kan börja skratta igen.
Jag behöver varje dag träna mig hem in i mig själv för någonstans började jag gå vilse i den stora världen utanför mig....och den stora världen började kväva mig Och jag fick lära mig att hitta i den lilla världen i mig - som öppnade dörren till .......ett alldeles eget kosmos. Men jag måste träna varje dag på hitta hem Och andas och andas - för att leva fullt ut.
Add Comment
RSS Feed
