Satt på spårvagnen mär ett gäng ungdomar kom på. Skolan var slut och med höga röster diskuterade de sina liv utifrån sitt ungdomliga perspektivet. Sommarjobb. Resa. Festen.
Någon som blivit ihop med någon.
Ungdomar på en 18-19 år med 18-19 års livserfarenhet att ösa ur. Det blev rätt mycket yta och få personliga reflektioner i snacket. Det kan svårt att vara sig själv i den åldern, för vad vet man om sig själv egentligen? Eftersom jag har varit 18-19 år för många år sedan har jag fått revidera en hel del i mitt tänk, i mina uttalande och i mitt vetande om saker och ting.
Det slår mig att det snacket är precis som amerikansk mainstreamfilm. Ett ungdomligt perspektivkoncept- oavsett vilken ålder det är på skådespelarna. Ett högljuddhet ligger som ett filter, oavsett filmgenre.
Och är man kvinna så börjar det bli oerhört tjatigt med amerikanska könsstereotyper. För vem vill – och kan-identifiera sig med ett opererat objekt eller oansenliga mammaroller med tandkrämsreklamutseende?
Visst har jag skrattat åt Woody Allens slapsticks- men hans senaste film Yasmine är en gäspning i upprepning av yta – som aldrig griper tag i mig , som aldrig låter filmkameran stanna och litar på att berättelsen har ett egenvärde i sig. Jag skiter faktiskt i hur det går för huvudpersonerna i filmen.
Visst har jag hisnat och förförts av amerikanska äventyrsfilmers kameravinklar och tempo- men min kvot är överfull nu av dessa actionrullar. Jag är inte tonåring längre- och jag har ingen ambition att låtsas vara det heller. Jag vill se framåt –inte vandra som en överårig vålnad i ett tonårsland som jag tycker att amerikansk mainstream är.
Europeisk film kännetecknas, tycker jag , mer av kvalité, hantverksskicklighet och vardagsberättelser. Av människoporträtt som vågar låta kameran vila på ansikten som ser ut som ansikten gör. Inte lika häftiga klipp, inte lika snabbt tempo, inte lika teknikpåhittiga som amerikanska filmer – men de berör mig så oerhört mycket mer. Jag såg ett avsnitt på den lågmälda serien Foyle´s war- och slogs av hur finstil tecknade t o m birollerna är. Bärare av berättelser ner i minsta gest, i minsta ögonblick.
Det gamla Europa och det tonåriga Amerika…men nu randas nya kontinenter av nya filmskapare - Asiens brokighet; Iran, Thailand, Burma, Afghanistan, Japan, Indien, Kina. Länder med en antik historia och en framtidstro- en blandning av vishet och smartness. Upplyst andlighet och ett vansinnigt våld.
Och efter det Afrika- vår födelsekontinent. Savanner, öken och djungel Kungadömen och slavhandel. Naturrikedomar och en ofattbar fattigdom. Färgexplosioner.
Jag ser framemot alla dessa nya filmer om världen, av världen – vilken berättarskatt som ligger framför oss!.
Men jag lägger ner tonårs-Amerika och väntar på att de skall växa till sig!
Någon som blivit ihop med någon.
Ungdomar på en 18-19 år med 18-19 års livserfarenhet att ösa ur. Det blev rätt mycket yta och få personliga reflektioner i snacket. Det kan svårt att vara sig själv i den åldern, för vad vet man om sig själv egentligen? Eftersom jag har varit 18-19 år för många år sedan har jag fått revidera en hel del i mitt tänk, i mina uttalande och i mitt vetande om saker och ting.
Det slår mig att det snacket är precis som amerikansk mainstreamfilm. Ett ungdomligt perspektivkoncept- oavsett vilken ålder det är på skådespelarna. Ett högljuddhet ligger som ett filter, oavsett filmgenre.
Och är man kvinna så börjar det bli oerhört tjatigt med amerikanska könsstereotyper. För vem vill – och kan-identifiera sig med ett opererat objekt eller oansenliga mammaroller med tandkrämsreklamutseende?
Visst har jag skrattat åt Woody Allens slapsticks- men hans senaste film Yasmine är en gäspning i upprepning av yta – som aldrig griper tag i mig , som aldrig låter filmkameran stanna och litar på att berättelsen har ett egenvärde i sig. Jag skiter faktiskt i hur det går för huvudpersonerna i filmen.
Visst har jag hisnat och förförts av amerikanska äventyrsfilmers kameravinklar och tempo- men min kvot är överfull nu av dessa actionrullar. Jag är inte tonåring längre- och jag har ingen ambition att låtsas vara det heller. Jag vill se framåt –inte vandra som en överårig vålnad i ett tonårsland som jag tycker att amerikansk mainstream är.
Europeisk film kännetecknas, tycker jag , mer av kvalité, hantverksskicklighet och vardagsberättelser. Av människoporträtt som vågar låta kameran vila på ansikten som ser ut som ansikten gör. Inte lika häftiga klipp, inte lika snabbt tempo, inte lika teknikpåhittiga som amerikanska filmer – men de berör mig så oerhört mycket mer. Jag såg ett avsnitt på den lågmälda serien Foyle´s war- och slogs av hur finstil tecknade t o m birollerna är. Bärare av berättelser ner i minsta gest, i minsta ögonblick.
Det gamla Europa och det tonåriga Amerika…men nu randas nya kontinenter av nya filmskapare - Asiens brokighet; Iran, Thailand, Burma, Afghanistan, Japan, Indien, Kina. Länder med en antik historia och en framtidstro- en blandning av vishet och smartness. Upplyst andlighet och ett vansinnigt våld.
Och efter det Afrika- vår födelsekontinent. Savanner, öken och djungel Kungadömen och slavhandel. Naturrikedomar och en ofattbar fattigdom. Färgexplosioner.
Jag ser framemot alla dessa nya filmer om världen, av världen – vilken berättarskatt som ligger framför oss!.
Men jag lägger ner tonårs-Amerika och väntar på att de skall växa till sig!
RSS Feed
