Vi lever på hoppet, sägs det ofta. Fast alla fakta i målet pekar åt ett håll - tror vi –vill vi- att det ordnar sig på något annat vis, på något märkligt sätt.
Vad är då detta hopp? Och varför gör det oss så handlingsförlamade och blinda? Och kan vi- vill vi - törs vi leva utan det? Går det att leva utan hopp? Eller blir det en totalt hopplös tillvaro, då?
Jag funderar på det där märkliga hoppet mär jag ser människor i min omgivning upprepa samma beteende gång på gång- och hoppas på att resultatet skall bli annorlunda den här gången. Samma sorts man- men en helt annan sorts relation….
Samma sorts arbetsgivare- men annan titel…
Kanske blir det annorlunda, över tid. Över väldigt lång tid. Jag kan ju inte se in i framtiden. Men, oftast tycker jag mig se att mönster går igen och upprepar sig. Med samma oönskade resultat. Så vad är då lärdomen?
Att fortsätta hoppas? Eller vidta åtgärder för att ändra historiens lopp?
Jag är en otålig människa. På ont ibland. Men också på gott- eftersom jag ofta går in och gör så att det blir som jag vill. Eller ännu bättre- eftersom jag försöker vara öppen inför vad som kan komma i min och livets väg.
Jag orkar inte sitta och hoppas, helt enkelt. Jag blir alldeles för nervös och rastlös av passiv väntan.
En sak jag märk är att jag är inte lika rädd för att det ska göra ont att bestämma mig. Kill my darlings. Även om jag också fäster mig vid en mäng ovidkommande ting och kan vara velig stundtals- så har jag en erfarenhetsmässig tillit till att det ordnar sig. Om jag bara bestämmer mig och tar steg i den riktning jag vill.
Om jag inte bestämmer mig är det som om sår aldrig får ro att läkas.
Jag hoppas också på saker och ting- såsom att människor i världen skall återfå förnuftet och börja bygga på en anständigare värld. Men jag måste börja bygga den världen först. Hos mig. Runt mig. Och byta väntan mot förväntan. Och hopp mot tillit. Då kan det som ska bli till få ta sin tid!
Vad är då detta hopp? Och varför gör det oss så handlingsförlamade och blinda? Och kan vi- vill vi - törs vi leva utan det? Går det att leva utan hopp? Eller blir det en totalt hopplös tillvaro, då?
Jag funderar på det där märkliga hoppet mär jag ser människor i min omgivning upprepa samma beteende gång på gång- och hoppas på att resultatet skall bli annorlunda den här gången. Samma sorts man- men en helt annan sorts relation….
Samma sorts arbetsgivare- men annan titel…
Kanske blir det annorlunda, över tid. Över väldigt lång tid. Jag kan ju inte se in i framtiden. Men, oftast tycker jag mig se att mönster går igen och upprepar sig. Med samma oönskade resultat. Så vad är då lärdomen?
Att fortsätta hoppas? Eller vidta åtgärder för att ändra historiens lopp?
Jag är en otålig människa. På ont ibland. Men också på gott- eftersom jag ofta går in och gör så att det blir som jag vill. Eller ännu bättre- eftersom jag försöker vara öppen inför vad som kan komma i min och livets väg.
Jag orkar inte sitta och hoppas, helt enkelt. Jag blir alldeles för nervös och rastlös av passiv väntan.
En sak jag märk är att jag är inte lika rädd för att det ska göra ont att bestämma mig. Kill my darlings. Även om jag också fäster mig vid en mäng ovidkommande ting och kan vara velig stundtals- så har jag en erfarenhetsmässig tillit till att det ordnar sig. Om jag bara bestämmer mig och tar steg i den riktning jag vill.
Om jag inte bestämmer mig är det som om sår aldrig får ro att läkas.
Jag hoppas också på saker och ting- såsom att människor i världen skall återfå förnuftet och börja bygga på en anständigare värld. Men jag måste börja bygga den världen först. Hos mig. Runt mig. Och byta väntan mot förväntan. Och hopp mot tillit. Då kan det som ska bli till få ta sin tid!
RSS Feed