Nu är det bara några dagar kvar av semestern på Kreta Nu gäller det att njuta musten ur det hele; vilan, solen, havet, maten, vinet( inte själva smaken kanske- mer stunden på verandan) närhet och sinnlighet och det goda samtalet,förstås. Samt en engelsk deckare! Sedan barnsben är jag omåttligt förtjust i engelska deckare från Fem-böckerna via Agatha Christe till Ian Rankin, Peter Robinson och Elisabeth George med fler.
För några år sedan slutade jag dock konsumera deckare eftersom jag inte längre mådde bra på alla bestialiteter och mörker som härskade i böckerna-men brittiska pusseldeckare från den engelska landsbygden är svårslagna. Som sagt från Femgängets fotvandringar på mystiska hedar och letandet efter vrakplundrarskatter i fyrar och grottor- till dagens Yorkshire med sitt engelska fulsnygghet. Ett måste för en riktig semester. Årets val föll på Peter Robinsons En förgiftad man - som fått många priser. Jag kryper ner i solstolen efter ett härligt bad i ett varmt Medelhav och börjar läsa- och blir besviken. Bestulen på min förväntan på en åldrad vis mans version av ett Yorkshire från 50-talet och fram till dags datum. Det jag får är en visserligen en välskriven och rapp berättad historia med ensligt belägna hus , spöken och ett gammalt mord. Och en radda tramsigheter från en man på 65 år gällande brudar och utseende. Unket med en doft från förr. Jag kommer tänka på Håkan Hellströms textrad från "2 steg från Paradise" - "fastnat i min ungdoms spottloska" ja, det har herr Robinson gjort. Till och med i en bakfyllespya skulle jag vilja drista mig till att läsa in i bokens skildring av mäns syn på kvinnor,
Jag blir bedrövad när vi som kommit upp i åren inte kan visa på att livets goda fortsätter- men på nya sätt när vi åldras. Inte undra på att ungdomar vill bränna allt på ett krut- och sedan får leva två tredjedelar av sina liv i ruinerna av en ungdom som levdes upp- och gamla män (niskor)s patetiska oförmåga att ta sig ur sina hjulspår.Som en tonårings syn på relationer, kroppar och sex. Vem vill egentligen fastna i det?
Karin Boye skaldade att det gör ont när knoppar brister- ja, alla fasbyten i livet har sin smärta- men den sortens smärta går fort bort. Ungefär som en förlossning. Smärtan att inte våga öppna sin knopp, eller blomma ut för fullt eller släppa sina kronblad till marken igen- den smärtan kan lätt bli kronisk. Och skapar i mitt tycke en onödig rädsla för åldrandet.Som vi lämnar efter till våra unga och barn. För i varje livsfrukt finns det ett nytt litet livsfrö - men då måste vi gå hela vägen. Och det vågar inte Peter Robinson- han har fastnat i en spottloska från förr. Hoppas han kommer loss inom kort och får en härlig och sprakande åldershöst. Och berättar från den till oss älskare av brittiska skildringar av den ödsliga engelska landsbygden!
För inte är väl Peter Robinson en av alla dessa män som är rädda för befruktning...??? För att deras livsfrukt inte smakar något vidare???
I så fall må han vissna och återgå till Yorkshires mylla- så andra sorters fruktkompott kan växa upp och smakas av framtidens barn.
För några år sedan slutade jag dock konsumera deckare eftersom jag inte längre mådde bra på alla bestialiteter och mörker som härskade i böckerna-men brittiska pusseldeckare från den engelska landsbygden är svårslagna. Som sagt från Femgängets fotvandringar på mystiska hedar och letandet efter vrakplundrarskatter i fyrar och grottor- till dagens Yorkshire med sitt engelska fulsnygghet. Ett måste för en riktig semester. Årets val föll på Peter Robinsons En förgiftad man - som fått många priser. Jag kryper ner i solstolen efter ett härligt bad i ett varmt Medelhav och börjar läsa- och blir besviken. Bestulen på min förväntan på en åldrad vis mans version av ett Yorkshire från 50-talet och fram till dags datum. Det jag får är en visserligen en välskriven och rapp berättad historia med ensligt belägna hus , spöken och ett gammalt mord. Och en radda tramsigheter från en man på 65 år gällande brudar och utseende. Unket med en doft från förr. Jag kommer tänka på Håkan Hellströms textrad från "2 steg från Paradise" - "fastnat i min ungdoms spottloska" ja, det har herr Robinson gjort. Till och med i en bakfyllespya skulle jag vilja drista mig till att läsa in i bokens skildring av mäns syn på kvinnor,
Jag blir bedrövad när vi som kommit upp i åren inte kan visa på att livets goda fortsätter- men på nya sätt när vi åldras. Inte undra på att ungdomar vill bränna allt på ett krut- och sedan får leva två tredjedelar av sina liv i ruinerna av en ungdom som levdes upp- och gamla män (niskor)s patetiska oförmåga att ta sig ur sina hjulspår.Som en tonårings syn på relationer, kroppar och sex. Vem vill egentligen fastna i det?
Karin Boye skaldade att det gör ont när knoppar brister- ja, alla fasbyten i livet har sin smärta- men den sortens smärta går fort bort. Ungefär som en förlossning. Smärtan att inte våga öppna sin knopp, eller blomma ut för fullt eller släppa sina kronblad till marken igen- den smärtan kan lätt bli kronisk. Och skapar i mitt tycke en onödig rädsla för åldrandet.Som vi lämnar efter till våra unga och barn. För i varje livsfrukt finns det ett nytt litet livsfrö - men då måste vi gå hela vägen. Och det vågar inte Peter Robinson- han har fastnat i en spottloska från förr. Hoppas han kommer loss inom kort och får en härlig och sprakande åldershöst. Och berättar från den till oss älskare av brittiska skildringar av den ödsliga engelska landsbygden!
För inte är väl Peter Robinson en av alla dessa män som är rädda för befruktning...??? För att deras livsfrukt inte smakar något vidare???
I så fall må han vissna och återgå till Yorkshires mylla- så andra sorters fruktkompott kan växa upp och smakas av framtidens barn.
RSS Feed
