I fredags sköts ytterligare en ung man i min stad. Eftersom han bodde på Hisingen i Biskopsgården blev det en notis i tidningen. Det skjuts så många där- att tidningen inte längre förmår att ge det ett större nyhetsvärde än det som nu sker. Han blir en notis. Lätt att missa.
Det blir en sak för närmast sörjande. En intern historia för Hisingen eller Biskopsgården att hantera.
Det skjuts på dina och mina gator i vår stad.. Det skjuts unga män av andra unga män- men de påminner så mycket om varandra. De unga män som skall forma och ta över framtiden i vår stad i vårt land..
Jag blir stilla ett ögonblick och försöker förstå det som sker runt mig. All denna olycka – all denna ilska. Allt detta hat.
All denna känsla av att vara oälskad. Ogillad. Övergiven och borta ur den lek som räknas. Den på andra siden älven. Min sida av älven.
Jag tittar på mina händer och undrar över vad jag förmår göra. Att göra små små små saker varje dag för minska gapet mellan älvstränderna . Bo lagom stort. Krama mina barn - så de kan krama andra. Ta min plats på jorden- men inte på någon annans bekostnad. Försöka se varje människa som en berättelse om liv. Och inte vara så snar att döma de som stör min bild av hur det borde vara.
Jag vill orka se att bakom varje hårt ansikte och slocknade ögon finns ett litet barn som försöker göra sitt bästa av sin lott i livet.
Och jag vill inte skumma igenom en tidningsnotis i förbifarten vid frukost, om ännu en skjutning av en ung människa – en människa som hör framtiden till. Jag vill orka bry mig. Jag vill gå ut och skrika- varför i helvete fortsätter vi som ingenting har hänt?
Men jag är tyst. För jag vet inte vad jag ska säga för det skall spela roll och göra skillnad.
PS I lördags sköts ytterligare en människa i min och din stad. Det blev en tvåspaltare.
Det blir en sak för närmast sörjande. En intern historia för Hisingen eller Biskopsgården att hantera.
Det skjuts på dina och mina gator i vår stad.. Det skjuts unga män av andra unga män- men de påminner så mycket om varandra. De unga män som skall forma och ta över framtiden i vår stad i vårt land..
Jag blir stilla ett ögonblick och försöker förstå det som sker runt mig. All denna olycka – all denna ilska. Allt detta hat.
All denna känsla av att vara oälskad. Ogillad. Övergiven och borta ur den lek som räknas. Den på andra siden älven. Min sida av älven.
Jag tittar på mina händer och undrar över vad jag förmår göra. Att göra små små små saker varje dag för minska gapet mellan älvstränderna . Bo lagom stort. Krama mina barn - så de kan krama andra. Ta min plats på jorden- men inte på någon annans bekostnad. Försöka se varje människa som en berättelse om liv. Och inte vara så snar att döma de som stör min bild av hur det borde vara.
Jag vill orka se att bakom varje hårt ansikte och slocknade ögon finns ett litet barn som försöker göra sitt bästa av sin lott i livet.
Och jag vill inte skumma igenom en tidningsnotis i förbifarten vid frukost, om ännu en skjutning av en ung människa – en människa som hör framtiden till. Jag vill orka bry mig. Jag vill gå ut och skrika- varför i helvete fortsätter vi som ingenting har hänt?
Men jag är tyst. För jag vet inte vad jag ska säga för det skall spela roll och göra skillnad.
PS I lördags sköts ytterligare en människa i min och din stad. Det blev en tvåspaltare.
RSS Feed
