
Ungefär om livet- det är mycket färg buller & bång och händelser som gör att livet inte riktigt syns- men ed åren så tunnas bullret ut och bakgrunden, ditt egentliga fundament syns mer och mer.
När man blir äldre så hörs rösten inom en tydligare- eller tomheten ekar ljudligare för den som skruvat ner sitt hjärtats röst på lägsta volym. Man hör mer, ser mer för att man saktat ner farten- det är inte så mycket färg kvar på penseln helt enkelt.
Vad vill jag säga med detta då?
Jo, att vårda ditt fundament, ditt liv- så att när färgen på penseln tunnas ut så njuter du av hur fint färgen kontrasterar mot bakgrunden. Du minns när färgen var heltäckande- men behöver inte sitta kvar i det eller räds tanken på att färgen tunnas ut mer och mer. Utan du har vänt perspektivet och är förväntansfull på hur ditt liv tar sig ut utan den minsta tillsats- att bara få vara den människa man är.