Min bild av det gamla Grekland är män som sitter och pratar på caféer – jag tror de pratade politik. Det pratades. Varje dag. Man vänder på begrepp, försöker förstå. Man möts. Och blöts.
För mig är politik något som sker varje dag- det är ett eldsjäleri att vilja vara med och förändra en värld. Det kan aldrig bli ett välavlönat yrke. Åtminstone inte i min bild av en verklig demokrati. För vi lider svårt av demokratiskt underskott- det visade Europa upp igår.
I Sverige liksom västvärlden i övrigt har politik blivit ett intresse var fjärde år- det året du skal göra din plikt som samhällsmedborgare och gå till urnorna och lägga din röst på en person eller ett parti som du finner bäst representerar dina åsikter. I övrig är det rätt tyst. Tyst om det faktum att maktens män i Europa sålt ut oss till maktens män i USA. Storbankerna och de rikaste männen dikterar vårt vardaglig liv- att skolan inte får tillräckligt med resurser för att tillgodose de nödvändigaste behoven. Att barngrupperna är så stora på förskolan så pedagogiken har trängts undan till att stanna som tjusiga formuleringar på dokument. Att gamla får leva sina sista år i ovärdighet och ensamhet.
Att allt färre äger allt mer- och många lever i utkantens land.
Det finns ingen brist på pengar. Det finns resurser för de flesta mänskliga behov. Det finns däremot en brist på vilja från våra högavlönade politiker att vilja annat än tjäna kapitalet. Och kapitalet vill ha brister- för att skapa efterfrågan. För skilja agnarna från vetet. Vilka som skall få och vilka som skall bli utan. Man bygger pyramider för att alla skall veta sin plats i rangordningen. Här föds rädslan. Hur många tror att man orkar stå emot pengar och maktens välsignelser år efter år i maktens korridorer och salar? Hur lojaliteten sakta svänger till förmån för den egna brödfödan- snarare än bröd till allt folk.
Och många blir utan resurser för sina behov! Illojaliteten syns och märks!
De som riskera förlora sitt fotfäste räds varje förändring. Drömmarna krymper, likaså känslan av den egna förmåga att vara huvudperson i ditt egna liv. Då vaknar hatet och bitterheten. Och färgen den bär är brun- fascismens bruna färg som nu väller ut över Europa- i fattiga länder liksom rika.
I sin litenhet vågar man inte ge sig på de stora- så man sparkar neråt. På dom som har ännu lite mindre än man själv. Man vill tillbaka till en tid vars värderingar gått i pension.
Där vita liv var separerade från svarta liv. Där kvinnor var underordnade män. Där order följdes utan eget ansvarstagande och växande.
Idag är en dag för eftertanke.
En dag att försöka förstå.
En dag att börja gå i en ny riktning.
Mot ett samhälle som är inkluderande och tillräckligt tryggt för alla. Så att små människor inte längre behöver vara så små att de skall behöva bära bruna skjortor för att synas och våga finnas.
…men lite ljusning och lite hopp finns- för idag har vi pratat. Runt olika bord. På caféer och arbetsplatser. På sociala medier. Med varandra - och det är en bra början!
För mig är politik något som sker varje dag- det är ett eldsjäleri att vilja vara med och förändra en värld. Det kan aldrig bli ett välavlönat yrke. Åtminstone inte i min bild av en verklig demokrati. För vi lider svårt av demokratiskt underskott- det visade Europa upp igår.
I Sverige liksom västvärlden i övrigt har politik blivit ett intresse var fjärde år- det året du skal göra din plikt som samhällsmedborgare och gå till urnorna och lägga din röst på en person eller ett parti som du finner bäst representerar dina åsikter. I övrig är det rätt tyst. Tyst om det faktum att maktens män i Europa sålt ut oss till maktens män i USA. Storbankerna och de rikaste männen dikterar vårt vardaglig liv- att skolan inte får tillräckligt med resurser för att tillgodose de nödvändigaste behoven. Att barngrupperna är så stora på förskolan så pedagogiken har trängts undan till att stanna som tjusiga formuleringar på dokument. Att gamla får leva sina sista år i ovärdighet och ensamhet.
Att allt färre äger allt mer- och många lever i utkantens land.
Det finns ingen brist på pengar. Det finns resurser för de flesta mänskliga behov. Det finns däremot en brist på vilja från våra högavlönade politiker att vilja annat än tjäna kapitalet. Och kapitalet vill ha brister- för att skapa efterfrågan. För skilja agnarna från vetet. Vilka som skall få och vilka som skall bli utan. Man bygger pyramider för att alla skall veta sin plats i rangordningen. Här föds rädslan. Hur många tror att man orkar stå emot pengar och maktens välsignelser år efter år i maktens korridorer och salar? Hur lojaliteten sakta svänger till förmån för den egna brödfödan- snarare än bröd till allt folk.
Och många blir utan resurser för sina behov! Illojaliteten syns och märks!
De som riskera förlora sitt fotfäste räds varje förändring. Drömmarna krymper, likaså känslan av den egna förmåga att vara huvudperson i ditt egna liv. Då vaknar hatet och bitterheten. Och färgen den bär är brun- fascismens bruna färg som nu väller ut över Europa- i fattiga länder liksom rika.
I sin litenhet vågar man inte ge sig på de stora- så man sparkar neråt. På dom som har ännu lite mindre än man själv. Man vill tillbaka till en tid vars värderingar gått i pension.
Där vita liv var separerade från svarta liv. Där kvinnor var underordnade män. Där order följdes utan eget ansvarstagande och växande.
Idag är en dag för eftertanke.
En dag att försöka förstå.
En dag att börja gå i en ny riktning.
Mot ett samhälle som är inkluderande och tillräckligt tryggt för alla. Så att små människor inte längre behöver vara så små att de skall behöva bära bruna skjortor för att synas och våga finnas.
…men lite ljusning och lite hopp finns- för idag har vi pratat. Runt olika bord. På caféer och arbetsplatser. På sociala medier. Med varandra - och det är en bra början!
RSS Feed
