När jag var liten hade jag en ID- bricka med namn och personnummer. Denna skulle jag ha på mig om kriget skulle komma till Sverige. Jag kommer ihåg min skräck och lite grann, fascination för denna bricka. Ifall kriget kommer. Men kriget var ju något som pågick i Biafra och Vietnam. Inte skulle det komma hit.
Jag läste Anne Franks dagbok– hennes tankar om att vara inspärrad i åratal på en vind utan möjlighet till en gnutta vanlighet i sitt liv. Jag läste om fasor och trauman i våra världskrigs fotspår. Och jag försökte förstå- utifrån den självklarheten att kriget inte någonsin skulle komma hit. Till mitt Sverige. Till mig.
Jag har på den sista tiden mött berättelser från vår stad. Berättelser som påverkat och berört mig starkt - det är berättelser om barn från en del av vår stad som jag inte så ofta befinner mig i. Den del av staden det pågår ett krig., säger man mig.
Jag har hört om barn som sett människor förblöda. Som inte vågar sova på nätterna. Om barn som inte får vara ute och leka- utan bara får vara inne med med bara TV och datorn som vänner och äventyr.. Om barn som inte varit längre bort än några hundra meter från sitt hem.
De är ofta barn till människor som flytt. Människor som tvingats vara uppfinningsrika, starka och vettlöst modiga för att skapa sina barn en framtid i fredens land. Sverige. De som flydde krig och misär- och landade i Göteborg. I krig och misär. Visserligen får man fortfarande även Biskopsgården och Hjällbo och Hammarkullen rent vatten i kranen och gratis skola för barnen. Så misären är relativt sett kanske något bättre här än där.
Men det dör människor- grannar, vänner, släkt och familj. I Sverige - i fredens land.
För i Göteborg pågår ett krig för några av våra minsta, känner jag. Barn från min egen stad. Mitt framför min egen näsa.
Jag fattar det inte. Jag kan inte förstå det ofattbara som skett. Att kriget kommit till mitt land, till min stad.
Och jag upplever att vi låtsas som inget.
Var är NATO? Var är EU? Var är FN? Vet de inte att det pågår krig i Sverige?
Barack Obama är i och för sig upptagen med att skicka trupper till Irak –igen. Förra gången de var där och krigade så lyckades de inte skapa fred. Så nu gör de om det igen. Men det är nog inte fred de vill ha, egentligen –utan oljan och alla dess pengar.
Göteborg och Biskopsgården har ingen olja. Det finns lite raffinaderier på Hisingen- men de kanske inte är värda en militärinsats Västkustens delikatess -räkorna är visst på utdöende. Så här finns inga ekonomiska vinster att hitta. Evenemangsstaden är kanske inte i världsklass ännu. Göteborg har inga råvaror att exploatera.
Är det därför FN inte kommer till vår hjälp? Eller räknas krig bara som krig om det kommer x antal nollor bakom döden?
För det kan väl inte bero på att ingen bryr sig riktigt – för att det är de fattigas barn som får mardrömmar om nätterna? Men jag känner att de är mina barn- min stads barn. Och jag skulle så gärna vilja att de fick uppleva min barndoms självklarheter. Om fred och framtidstro
Berättelserna har som sagt berört mig- och jag har inga svar på vad jag kan göra för att skapa mer fred. Men jag önskade att få berätta- för berättelserna ville komma ur mig..
Jag läste Anne Franks dagbok– hennes tankar om att vara inspärrad i åratal på en vind utan möjlighet till en gnutta vanlighet i sitt liv. Jag läste om fasor och trauman i våra världskrigs fotspår. Och jag försökte förstå- utifrån den självklarheten att kriget inte någonsin skulle komma hit. Till mitt Sverige. Till mig.
Jag har på den sista tiden mött berättelser från vår stad. Berättelser som påverkat och berört mig starkt - det är berättelser om barn från en del av vår stad som jag inte så ofta befinner mig i. Den del av staden det pågår ett krig., säger man mig.
Jag har hört om barn som sett människor förblöda. Som inte vågar sova på nätterna. Om barn som inte får vara ute och leka- utan bara får vara inne med med bara TV och datorn som vänner och äventyr.. Om barn som inte varit längre bort än några hundra meter från sitt hem.
De är ofta barn till människor som flytt. Människor som tvingats vara uppfinningsrika, starka och vettlöst modiga för att skapa sina barn en framtid i fredens land. Sverige. De som flydde krig och misär- och landade i Göteborg. I krig och misär. Visserligen får man fortfarande även Biskopsgården och Hjällbo och Hammarkullen rent vatten i kranen och gratis skola för barnen. Så misären är relativt sett kanske något bättre här än där.
Men det dör människor- grannar, vänner, släkt och familj. I Sverige - i fredens land.
För i Göteborg pågår ett krig för några av våra minsta, känner jag. Barn från min egen stad. Mitt framför min egen näsa.
Jag fattar det inte. Jag kan inte förstå det ofattbara som skett. Att kriget kommit till mitt land, till min stad.
Och jag upplever att vi låtsas som inget.
Var är NATO? Var är EU? Var är FN? Vet de inte att det pågår krig i Sverige?
Barack Obama är i och för sig upptagen med att skicka trupper till Irak –igen. Förra gången de var där och krigade så lyckades de inte skapa fred. Så nu gör de om det igen. Men det är nog inte fred de vill ha, egentligen –utan oljan och alla dess pengar.
Göteborg och Biskopsgården har ingen olja. Det finns lite raffinaderier på Hisingen- men de kanske inte är värda en militärinsats Västkustens delikatess -räkorna är visst på utdöende. Så här finns inga ekonomiska vinster att hitta. Evenemangsstaden är kanske inte i världsklass ännu. Göteborg har inga råvaror att exploatera.
Är det därför FN inte kommer till vår hjälp? Eller räknas krig bara som krig om det kommer x antal nollor bakom döden?
För det kan väl inte bero på att ingen bryr sig riktigt – för att det är de fattigas barn som får mardrömmar om nätterna? Men jag känner att de är mina barn- min stads barn. Och jag skulle så gärna vilja att de fick uppleva min barndoms självklarheter. Om fred och framtidstro
Berättelserna har som sagt berört mig- och jag har inga svar på vad jag kan göra för att skapa mer fred. Men jag önskade att få berätta- för berättelserna ville komma ur mig..
RSS Feed
