Våren har kommit till staden. Överallt letar sig människor ut för fånga solstrålar på vintertrötta kroppar. Det instagrammas blommor och vårtecken. Det les mot okända.
Mitt ansikte värmas av solen och näsa och kinder blir solröda. Första termosen kaffe tas med ut. Folk börjar fylla uteserveringarna.
Jag mår bra i våren. Precis där min kropp befinner sig. Jag blundar och hör stadens alla ljud, från fågelkvitter till långtradartrafiken på Oscarsleden. Och en och annan båt kan höras från älven.
Gott
Gott att finnas och få vara.
Men i mitt huvud trängs mörka tankar. Om skjutningar i staden. Om friande våldtäktsdomar om och om igen. Om ebolaepidemin . Om ett Ryssland som vapenskramlar för visa sina ynkliga utdöende muskler. Om bostadsbrist, långa sjukvårdsköer, om skolan som inte är bra för någon.
Dessa tankar får sin näring från media. Media- den allvarsamma sanningens röst.
Men är detta sanningen?
Jag undra därför jag har varit med om något konstigt.
Jag missade nämligen den förra ekonomiska krisen. Jag hann inte läsa på. Hade ingen Tv. Jag flyttade runt och befann mig i ständigt uppbrott med en mängd nya upptäcker om mig själv . Om livet. Om nya vägar. Och kunskap.
Jag missade totalt oron och ångesten för förlora jobbet och minskad köpkraft.
Jag levde i mig och i nuet.
Och sen var tydligen den ekonomiska krisen borta – för ett slag i alla fall. Och jag hade totalt missat hela rädslan och oron och alla dåligtmående tankar…..
Därför undrar jag- är alla dessa mörka tidningsrubriker Sanningen. Den-som-måste-vetas? Hela tiden?
Självklart vill inte jag inte vara dum och omedveten om människors lidande och svårigheter. För det finns. Varje dag. Men ibland tänker jag att mycket av lidande och rädslorna så ofta utspelas i vårt huvud. Och som gör oss handlingsförlamade och ovissa. Glädjelösa.
Om jag mår bra och sprider mitt måbraljus till andra- kanske kan det påverka mer än om jag demonstrerar? Jag vet inte. Jag är ju en människa av barrikader. Upprördhet och ilska- över många orättvisor.
Så nu känner jag mig lite vilsen- och vet inte riktigt hur pamfletten skall uttryckas för att verkligen förändra något.
Kanske det förändras av sig själv. Som ebb och flod. Imperium kommer och går. Tidevarv följer på tidevarv.
Om jag som människa tar mitt individuella ansvar att försöka göra så gott jag kan mot mig själv, mot dem jag älskar. Mot mina medmänniskor och jorden vi lever på- spelar det ingen politisk roll alls?
Påverkar mina samtal utifrån mig själv inte mer än min namnunderskrift? Även om den påverkan tar längre tid att sätta sig i myllan för att groddas och växa sig stark.
Om jag unnar mig tystnad och vila- så hör jag så mycket mera- än alla tv-kanaler kan sända ut samtidigt. Tillsammans!
Men det kanske är meningen att kroppen skall var i här i nuet och huvudet överallt och ingenstans?
Jag tror jag får vila mig lite till.
Mitt ansikte värmas av solen och näsa och kinder blir solröda. Första termosen kaffe tas med ut. Folk börjar fylla uteserveringarna.
Jag mår bra i våren. Precis där min kropp befinner sig. Jag blundar och hör stadens alla ljud, från fågelkvitter till långtradartrafiken på Oscarsleden. Och en och annan båt kan höras från älven.
Gott
Gott att finnas och få vara.
Men i mitt huvud trängs mörka tankar. Om skjutningar i staden. Om friande våldtäktsdomar om och om igen. Om ebolaepidemin . Om ett Ryssland som vapenskramlar för visa sina ynkliga utdöende muskler. Om bostadsbrist, långa sjukvårdsköer, om skolan som inte är bra för någon.
Dessa tankar får sin näring från media. Media- den allvarsamma sanningens röst.
Men är detta sanningen?
Jag undra därför jag har varit med om något konstigt.
Jag missade nämligen den förra ekonomiska krisen. Jag hann inte läsa på. Hade ingen Tv. Jag flyttade runt och befann mig i ständigt uppbrott med en mängd nya upptäcker om mig själv . Om livet. Om nya vägar. Och kunskap.
Jag missade totalt oron och ångesten för förlora jobbet och minskad köpkraft.
Jag levde i mig och i nuet.
Och sen var tydligen den ekonomiska krisen borta – för ett slag i alla fall. Och jag hade totalt missat hela rädslan och oron och alla dåligtmående tankar…..
Därför undrar jag- är alla dessa mörka tidningsrubriker Sanningen. Den-som-måste-vetas? Hela tiden?
Självklart vill inte jag inte vara dum och omedveten om människors lidande och svårigheter. För det finns. Varje dag. Men ibland tänker jag att mycket av lidande och rädslorna så ofta utspelas i vårt huvud. Och som gör oss handlingsförlamade och ovissa. Glädjelösa.
Om jag mår bra och sprider mitt måbraljus till andra- kanske kan det påverka mer än om jag demonstrerar? Jag vet inte. Jag är ju en människa av barrikader. Upprördhet och ilska- över många orättvisor.
Så nu känner jag mig lite vilsen- och vet inte riktigt hur pamfletten skall uttryckas för att verkligen förändra något.
Kanske det förändras av sig själv. Som ebb och flod. Imperium kommer och går. Tidevarv följer på tidevarv.
Om jag som människa tar mitt individuella ansvar att försöka göra så gott jag kan mot mig själv, mot dem jag älskar. Mot mina medmänniskor och jorden vi lever på- spelar det ingen politisk roll alls?
Påverkar mina samtal utifrån mig själv inte mer än min namnunderskrift? Även om den påverkan tar längre tid att sätta sig i myllan för att groddas och växa sig stark.
Om jag unnar mig tystnad och vila- så hör jag så mycket mera- än alla tv-kanaler kan sända ut samtidigt. Tillsammans!
Men det kanske är meningen att kroppen skall var i här i nuet och huvudet överallt och ingenstans?
Jag tror jag får vila mig lite till.
RSS Feed
