Jag tror jag börjar höra dåligt. Eller allt för bra. Vet inte vilket det är som gör att jag har blivit ljudkänslig. Det låter så mycket, tycker jag. Det skär sig i öronen.Men jag hör inte vad som sägs.Eller rättare sagt; det jag ser synkar inte med det jag hör.
Jag som tillbringat min ungdom ett par meter från scenens förstärkare och stormtrivts i grupp- gärna en masse....har nu börjat trivas i små sammanhang. Där orden får hänga emellan. Tystnad. Formuleras om. Där orden synkas med det mina ögon ser och hjärtat känner.Där stillheten är en vän och ingen transithall som måste skyndas igenom.Där jag ser mig själv och hör mina ord och lär känna vem jag är.
Där jag ser en annan människa och hans utveckling från frö till frukt och jag väntar med tålamod. För jag vet att frukten som får mogna i sin takt och i med sol och näringsrik jord kommer smaka gott. Och jag kan med närvaron hålla himlen öppen
Jag hör inte vad alla människor pratar om . Det susar och brusar. Men jag ser att deras ögon är ofta är tomma och ansikten stelnat som på ett lik, där ingen makeup i världen kan måla fram livet igen. De skyndar genom sina liv, som om dom inte ville kännas vid dem och ljudvolymen är alltid på max. Kanske för att inte höra ihålighetens eko ljuda i ensamheten.Så var det för mig då och då. Tills jag gick igenom ett membran- som till en inre trädgård- där jag är med mig själv Och nu är jag inte rädd för tystnaden längre- den är min bundsförvant
.....fast jag är lite rädd för getingar fortfarande.....
Jag som tillbringat min ungdom ett par meter från scenens förstärkare och stormtrivts i grupp- gärna en masse....har nu börjat trivas i små sammanhang. Där orden får hänga emellan. Tystnad. Formuleras om. Där orden synkas med det mina ögon ser och hjärtat känner.Där stillheten är en vän och ingen transithall som måste skyndas igenom.Där jag ser mig själv och hör mina ord och lär känna vem jag är.
Där jag ser en annan människa och hans utveckling från frö till frukt och jag väntar med tålamod. För jag vet att frukten som får mogna i sin takt och i med sol och näringsrik jord kommer smaka gott. Och jag kan med närvaron hålla himlen öppen
Jag hör inte vad alla människor pratar om . Det susar och brusar. Men jag ser att deras ögon är ofta är tomma och ansikten stelnat som på ett lik, där ingen makeup i världen kan måla fram livet igen. De skyndar genom sina liv, som om dom inte ville kännas vid dem och ljudvolymen är alltid på max. Kanske för att inte höra ihålighetens eko ljuda i ensamheten.Så var det för mig då och då. Tills jag gick igenom ett membran- som till en inre trädgård- där jag är med mig själv Och nu är jag inte rädd för tystnaden längre- den är min bundsförvant
.....fast jag är lite rädd för getingar fortfarande.....
RSS Feed
