Jag känner mig lurad. Av Kamratposten.
Jag växte upp med denna tidning i det tidiga svenska sjuttiotalet. Detta hände sig på den tiden när man fortfarande trodde på framtiden och att det fanns plats för godhet i världen. Det är lite Karl Bertil Jonsson över denna tidnings sensmoral. Men det var en moral som träffade mitt barnahjärta. Mitt i prick satte den sig där.
Rättvisa. Ärlighet. Hederlighet. Äkthet.
Till exempel så sade Kamratposten att man skulle vara sig själv. För det var det viktiga och riktiga i längden. Om man bara var sann så skulle liksom allting ordna sig till det bästa.
Eftersom jag gillar att brodera ut historier- och gjorde det redan som barn- berättade jag för mig själv en historia om vänskap. Om den sortens vänskap som växer och jublar när vännen hittat hem. Eller när bästa vännen vågar sig på nyfikenhetsturer i livet. Hur roligt det är att vara glad åt någon annans spännande livsresa.
Så jag började inbilla mig att denna historia om vänskap var sann. Att vänner var vänner i såväl mot som medgång.. Och jag trodde det var lättare att vara vän med en glad och stark Pippi Långstrump än en vilsen och ledsen flicka från Frostmofjället som hade fullt av trauman med sig i ryggsäcken.. Men en stark och glad Pippi visar också upp den ängsliga Annika och den konventionella Tommy. Och då blir inte Pippi alltid så älskad i all sin gladhet och modiga styrka..
Så verklighetens vänskap har inte visats sig vara riktigt så enkel som i Kamratpostens glada seriebubblor.. Kan det vara så att det är enklare att vara vän i mot än medgång?
Lite samma är det med att fostra barn och släppa dem ut i frihet på sina egna livsresor.
I frihet får deras unika särprägling växa, och de blir inte karbonkopior av sina föräldrar.
Och det är väl unika spännande människor vi vill att de skall bli? Eller är jag naiv här också? Är det kopior vi vill ha av oss själva? Som kommer på söndagsmiddagar och julaftnar? Och bekräftar det vi redan vet?
Jag vill att mina barn berätta nya saker för mig. Saker jag inte varit med om. Att deras liv berättar nya klokskaper för mig . Jag tycker det är roligt och härligt att se dem växa! Och även om deras bekymmer och utmaningar berör mig djupt - så tror jag på deras klokhet och förmåga till lärande. Och deras utmaningar får även mig att grunna och reflektera. Intressant! Och nytt! Ytterligare en lärdom att ta med sig vidare ut i livet.
Men jag har varit naiv med mina Kamratpostenögon som jag burit med mig upp i vuxen ålder. Det förstår jag nu så här mitt i livet. Det värsta är att min och Kamratpostens version av vänskap fortfarande känns rätt i mitt hjärta…..Hur skall jag hantera det i den sociala verkligheten? Skall jag plocka ur Kamratposten ur mitt hjärta???
Eller skall jag göra upp med Kamratposten??
Eller skall jag kämpa för Kamratposten version av vänskap?
Jag växte upp med denna tidning i det tidiga svenska sjuttiotalet. Detta hände sig på den tiden när man fortfarande trodde på framtiden och att det fanns plats för godhet i världen. Det är lite Karl Bertil Jonsson över denna tidnings sensmoral. Men det var en moral som träffade mitt barnahjärta. Mitt i prick satte den sig där.
Rättvisa. Ärlighet. Hederlighet. Äkthet.
Till exempel så sade Kamratposten att man skulle vara sig själv. För det var det viktiga och riktiga i längden. Om man bara var sann så skulle liksom allting ordna sig till det bästa.
Eftersom jag gillar att brodera ut historier- och gjorde det redan som barn- berättade jag för mig själv en historia om vänskap. Om den sortens vänskap som växer och jublar när vännen hittat hem. Eller när bästa vännen vågar sig på nyfikenhetsturer i livet. Hur roligt det är att vara glad åt någon annans spännande livsresa.
Så jag började inbilla mig att denna historia om vänskap var sann. Att vänner var vänner i såväl mot som medgång.. Och jag trodde det var lättare att vara vän med en glad och stark Pippi Långstrump än en vilsen och ledsen flicka från Frostmofjället som hade fullt av trauman med sig i ryggsäcken.. Men en stark och glad Pippi visar också upp den ängsliga Annika och den konventionella Tommy. Och då blir inte Pippi alltid så älskad i all sin gladhet och modiga styrka..
Så verklighetens vänskap har inte visats sig vara riktigt så enkel som i Kamratpostens glada seriebubblor.. Kan det vara så att det är enklare att vara vän i mot än medgång?
Lite samma är det med att fostra barn och släppa dem ut i frihet på sina egna livsresor.
I frihet får deras unika särprägling växa, och de blir inte karbonkopior av sina föräldrar.
Och det är väl unika spännande människor vi vill att de skall bli? Eller är jag naiv här också? Är det kopior vi vill ha av oss själva? Som kommer på söndagsmiddagar och julaftnar? Och bekräftar det vi redan vet?
Jag vill att mina barn berätta nya saker för mig. Saker jag inte varit med om. Att deras liv berättar nya klokskaper för mig . Jag tycker det är roligt och härligt att se dem växa! Och även om deras bekymmer och utmaningar berör mig djupt - så tror jag på deras klokhet och förmåga till lärande. Och deras utmaningar får även mig att grunna och reflektera. Intressant! Och nytt! Ytterligare en lärdom att ta med sig vidare ut i livet.
Men jag har varit naiv med mina Kamratpostenögon som jag burit med mig upp i vuxen ålder. Det förstår jag nu så här mitt i livet. Det värsta är att min och Kamratpostens version av vänskap fortfarande känns rätt i mitt hjärta…..Hur skall jag hantera det i den sociala verkligheten? Skall jag plocka ur Kamratposten ur mitt hjärta???
Eller skall jag göra upp med Kamratposten??
Eller skall jag kämpa för Kamratposten version av vänskap?
RSS Feed
