
Att 9 miljoner människor av olika slag befinner sig fysiskt mestades inom ett visst geografiskt gränssnitt- som mest syns på kartor. Är det det vi firar? Är du ute och irrar i skogen så är det svårt att veta om du är i Norge eller Sverige. Gränsen syns inte knivskarpt i verkligheten. Det verkar mest vara skog faktiskt. Och fjäll.
Och forskare pratar om det transnationella rummet. Att du befinner dig på olika ställen inom dig . Vad och vem är du då lojal till? Du längtar till semestern i Grekland , minns förra årets Spanienupplevelse samtidigt som du arbetar med varor från pakistanska barn och undrar över dina barn som befinner sig på långresa i Sydamerika. - är det svenskt? Typiskt svenskt?
Och vilka är då typiskt svenska egentligen- är det de korta och blonda, eller de långa och rödhåriga, knubbiga mörka eller de med blå, grå, gröna eller bruna ögonen? De med eller utan glasögon? De med valloner i släkten, eller är det mera svenskt att ha irländsk, estniskt eller finskt påbrå? Med eller utan fräknar? Alla de barnen till svensk pappa med thailändsk fru- är de svenska nu - eller blir de det om ett par år?
En F! - politiker har mottagit hundratals hatbrev efter krävt ett slut på nationalstaten- varför då?
Är vi rädda för att sluta hålla på det svenska fotbollslandslaget? Men det består ju mest av en stjärna med ett varierande hov– en kung med det svenskklingande namnet Zlatan Ibrahimovic….Och för några hundra år sedan beboddes samma geografiska yta av svear och göter och samer och danskar och tyskar . Bland annat!. Det hette inte ens Sverige då! Så vad är en stat, en nationalstat egentligen? Ett maktområde? En ritad gräns på kartor? Ja, förmodligen bara det.
Så vad är det vi firar? Våra geografiska maktgränser? Är de ett skydd eller bur för mig och andra medmänniskor? Vem får resa in och ut i detta område? Jag undrar….
Hm……….
Idag firar många i staden Göteborg- vi firar glädjen och sorgen, livet och viljan att våga gå stigar som inte alltid leder rakt fram. Vi firar oss själva, alla vi kantstötta människor tillsammans med stadens son- Håkan Hellström. Och vi gör det med musik och ett inre jubel över kärlekens alla möjligheter. Idag är jag glad och stolt över att vara människa! Att Håkan får ta ton tillsammans med 50 000 människor- det är stort!
Det räcker fint för mig! (Och jag befinner mig då i det transnationella rummet Ullevi- då min fysiska lekamen är sängliggandes och återhämtar sig efter mänsklig skröplighet…. J )