Alla människor jag känner har gått igenom sorger, trauman, kriser, upplevelser av svek, skuld, skam, övergrepp och förödmjukelse.
Detta är så vanligt att det får nog säga tillhöra aspekten att vara människa. Att kunna orka resa sig ur sin smärta, att kunna hitta guldkornen- lärdomarna av det svåra- är inte alltid lätt. Men underbart när man lyckas!
Jag tror det till stor del handlar om att skilja på ansvar och skuld.
Jag är alltid ansvarig för mina handlingar- även dom som inte är så där roliga att kännas vid. Kan jag känna så - sgör det mig modig att dra guldet ur konsekvenserna och lära mig, och ger mig en chans att utvecklas ett snäpp till
Skuld däremot förlamar mig och hindrar min utveckling. Jag sitter fast i ett hjulspår- som föder trötthet, ilska ,smärta, bitterhet. Och förnekelse. Jag tror skuld uppkommer när man egentligen inte vill ta ansvar över en eller flera handlingar och beteenden - men känner i själ och hjärta att något inte stämmer.
Skulden kryper runt inom en och får mycket märkliga konsekvenser- alltifrån kärlekslösa religioner till människor som tycks mestadels gå runt och göra illa sina medmänniskor. Skuld gör att du måste bygga upp rustningar både inom och utom dig. För att skydda dig. Skulden gör nämligen så förbannat ont! Och då kan du bli så liten därinne i rustningen- att du försvinner . Och kvar finns en hård, brutal rustning som talar med hög röst. Men tomheten ekar. Och gör ont. I dig, i mig, i andra.
Så hur gör man då för växla spår mellan ansvar och inte ansvar? Om jag nu har rätt?
Hur blir jag en ansvarsfull människa som själv spelar huvudrollen i min egna film- mitt liv här på jorden?
Det är svårare att säga- men jag lyssnade på mig själv i ensamhet. Försökte särskilja på livets röst, min personlighets röst. På samhällets röst. För alla de där rösterna talar inom mig. Samhällets uppfodrande, livets klara enkla och min komplexa.
Guds barn är utan skuld. Livets barn är utan skuld. Men jag är alltid ansvarig att vara sann. Det är människans lott- en riktig vinstlott, skulle jag vilja säga!
Det kan låta hårt att man ansvarar för att vara sann- men sanningen är bara hård i ett liv av lögn, säger jag. Det är min erfarenhet.. Ett liv som är i frid vill inget illa. Där är sanningen din bästa vän.
Så jag försöker lyssna efter den enkla klara rösten i mig. Svår att höra iband i mediebrus, samhällsspring och mina åsikters höga volymnivå.
Men den finns där som en vän. I all enkelhet. Lyssna!
Detta är så vanligt att det får nog säga tillhöra aspekten att vara människa. Att kunna orka resa sig ur sin smärta, att kunna hitta guldkornen- lärdomarna av det svåra- är inte alltid lätt. Men underbart när man lyckas!
Jag tror det till stor del handlar om att skilja på ansvar och skuld.
Jag är alltid ansvarig för mina handlingar- även dom som inte är så där roliga att kännas vid. Kan jag känna så - sgör det mig modig att dra guldet ur konsekvenserna och lära mig, och ger mig en chans att utvecklas ett snäpp till
Skuld däremot förlamar mig och hindrar min utveckling. Jag sitter fast i ett hjulspår- som föder trötthet, ilska ,smärta, bitterhet. Och förnekelse. Jag tror skuld uppkommer när man egentligen inte vill ta ansvar över en eller flera handlingar och beteenden - men känner i själ och hjärta att något inte stämmer.
Skulden kryper runt inom en och får mycket märkliga konsekvenser- alltifrån kärlekslösa religioner till människor som tycks mestadels gå runt och göra illa sina medmänniskor. Skuld gör att du måste bygga upp rustningar både inom och utom dig. För att skydda dig. Skulden gör nämligen så förbannat ont! Och då kan du bli så liten därinne i rustningen- att du försvinner . Och kvar finns en hård, brutal rustning som talar med hög röst. Men tomheten ekar. Och gör ont. I dig, i mig, i andra.
Så hur gör man då för växla spår mellan ansvar och inte ansvar? Om jag nu har rätt?
Hur blir jag en ansvarsfull människa som själv spelar huvudrollen i min egna film- mitt liv här på jorden?
Det är svårare att säga- men jag lyssnade på mig själv i ensamhet. Försökte särskilja på livets röst, min personlighets röst. På samhällets röst. För alla de där rösterna talar inom mig. Samhällets uppfodrande, livets klara enkla och min komplexa.
Guds barn är utan skuld. Livets barn är utan skuld. Men jag är alltid ansvarig att vara sann. Det är människans lott- en riktig vinstlott, skulle jag vilja säga!
Det kan låta hårt att man ansvarar för att vara sann- men sanningen är bara hård i ett liv av lögn, säger jag. Det är min erfarenhet.. Ett liv som är i frid vill inget illa. Där är sanningen din bästa vän.
Så jag försöker lyssna efter den enkla klara rösten i mig. Svår att höra iband i mediebrus, samhällsspring och mina åsikters höga volymnivå.
Men den finns där som en vän. I all enkelhet. Lyssna!
RSS Feed
