Idag är det då 8 mars- internationella kvinnodagen, Media skriver om kvinnors situation både här hemma i Sverige och världen. Det skrivs om våldet mot kvinnor, den tuffare ekonomiska verkligheten, alla orättvisor och övergrepp som finns runt oss kvinnor.. Men det skrivs också om kampen och demonstrationer. Kvinnliga förebilder. Kvinnliga segrar.
I GP hade många artiklar idag ett genusperspektiv – från bilkörning till en antologi kallad Hej Klimakteriet! En rolig bok om det mest förbjudna- en kvinnas åldrande.
Så vad kan jag lägga till när det mesta känns skrivet en dags som denna??
Att vara kvinna eller snarare det feminina perspektivet eller principen, hör för mig mycket ihop med livgivandet. Att föda fram och vårda livsfrukten – skapa så goda förutsättningar för livets cykliska resa tillbaka till nytt frö och ny livsresa.
Kvinnor i dag föder fram barn till en utvecklingsstörd värld- därav vår sorg. Barnen vi föder fram når inte i det patriarkala samhället sin fulla livspotentialitet. Det stoppas av maktens män/kvinnor som fastnat i pojkålderns omognad. En omognad som efter tusentals år framträder allt mer grotesk och direkt livshotande med kärnvapenkrig, miljö och matförstöring, ekologisk utarmning och en så skev fördelning av jordens resurser att det leder till våld, förtryck, hat och misär. Och en underhållningsvärld så förljugen och snedvriden att den hotar vår psykiska och mentala hälsa.
Och vår livsfrukt tar skada. Och vi sörjer för det smärtar oss. Att barnen våra inte växer upp till riktiga män och axlar det mogna faderskapet – det som tar barnet vid handen och lär ut kunskapen och visar livets förunderliga vägar.
Men den manliga principen når inte fram dit idag.. Vi hålls tillbaka av makter som vill fjättra oss kvar på knoppstadiet- så att vi inte når vuxen blomning och ny befruktning d v s – den cykliska livsprincipen. Och vår art och vår värld håller på att dö ut.
Och det kvinnliga, som känner sig i symbios med barnet, känner smärtan och sorgen. Och det manliga känner tomheten och rädslan.
En del skulle kalla mig särartsbiologist – men könet är för mig bara en fysisk form och social konstruktion. De manliga och kvinnliga principerna finns i alla människor- men vi axlar olika roller i livets lek.
Så det kvinnligas sorg måste formera om sig till en kamp, anser jag – och sträcka ut handen till det manliga att förena sig- för att kunna rädda arten och livsprincipen människan på jordklotet. Och det manliga måste fatta mod och växa upp och låta pojken åldras. Våga ta handen – och föra ut barnet till nästa steg i utvecklingen – ett snäpp högre upp.
Så att vi kan få leva i frid, sanning, frihet, kärlek och glädje. Tillsammans . Då leken kan börja! På riktigt och på allas villkor- tänk, va ! Gud, så mycket roligt vi kan ha!
I GP hade många artiklar idag ett genusperspektiv – från bilkörning till en antologi kallad Hej Klimakteriet! En rolig bok om det mest förbjudna- en kvinnas åldrande.
Så vad kan jag lägga till när det mesta känns skrivet en dags som denna??
Att vara kvinna eller snarare det feminina perspektivet eller principen, hör för mig mycket ihop med livgivandet. Att föda fram och vårda livsfrukten – skapa så goda förutsättningar för livets cykliska resa tillbaka till nytt frö och ny livsresa.
Kvinnor i dag föder fram barn till en utvecklingsstörd värld- därav vår sorg. Barnen vi föder fram når inte i det patriarkala samhället sin fulla livspotentialitet. Det stoppas av maktens män/kvinnor som fastnat i pojkålderns omognad. En omognad som efter tusentals år framträder allt mer grotesk och direkt livshotande med kärnvapenkrig, miljö och matförstöring, ekologisk utarmning och en så skev fördelning av jordens resurser att det leder till våld, förtryck, hat och misär. Och en underhållningsvärld så förljugen och snedvriden att den hotar vår psykiska och mentala hälsa.
Och vår livsfrukt tar skada. Och vi sörjer för det smärtar oss. Att barnen våra inte växer upp till riktiga män och axlar det mogna faderskapet – det som tar barnet vid handen och lär ut kunskapen och visar livets förunderliga vägar.
Men den manliga principen når inte fram dit idag.. Vi hålls tillbaka av makter som vill fjättra oss kvar på knoppstadiet- så att vi inte når vuxen blomning och ny befruktning d v s – den cykliska livsprincipen. Och vår art och vår värld håller på att dö ut.
Och det kvinnliga, som känner sig i symbios med barnet, känner smärtan och sorgen. Och det manliga känner tomheten och rädslan.
En del skulle kalla mig särartsbiologist – men könet är för mig bara en fysisk form och social konstruktion. De manliga och kvinnliga principerna finns i alla människor- men vi axlar olika roller i livets lek.
Så det kvinnligas sorg måste formera om sig till en kamp, anser jag – och sträcka ut handen till det manliga att förena sig- för att kunna rädda arten och livsprincipen människan på jordklotet. Och det manliga måste fatta mod och växa upp och låta pojken åldras. Våga ta handen – och föra ut barnet till nästa steg i utvecklingen – ett snäpp högre upp.
Så att vi kan få leva i frid, sanning, frihet, kärlek och glädje. Tillsammans . Då leken kan börja! På riktigt och på allas villkor- tänk, va ! Gud, så mycket roligt vi kan ha!
RSS Feed
