Skolan. Det pratas och skrivs och tycks och tänks mycket nu om detta ämne som berör oss alla. För vi har faktiska egna erfarenheter av just skolan.
Pisa-rapporten visar att Sverige sjunker i traditionell kunskapsinlärning. En politisk pajkastning sätts igång- för vem bär ytterst ansvaret?
Det skrivs ord av män som psykiatrikern David Eberhard- att Sverige har en omogen vuxenhet som räds att sätta gränser och ställa krav. Ett land utan auktoritetstro. Detta leder till att både barn och vuxna finns i ett tonårsland, menar han.
Jag kan hålla med honom på den punkten. Att vi är i ett tonårsland. Att barn inte får vara barn tills de vuxit ur det stadiet. De snabbprocessas in i en för tidig tonårsroll och möts av förväntningar och utmaningar de varken har kropp eller själ eller tillräckligt med livserfarenhet att handskas med. Men tonåringar är bra för en som vill sälja- för tonårslandet är rädslans land. Rädslan att inte duga. Rädslan att inte få vara med. Rädslan att sticka ut. Oj oj oj – vilka marknadsandelar man kan göra där! Kläder, smink, filmer, media , porr, värderingar……
Vuxna är också kvar i tonårslandet- de är hypnotiserade av den unga knoppens makt. Den som upphöjs av media och den ekonomiska makten. Knoppen som inte slagit ut, blommat och befruktats och fröat nytt liv. Vi vuxna är kvar i osäkerheten och rädslans land vi också. Rädd för att åldras och inte duga mer. Rädd att inte få vara med på häftiga festen och rätta jobbet. Rädslan att mogna och ansvara fullt ut för dina handlingar. Oj oj oj- vad kan man inte sälja in här? Bedövningspreparat mot tomheten, smink och operationer, kvantitativa mål som räknas i titlar och pengar. Och en mängd saker som håller oss på plats.
Vad har nu detta med skolan att göra, tänker kanske du nu. Jo- jag tänker att; Björklund och andra äldre herrar som Eberhard vill ha tillbaka sin barndoms auktoriteter – där en vuxens ord fick stå oemotsagda. För detta maktförhållande ger en trygghet, visserligen falsk för de flesta visar det sig i livet, men ett uttalat rättsnöre att hålla sig i.
Och de ser att dagens vuxna i många fall har abdikerat från vuxenheten och därmed finns ingen auktoritet längre att tro på.
De tror på utnämnda auktoriteter- den sortens auktoritet man kan få papper på. Tryggt och begripligt. En given plats finnes i samhället för dem som på denna vägen vandrar. En kugge i gängse samhällsapparat. Halleluja!
Jag liksom alla jag vet älskar kunskap- ända sedan vi var små har vi av egen lust och drivkraft velat lära oss nya saker. Och – tänk när man fick börja lära sig läsa- vilka världar öppnades sig inte för oss då J. Ända tills vi nått skolan eller tonårslandet. För här finns ingen plats för den egna längtan och egna stigfinnandet. Här finns rätt och fel, inne och ute. Så att du blir lönsam och lyckosam, lille vän.
Jag vill också att vuxna skall våga vara vuxna och hålla barnet i handen under dess unika letande efter kunskap och erfarenheter. För det finns faror och helvetsgap att akta sig för. Och ett litet barn behöver gränser för inte skada sig- men mest av allt behöver de kärlek och vishet. Och vi som vuxna behövs där, inte för att hindra barnets unika tillväxt- utan för att stötta det så mycket man förmår! Och då behövs all vuxenhet man bara kan få ihop - all klokskap och mogenhet man får genom leva själv och fullt ut- och inte stanna i ett knoppskap.
Jag vill att alla skall växa till sig auktoritet i sitt liv. Från frö till knopp och blomma till man befruktar livet igen – denna gång med lite lite klokhet och glädje!
Och då vet jag inte om Pisarapporten är rätt mätverktyg att läsa av denna livets skolprestation
Pisa-rapporten visar att Sverige sjunker i traditionell kunskapsinlärning. En politisk pajkastning sätts igång- för vem bär ytterst ansvaret?
Det skrivs ord av män som psykiatrikern David Eberhard- att Sverige har en omogen vuxenhet som räds att sätta gränser och ställa krav. Ett land utan auktoritetstro. Detta leder till att både barn och vuxna finns i ett tonårsland, menar han.
Jag kan hålla med honom på den punkten. Att vi är i ett tonårsland. Att barn inte får vara barn tills de vuxit ur det stadiet. De snabbprocessas in i en för tidig tonårsroll och möts av förväntningar och utmaningar de varken har kropp eller själ eller tillräckligt med livserfarenhet att handskas med. Men tonåringar är bra för en som vill sälja- för tonårslandet är rädslans land. Rädslan att inte duga. Rädslan att inte få vara med. Rädslan att sticka ut. Oj oj oj – vilka marknadsandelar man kan göra där! Kläder, smink, filmer, media , porr, värderingar……
Vuxna är också kvar i tonårslandet- de är hypnotiserade av den unga knoppens makt. Den som upphöjs av media och den ekonomiska makten. Knoppen som inte slagit ut, blommat och befruktats och fröat nytt liv. Vi vuxna är kvar i osäkerheten och rädslans land vi också. Rädd för att åldras och inte duga mer. Rädd att inte få vara med på häftiga festen och rätta jobbet. Rädslan att mogna och ansvara fullt ut för dina handlingar. Oj oj oj- vad kan man inte sälja in här? Bedövningspreparat mot tomheten, smink och operationer, kvantitativa mål som räknas i titlar och pengar. Och en mängd saker som håller oss på plats.
Vad har nu detta med skolan att göra, tänker kanske du nu. Jo- jag tänker att; Björklund och andra äldre herrar som Eberhard vill ha tillbaka sin barndoms auktoriteter – där en vuxens ord fick stå oemotsagda. För detta maktförhållande ger en trygghet, visserligen falsk för de flesta visar det sig i livet, men ett uttalat rättsnöre att hålla sig i.
Och de ser att dagens vuxna i många fall har abdikerat från vuxenheten och därmed finns ingen auktoritet längre att tro på.
De tror på utnämnda auktoriteter- den sortens auktoritet man kan få papper på. Tryggt och begripligt. En given plats finnes i samhället för dem som på denna vägen vandrar. En kugge i gängse samhällsapparat. Halleluja!
Jag liksom alla jag vet älskar kunskap- ända sedan vi var små har vi av egen lust och drivkraft velat lära oss nya saker. Och – tänk när man fick börja lära sig läsa- vilka världar öppnades sig inte för oss då J. Ända tills vi nått skolan eller tonårslandet. För här finns ingen plats för den egna längtan och egna stigfinnandet. Här finns rätt och fel, inne och ute. Så att du blir lönsam och lyckosam, lille vän.
Jag vill också att vuxna skall våga vara vuxna och hålla barnet i handen under dess unika letande efter kunskap och erfarenheter. För det finns faror och helvetsgap att akta sig för. Och ett litet barn behöver gränser för inte skada sig- men mest av allt behöver de kärlek och vishet. Och vi som vuxna behövs där, inte för att hindra barnets unika tillväxt- utan för att stötta det så mycket man förmår! Och då behövs all vuxenhet man bara kan få ihop - all klokskap och mogenhet man får genom leva själv och fullt ut- och inte stanna i ett knoppskap.
Jag vill att alla skall växa till sig auktoritet i sitt liv. Från frö till knopp och blomma till man befruktar livet igen – denna gång med lite lite klokhet och glädje!
Och då vet jag inte om Pisarapporten är rätt mätverktyg att läsa av denna livets skolprestation
RSS Feed