Jag har precis läst Marcus Birros väldigt bra skrivna kolumn i Expressen, där han analyserar varför SD attrahera dubbelt så många som F!- och vilka de attraherar. De unga männen som blev kvar. De som ingen vill ha. De som inte orkat, vågat eller velat förändra sig så snabbt i den pågående förändringens tidevarv. De unga pojkarna som är så förtvivlat ledsna och rädda.
Livet är och har alltid varit i förändring. Det är dess natur. Mycket går i cykler. En del så stora att vi knappt hinner känna igen dem för det är så långt emellan. Andra är korta som ett dygn. Eller ett år. Livet och vi är i rörelse. Framåt. Inte bakåt. En del vill dock backa in i Framtiden- med ögonen riktade på historien och det till synes okända landet framför. Kanske är det den särskilda sortens rädsla för döden, den människa som inte levt fullt och helt, har inför att dö. Då vill man kanske inte titta åt horisonten till.
Mansrollen är ett ok att bära för det flesta människor. Män som kvinnor. Och barn. Att alltid vara stark, veta rätt & bäst, springa snabbast, pinka längst. Tjäna mest, klättra högst. Och detta i en manlig pyramidform, där det bara finns plats för en vinnare i topp- och en radda förlorare i varierande grad nedanför. Inte konstigt att en del pojkar känner sig ledsna och rädda. Oddsen är helt emot dem. Fettmot dem- helt enkelt.
Det finnas en radda kvinnliga förlorare också- de slagna hustrurna, de våldtagna flickorna. De många som på olika sätt identifierat sig med kvinnlighetens offerroll – via upplevt tvång eller tryck . Och alla de kvinnor som gett upp sina alldeles för skira drömmar, som byggde på just den starka mannens totala närvaro- och som bytt dessa rosa drömmarna till en grå och elak desillusion, när den sortens man inte fanns att finna i verkligheten..
Men- det tycks mig som om de flesta kvinnor har en starkare livsmotor än män. Den låter inte lika mycket- men den tar sig framåt. Kanske har det med modersrollen att göra. Som mamma kan du inte, får du inte ge upp. Det slår för hårt på de som är beroende av dig. Du måste resa dig- gång på gång. Det blir ett beteendemönster inom dig och runt dig. Därför tror jag de unga kvinnorna reser från glesbygden och de männen som gett upp. De ser ingen livspotentialitet kvar där. Så de reser sig – upp och iväg.
Och kvar blir männen. Som förbannar sin lott i livet. Sin roll som den alltid virile och triumferande alfahannen. För att den rollen egentligen aldrig någonsin fungerat. Tänk bara på vilken rädsla mannen har som sitter i topp. Hur många män vill inte ta hans plats? Hur rädd och fattig och svag känner inte han sig? Han måste ju ännu högre upp för att vara säker. Men det kommer alltid någon som flåsar honom i nacken…. Såg ett naturprogram om valrossar eller sjöelefanter- där hannen rusade runt som en vettvilling medan andra hannar försökte sno honor ur hans harem. Han hann nästan inte para sig . De flesta honor fick säkerligen ungar med de listiga hannarna- de som smög upp längs sidan och nöjde sig med en hona och en parning. Det såg så tragikomiskt ut- och det påminner starkt om mansrollen. För den är tragikomisk.
Så vad gör då våra män?
Funderar de på ett nytt spel. Ja, några få gör det. De som inte räds framtiden, utan har sin styrka inom sig . De män som röstar på F! Andra, kanske de allra flesta männen, stoppar huvudet i sanden och hoppas den nya tiden skall försvinna snart igen- så det blir som det har varit förut.. Andra super ner sig i sin otillräcklighet och sjunker ner i sunk.
Och en del förvandlar sin rädsla till ilska och hat. Och börja slå. På kvinnor, på invandrare. På hjärnspöken och företeelser. Allt för att slippa öppna ögonen och se på sig själv med klara ögon- det gör för ont i dem. Alldeles för jävla ont. Alltså vill de dela sin smärta med andra. Få dem att lida lika mycket.
Så då kommer det fram ett språkrör för dem , SD- som håller med; att de är de där jävla kvinnornas fel. De där jävla blattarnas fel. De där jävla etablissemangets fel. Inte ditt fel. Inte ditt ansvar. Du är ett offer för DOM ANDRA.
Så Marcus Birro har en poäng i sin kolumn,; Hur skall vi få med oss dessa jätterädda männen in i en gladare , färgstarkare och friare och mer jämlik framtid ? För alla dessa jätteskraja männen är de allra största förlorarna just nu. Och dom är närapå hälften av människor i vår värld….så vi får nog fundera och hantera detta på något vis.
Så vad gör vi då, kvinnor?
Skall vi passa på att ge igen för 7 000 års förtryck? Det suget finns åtminstone i mig emellanåt. Jag har en jättelust ibland att med en välriktad spark i skrevet sparka manligheten på knä. I minst 7 000 år. Men vill jag leva i effekterna av att vårt knäfallande byts mot deras? Vill jag leva vidare i denna polarisering som klyver oss isär- när det är vi allihopa tillsammans som kommer behövas för en mångfacetterande framtid?
Eller skall jag och kanske vi visa vår verkliga styrka- kärleken till jorden, till livet och det som växa skall? Och vända andra kinden till- som den ultimata styrkehandlingen?
Och börja fila på en mycket bättre struktur att leva med- så länge vi vill och förmår.
Där vi med spänning och kittel i magen rundar nästa livskrök….där vi kan njuta och leka våra olikheter och likheter- för att vi är komna ur samma stjärnstoft- och är samma stjärnstoft. Om och om igen.
…. min process pågår…..
Livet är och har alltid varit i förändring. Det är dess natur. Mycket går i cykler. En del så stora att vi knappt hinner känna igen dem för det är så långt emellan. Andra är korta som ett dygn. Eller ett år. Livet och vi är i rörelse. Framåt. Inte bakåt. En del vill dock backa in i Framtiden- med ögonen riktade på historien och det till synes okända landet framför. Kanske är det den särskilda sortens rädsla för döden, den människa som inte levt fullt och helt, har inför att dö. Då vill man kanske inte titta åt horisonten till.
Mansrollen är ett ok att bära för det flesta människor. Män som kvinnor. Och barn. Att alltid vara stark, veta rätt & bäst, springa snabbast, pinka längst. Tjäna mest, klättra högst. Och detta i en manlig pyramidform, där det bara finns plats för en vinnare i topp- och en radda förlorare i varierande grad nedanför. Inte konstigt att en del pojkar känner sig ledsna och rädda. Oddsen är helt emot dem. Fettmot dem- helt enkelt.
Det finnas en radda kvinnliga förlorare också- de slagna hustrurna, de våldtagna flickorna. De många som på olika sätt identifierat sig med kvinnlighetens offerroll – via upplevt tvång eller tryck . Och alla de kvinnor som gett upp sina alldeles för skira drömmar, som byggde på just den starka mannens totala närvaro- och som bytt dessa rosa drömmarna till en grå och elak desillusion, när den sortens man inte fanns att finna i verkligheten..
Men- det tycks mig som om de flesta kvinnor har en starkare livsmotor än män. Den låter inte lika mycket- men den tar sig framåt. Kanske har det med modersrollen att göra. Som mamma kan du inte, får du inte ge upp. Det slår för hårt på de som är beroende av dig. Du måste resa dig- gång på gång. Det blir ett beteendemönster inom dig och runt dig. Därför tror jag de unga kvinnorna reser från glesbygden och de männen som gett upp. De ser ingen livspotentialitet kvar där. Så de reser sig – upp och iväg.
Och kvar blir männen. Som förbannar sin lott i livet. Sin roll som den alltid virile och triumferande alfahannen. För att den rollen egentligen aldrig någonsin fungerat. Tänk bara på vilken rädsla mannen har som sitter i topp. Hur många män vill inte ta hans plats? Hur rädd och fattig och svag känner inte han sig? Han måste ju ännu högre upp för att vara säker. Men det kommer alltid någon som flåsar honom i nacken…. Såg ett naturprogram om valrossar eller sjöelefanter- där hannen rusade runt som en vettvilling medan andra hannar försökte sno honor ur hans harem. Han hann nästan inte para sig . De flesta honor fick säkerligen ungar med de listiga hannarna- de som smög upp längs sidan och nöjde sig med en hona och en parning. Det såg så tragikomiskt ut- och det påminner starkt om mansrollen. För den är tragikomisk.
Så vad gör då våra män?
Funderar de på ett nytt spel. Ja, några få gör det. De som inte räds framtiden, utan har sin styrka inom sig . De män som röstar på F! Andra, kanske de allra flesta männen, stoppar huvudet i sanden och hoppas den nya tiden skall försvinna snart igen- så det blir som det har varit förut.. Andra super ner sig i sin otillräcklighet och sjunker ner i sunk.
Och en del förvandlar sin rädsla till ilska och hat. Och börja slå. På kvinnor, på invandrare. På hjärnspöken och företeelser. Allt för att slippa öppna ögonen och se på sig själv med klara ögon- det gör för ont i dem. Alldeles för jävla ont. Alltså vill de dela sin smärta med andra. Få dem att lida lika mycket.
Så då kommer det fram ett språkrör för dem , SD- som håller med; att de är de där jävla kvinnornas fel. De där jävla blattarnas fel. De där jävla etablissemangets fel. Inte ditt fel. Inte ditt ansvar. Du är ett offer för DOM ANDRA.
Så Marcus Birro har en poäng i sin kolumn,; Hur skall vi få med oss dessa jätterädda männen in i en gladare , färgstarkare och friare och mer jämlik framtid ? För alla dessa jätteskraja männen är de allra största förlorarna just nu. Och dom är närapå hälften av människor i vår värld….så vi får nog fundera och hantera detta på något vis.
Så vad gör vi då, kvinnor?
Skall vi passa på att ge igen för 7 000 års förtryck? Det suget finns åtminstone i mig emellanåt. Jag har en jättelust ibland att med en välriktad spark i skrevet sparka manligheten på knä. I minst 7 000 år. Men vill jag leva i effekterna av att vårt knäfallande byts mot deras? Vill jag leva vidare i denna polarisering som klyver oss isär- när det är vi allihopa tillsammans som kommer behövas för en mångfacetterande framtid?
Eller skall jag och kanske vi visa vår verkliga styrka- kärleken till jorden, till livet och det som växa skall? Och vända andra kinden till- som den ultimata styrkehandlingen?
Och börja fila på en mycket bättre struktur att leva med- så länge vi vill och förmår.
Där vi med spänning och kittel i magen rundar nästa livskrök….där vi kan njuta och leka våra olikheter och likheter- för att vi är komna ur samma stjärnstoft- och är samma stjärnstoft. Om och om igen.
…. min process pågår…..
RSS Feed
