Pyramiderna har tronat i tusentals år i det egyptiska riket. Som monument över maktens män. Och vi kan se dessa monument långt efter de som var själva anledningen till hyllningarna försvunnit och förmultnats bort i jordens kretslopp. Det är själva grundidén med monument. De skall trona och ta plats långt efter människan försvunnit. Det är den ultimata hyllningen vi människor( läs gärna män) lyckats filura ut.
Men t o m med dessa fantastiska byggnadsverk vittrar sönder bit för bit av tidens tand. I cykler kommer årstiderna och lämnar sina spår. Och monumenten blir till ingenting.
Och vad finns då kvar?
Vi lever i en tid som präglas av det storskaliga, det monumentala. Hitler, Lenin. Stalin och Saddam Husseins statyer har rest och krossats, när andra intressen tagit vid. Deras monument över sig själva och sin tid vid makten blev inte kvar så värst länge efter deras bortgång.
En och annan tycker säkert som jag att dessa monument känns omoderna, de har liksom passerat bäst före datum. Men vi kanske inte reser lika många statyer längre som förr. Men monumenttänkandet präglar vår vardag, vår plats på jorden även nu 2014.
I Sverige eller tom Göteborg finns också monument efter Göran Johansson, stadens son. Svulstiga engagemangsstråk och pariserhjul - och kvarstående storslagna drömmar om att ta plats på den europeiska kartan. Att räknas med. Och den drömmen hålls levande.
Nu måste Göteborg växa till en miljonstad för att ha kvar intresset från investerare. Som vill investera i stort. Det som syns. Och räknas.
Strunt samma att jag och flera med mig känner oss små, nästan osynliga och bortglömda redan nu i halvmiljonstaden.
Pengarna räcker liksom inte till oss och våra futtiga behov av sjukvård och skola, äldreomsorg och dagis.
Inte räcker pengarna heller till bra arbetsmiljöer med balans mellan reflektion och effektivitet. Drägliga arbetsvillkor med plats för allas insatser.
. Fri tid att vara på är en utdöende lyx som är få förunnande i vår springtid.
För vi skall ju växa , växa, växa oss ännu mera monumentala och viktiga – tills vi spricker i alla sömmar.
För det går inte växa i oändlighet i (be)slutna rum. Alla skapade imperium har sitt slut
Så varför inte tänka småskalighet och livshållbarhet, i stället för torn som når himmelen- men aldrig det himmelska. Nämligen det mänskliga och naturliga.
Det är i fri tid som tankarna tänks och idéerna kläcks. Det är i det stillhet, i pauserna utvecklingen tar kvantsprång. Men det tycks mig som om det är svårt att få det som är alldeles gratis finansierat.
För fri tid och fria liv blir svårt att bygga monument över. De bara finns hela tiden.
Det är det som finns kvar när gubbarna dött och monumenten vittrats ner.
Det böljande livet. Årstider som kommer och går. Nätter som bryts av dagens gryning.
Men – har vi råd med detta? Har vi råd att inte ha det? Och finns det plats för livet och utvecklingen mellan monumentbyggandet över någons förträfflighet?
Jag bara undrar.
Men t o m med dessa fantastiska byggnadsverk vittrar sönder bit för bit av tidens tand. I cykler kommer årstiderna och lämnar sina spår. Och monumenten blir till ingenting.
Och vad finns då kvar?
Vi lever i en tid som präglas av det storskaliga, det monumentala. Hitler, Lenin. Stalin och Saddam Husseins statyer har rest och krossats, när andra intressen tagit vid. Deras monument över sig själva och sin tid vid makten blev inte kvar så värst länge efter deras bortgång.
En och annan tycker säkert som jag att dessa monument känns omoderna, de har liksom passerat bäst före datum. Men vi kanske inte reser lika många statyer längre som förr. Men monumenttänkandet präglar vår vardag, vår plats på jorden även nu 2014.
I Sverige eller tom Göteborg finns också monument efter Göran Johansson, stadens son. Svulstiga engagemangsstråk och pariserhjul - och kvarstående storslagna drömmar om att ta plats på den europeiska kartan. Att räknas med. Och den drömmen hålls levande.
Nu måste Göteborg växa till en miljonstad för att ha kvar intresset från investerare. Som vill investera i stort. Det som syns. Och räknas.
Strunt samma att jag och flera med mig känner oss små, nästan osynliga och bortglömda redan nu i halvmiljonstaden.
Pengarna räcker liksom inte till oss och våra futtiga behov av sjukvård och skola, äldreomsorg och dagis.
Inte räcker pengarna heller till bra arbetsmiljöer med balans mellan reflektion och effektivitet. Drägliga arbetsvillkor med plats för allas insatser.
. Fri tid att vara på är en utdöende lyx som är få förunnande i vår springtid.
För vi skall ju växa , växa, växa oss ännu mera monumentala och viktiga – tills vi spricker i alla sömmar.
För det går inte växa i oändlighet i (be)slutna rum. Alla skapade imperium har sitt slut
Så varför inte tänka småskalighet och livshållbarhet, i stället för torn som når himmelen- men aldrig det himmelska. Nämligen det mänskliga och naturliga.
Det är i fri tid som tankarna tänks och idéerna kläcks. Det är i det stillhet, i pauserna utvecklingen tar kvantsprång. Men det tycks mig som om det är svårt att få det som är alldeles gratis finansierat.
För fri tid och fria liv blir svårt att bygga monument över. De bara finns hela tiden.
Det är det som finns kvar när gubbarna dött och monumenten vittrats ner.
Det böljande livet. Årstider som kommer och går. Nätter som bryts av dagens gryning.
Men – har vi råd med detta? Har vi råd att inte ha det? Och finns det plats för livet och utvecklingen mellan monumentbyggandet över någons förträfflighet?
Jag bara undrar.
RSS Feed
