”Så föll ett långsamt regn genom trädgården. Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst.”
Dessa vackra ord blev Kristian Gidlunds sista.
En ung man som blev vis väldigt fort. Nu finns han inte här på jorden mer
Hans sista ord berör mig och rör vid det eviga. Gränslandet mellan liv och död där alla sinnen är så skärpta att allting känns och finns.
När jag mediterar befinner jag mig nära det gränslandet. Livet blir så innerligt och levande att mitt hjärta nästan sprängs.Trots att jag är stilla och mina ögon är slutna.
Ibland önskar jag att jag skulle bli gammal lite fortare så jag fick sitta ner och betrakta allt detta som är livet- som du bara kan se om du sitter stilla, nästan andlöst.
För det som sägs och tros vara livet känns mer och mer som ett skådespel med människor som springer runt i förklädnader och upprepar ord de tror de ska säga. Jag börjar undra över vem är manusförfattaren till vår livsteater. Vem producerar och regisserar vårt samhälle och tid?
Jag vill lämna det färdigskrivna manuset och hitta mina egna ord.
Därför känner jag mig mer levande när jag sitter och stirrar ut på havet i Kap Verde en hel vecka än när jag hastar mellan möten och skrivbordsjobb och allt som hör ett lyckat liv till.
Jag vill känna mer av livet, lära känna det på djupet, jag vill veta dess hemlighet och förstå- innan jag passerar gränslandet till dödens land.
Dessa vackra ord blev Kristian Gidlunds sista.
En ung man som blev vis väldigt fort. Nu finns han inte här på jorden mer
Hans sista ord berör mig och rör vid det eviga. Gränslandet mellan liv och död där alla sinnen är så skärpta att allting känns och finns.
När jag mediterar befinner jag mig nära det gränslandet. Livet blir så innerligt och levande att mitt hjärta nästan sprängs.Trots att jag är stilla och mina ögon är slutna.
Ibland önskar jag att jag skulle bli gammal lite fortare så jag fick sitta ner och betrakta allt detta som är livet- som du bara kan se om du sitter stilla, nästan andlöst.
För det som sägs och tros vara livet känns mer och mer som ett skådespel med människor som springer runt i förklädnader och upprepar ord de tror de ska säga. Jag börjar undra över vem är manusförfattaren till vår livsteater. Vem producerar och regisserar vårt samhälle och tid?
Jag vill lämna det färdigskrivna manuset och hitta mina egna ord.
Därför känner jag mig mer levande när jag sitter och stirrar ut på havet i Kap Verde en hel vecka än när jag hastar mellan möten och skrivbordsjobb och allt som hör ett lyckat liv till.
Jag vill känna mer av livet, lära känna det på djupet, jag vill veta dess hemlighet och förstå- innan jag passerar gränslandet till dödens land.
RSS Feed
