I går morse gav jag mig iväg till sjukhuset för ta ett prov på en knuta på ett ställe som inte är så trevligt att bli undersökt i.
Knutan visade sig vara ofarlig men ledde till snabboperation- nu när jag ändå var där som den hurtfriske läkaren sa. Tyckte dessutom att det fanns svaga spår av sadism hos honom….men det kan vara inbillning från min sida….
Lite lokalbedövning fick jag. Sedan var det dags att åka hem. Väl ute fick jag ett bollträ av smärta i kroppen. Jag svettades och kände mig yr. Satte mig på bänken och insåg att spårvagn hem var uteslutet. Jag ville hem fortast kvickt och krypa ihop i min säng och stoppa i mig allt som fanns i smärtlindrande väg!
Jag ringer efter taxi som skulle komma strax- det tog evinnerliga tider innan den kom!- och bad en bön om en tystlåten chaufför.
Men- det sket sig- kan man säga. Matt sätter jag mig i bilen och mumlar svagt fram min adress- vilket får taxichauffören att skina upp – eftersom han tillbringar sin ungdom i mina kvarter. Jag insåg att det bara var att säga adjö till lugnet…
Men jag såg inte slaget komma. Denne fryntlige till åren komna herre, förvandlades inför mina ögon till en hatisk och bitter Sverigedemokrat. Blind fanatism. Han pratade om Jimmie som om han var den nya Jesus. Han spydde illaluktande hat mot invandrarna som vi skattebetalare försörjde. Och eftersom jag inte vågade-orkade bli avsläppt in the middle of nowhere i mitt hjälplösa smärttillstånd – så gick jag in i polemik. En surrealistisk upplevelse tog form mellan en äldre hatisk och kränkt man och en smärtskadad kvinna som försökte få honom förstå strukturer och mänsklighet. Två människor från samma land och samma stad som verkligen inte kan förstå varandras utgångspunkter. Och val av väg och seende i livet.
Jag förstod bara att vi som vill ha en gladare och med skimrande framtid, vi måste lära oss förstå dessa hatiska och rädda män. Så oglada de är. Så ont de har. Men det förstod jag först när jag kom hem och fått i mig allsköns piller. För smärta gör att man inte kan se klart. Man vill bara till första bästa quick fix- en stunds vila från det onda. Det gäller fysisk smärta, psykisk smärta och mental smärta.
I bilen kände jag bara smärta- A real Pain in the ass- i dubbel bemärkelse!
Knutan visade sig vara ofarlig men ledde till snabboperation- nu när jag ändå var där som den hurtfriske läkaren sa. Tyckte dessutom att det fanns svaga spår av sadism hos honom….men det kan vara inbillning från min sida….
Lite lokalbedövning fick jag. Sedan var det dags att åka hem. Väl ute fick jag ett bollträ av smärta i kroppen. Jag svettades och kände mig yr. Satte mig på bänken och insåg att spårvagn hem var uteslutet. Jag ville hem fortast kvickt och krypa ihop i min säng och stoppa i mig allt som fanns i smärtlindrande väg!
Jag ringer efter taxi som skulle komma strax- det tog evinnerliga tider innan den kom!- och bad en bön om en tystlåten chaufför.
Men- det sket sig- kan man säga. Matt sätter jag mig i bilen och mumlar svagt fram min adress- vilket får taxichauffören att skina upp – eftersom han tillbringar sin ungdom i mina kvarter. Jag insåg att det bara var att säga adjö till lugnet…
Men jag såg inte slaget komma. Denne fryntlige till åren komna herre, förvandlades inför mina ögon till en hatisk och bitter Sverigedemokrat. Blind fanatism. Han pratade om Jimmie som om han var den nya Jesus. Han spydde illaluktande hat mot invandrarna som vi skattebetalare försörjde. Och eftersom jag inte vågade-orkade bli avsläppt in the middle of nowhere i mitt hjälplösa smärttillstånd – så gick jag in i polemik. En surrealistisk upplevelse tog form mellan en äldre hatisk och kränkt man och en smärtskadad kvinna som försökte få honom förstå strukturer och mänsklighet. Två människor från samma land och samma stad som verkligen inte kan förstå varandras utgångspunkter. Och val av väg och seende i livet.
Jag förstod bara att vi som vill ha en gladare och med skimrande framtid, vi måste lära oss förstå dessa hatiska och rädda män. Så oglada de är. Så ont de har. Men det förstod jag först när jag kom hem och fått i mig allsköns piller. För smärta gör att man inte kan se klart. Man vill bara till första bästa quick fix- en stunds vila från det onda. Det gäller fysisk smärta, psykisk smärta och mental smärta.
I bilen kände jag bara smärta- A real Pain in the ass- i dubbel bemärkelse!
RSS Feed
