
Då och då ger sig en båt av från rädslans land- oftast med en f d rädd- numera arg kvinna. Många strandar på lögnens kustlinje. Jag tänker på kvinnor som Maria Sveland och andra tuffa kaxiga tjejer, vars retorik ibland påminner om den svenske torsken när det kommer till förmåga att känna tillhörighet eller åtminstone empati för den andre sortens människor, tycker jag.
Att vi kvinnor skulle bli båtflyktingar från rädslans land till lögnens land känns så där fräsch och kuligt.....och känns för mig som en klar återvändsgränd. Kanske kan jag anklagas för naivitet när jag förespråkar brobygget- med ett möte ovanför det öppna havet och med dess friska vindar kan vi se nya vägar och strategier. Om det är naivitet- är jag stolt över att få kallas naiv! Att låta bli brobyggnader och vänta på att
Kvinnor -från -landet -fullt -av -rädsla , skall styra jorden - känns lika dömt att misslyckas som männens lögnrike. Med risk att låta som en riktig kliché börjar jag tro att ett möte i kärlek är den enda vägen ur och bort från lögnerna och rädslornas alla missgärningar. Så om vi kvinnor kan släppa på rädslan att bli slagna, inte bli utvalda, och våga att kliva fram obehagligt ensam till en början och möta männen som vågat se sanningen om hur deras lögnerna förgiftat och massakrerat vår jord . Då där på bron över öppet fritt hav- kan vi kanske mötas på riktigt och innerligt. Med en vilja att våga slå rot i kärleken. På riktigt satsa ALLT! ......eller skall vi vänta in 7000 år av ett styre av ett( visserligen fullt förståligt) hämndlystet matriarkat?