Mannen lever i lögnens land och kvinnan i rädslans, Oavsett om det nu var mannen som började ljuga eller om det var kvinnan som tystnade av rädsla- så tycks det mig att det är i de här länderna vi har bosatt oss, på varsin sida av havet. Det går få båtar och broarna tycks inte nå fram, precis som Pangea en gång sprack och kontinenterna gled isär - så delades mänskligheten upp i kvinnligheten kontra manligheten. Männen har proklamerat att det var Evas fel som lurade mannen att äta kunskapens eller lögnens frukt. Nutida forskning pekar mer på att det var Adams girighet efter makt som gjorde att Eden förföll.Men eftersom mannen åt ormens frukt så borde det ju vara öppet mål att påpeka att bevisningen gentemot mannen ligger väldigt tungt. Hursomhaver, vems fel eller misstag det nu än må vara- så kan det ju kännas som om vi skulle försöka bygga de där broarna över det åtskiljande havet.För frågan är om mänskligheten hinner vänta på att kontinenterna träffas och Pangea växer samman på andra sidan jordklotet. Det finns nämligen en mängd varningsklockor som ringer ljudligt. Varningssignaler om att någonting är riktigt uppåt vägarna fel - som att se bilden i Mango Post på de indiska unga flickorna- våldtagna och hängda i ett träd Att National front får 25% av de franska rösterna. Att polarisarna smälter allt snabbare. Att de allra rikaste blir rikare- medan de allra fattigaste förlorare även det lilla sista de har.. Det känns så FEL!!! Att manligheten varit norm och härskande i den offentliga världen kan väl få invända emot. Det kan finnas en och annan ensam och ledsen grabb på en Epatraktor som inte känner igen sig i bilden av att vara jordklotets herrefolk - men de får ursäkta - all statistik pratar för att det är den krassa sanningen. Männen äger mer, tjänar mer, startar fler krig, våldtar mer, mördar mer, tjuvar mer och så vidare. De tar också livet av sig själv oftare för det finns inget i ovanstående beteende som befrämjar eller garantera lycka i själen. Att männen klarat av att stå ut med sina miserabla liv har delvis berott på ett stort gäng rädda kvinnliga medlöpare samt en enorm förträngningsmekanism som kallas rationalitet. Läste i ETC om en svensk torsk som pratade om kvinnliga människor som om de vore varor på ett löpande band. Han pratade utifrån ett sk rationellt tänkande - som är bästa vapendragare i lögnens land, där denne svenske manlige människa satt helt fast. Jag skulle inte vilja vara i den mannens själ ensamma nätter i sömnlöshet - det säger jag bara. Usch! Det är nästan synd om honom!!
Då och då ger sig en båt av från rädslans land- oftast med en f d rädd- numera arg kvinna. Många strandar på lögnens kustlinje. Jag tänker på kvinnor som Maria Sveland och andra tuffa kaxiga tjejer, vars retorik ibland påminner om den svenske torsken när det kommer till förmåga att känna tillhörighet eller åtminstone empati för den andre sortens människor, tycker jag.
Att vi kvinnor skulle bli båtflyktingar från rädslans land till lögnens land känns så där fräsch och kuligt.....och känns för mig som en klar återvändsgränd. Kanske kan jag anklagas för naivitet när jag förespråkar brobygget- med ett möte ovanför det öppna havet och med dess friska vindar kan vi se nya vägar och strategier. Om det är naivitet- är jag stolt över att få kallas naiv! Att låta bli brobyggnader och vänta på att
Kvinnor -från -landet -fullt -av -rädsla , skall styra jorden - känns lika dömt att misslyckas som männens lögnrike. Med risk att låta som en riktig kliché börjar jag tro att ett möte i kärlek är den enda vägen ur och bort från lögnerna och rädslornas alla missgärningar. Så om vi kvinnor kan släppa på rädslan att bli slagna, inte bli utvalda, och våga att kliva fram obehagligt ensam till en början och möta männen som vågat se sanningen om hur deras lögnerna förgiftat och massakrerat vår jord . Då där på bron över öppet fritt hav- kan vi kanske mötas på riktigt och innerligt. Med en vilja att våga slå rot i kärleken. På riktigt satsa ALLT! ......eller skall vi vänta in 7000 år av ett styre av ett( visserligen fullt förståligt) hämndlystet matriarkat?
Då och då ger sig en båt av från rädslans land- oftast med en f d rädd- numera arg kvinna. Många strandar på lögnens kustlinje. Jag tänker på kvinnor som Maria Sveland och andra tuffa kaxiga tjejer, vars retorik ibland påminner om den svenske torsken när det kommer till förmåga att känna tillhörighet eller åtminstone empati för den andre sortens människor, tycker jag.
Att vi kvinnor skulle bli båtflyktingar från rädslans land till lögnens land känns så där fräsch och kuligt.....och känns för mig som en klar återvändsgränd. Kanske kan jag anklagas för naivitet när jag förespråkar brobygget- med ett möte ovanför det öppna havet och med dess friska vindar kan vi se nya vägar och strategier. Om det är naivitet- är jag stolt över att få kallas naiv! Att låta bli brobyggnader och vänta på att
Kvinnor -från -landet -fullt -av -rädsla , skall styra jorden - känns lika dömt att misslyckas som männens lögnrike. Med risk att låta som en riktig kliché börjar jag tro att ett möte i kärlek är den enda vägen ur och bort från lögnerna och rädslornas alla missgärningar. Så om vi kvinnor kan släppa på rädslan att bli slagna, inte bli utvalda, och våga att kliva fram obehagligt ensam till en början och möta männen som vågat se sanningen om hur deras lögnerna förgiftat och massakrerat vår jord . Då där på bron över öppet fritt hav- kan vi kanske mötas på riktigt och innerligt. Med en vilja att våga slå rot i kärleken. På riktigt satsa ALLT! ......eller skall vi vänta in 7000 år av ett styre av ett( visserligen fullt förståligt) hämndlystet matriarkat?
RSS Feed
