Det är snart påsk med löfte om ledighet och sol. Känns underbart med en långledighet inom synhåll – och får då en minnesflashback från 40 år tillbaka i tiden.
Det känns i dagens värld väldigt urmodigt att minnas min barndom hemma hos mormor och morfar på Videvägen - där jag, min syster och våra kusinerna fick leka i källaren på långfredagen för att inte störa grannarna….Det var en lång och allvarsam dag och vi förstod att det var för att Jesus dött och att elaka människor hade spikat upp denna snälla människa på ett kors för att dö. Det var en sällsamhet och en sorg och en slags spökrysning över dagen. Långfredagen var speciell, den var inte som andra helgdagar- så den sitter i minnet än i dag. Vi fick ju ändå tillåtelse att leka och skratta på långfredagarna, om än i skymundan. Min mammas barndom präglades av stillhet under långfredagen, som då verkligen gjorde skäl för sitt namn. Idag är långfredagen bara en förlängning av helgen och shoppingcenters över landet fylls av människor som skall köpa och köpa - ibland i brist på annat att ta sig för. Och då framstår plötsligt barndomens stilla långfredagar i ett fin ljus. En tid att stilla sig en stund. Det saknar jag idag.
En annan flashback i påsktider är när jag för ca 10 år sedan arbetade i ett projekt med kyrkan och hur vi satte upp ett rollspel om påsken. Jag fick spela Judas – då jag inte var konfirmerad samt rödhårigast….! Den som tedde sig mest ond ,alltså.
Idag tycks det mig som om Judas var den som verkligen offrades i maktspelet i Jerusalem. Han fick den eviga rollen att vara den onde, den snikne och svekfulla – och han firas inte. Han förläts inte. Han återuppstod inte. Han fick ruttna bort i en oupptäckt grav.
Jesus spikades upp- men har fått revansch- om än kanske inte på det sätt hans förlåtande predikningar förtjänade. Det förs fortfarande krig i hans namn och en väldig massa makt och pengar omger hans namn. Märkligt då denna fredsfurste sades komma till jorden för bringa frid i människors sinne- då Guds barn är utan skuld och bär ljuset inom sig själva.. Men skuld är något vi jobbar stenhårt på att förvärva varje dags känns det som – istället för - Let it be. Live and let live.
Så enkelt. Och så svårt.
En stunds kontemplation i påskens tid är på plats för mig – i alla fall!
Det känns i dagens värld väldigt urmodigt att minnas min barndom hemma hos mormor och morfar på Videvägen - där jag, min syster och våra kusinerna fick leka i källaren på långfredagen för att inte störa grannarna….Det var en lång och allvarsam dag och vi förstod att det var för att Jesus dött och att elaka människor hade spikat upp denna snälla människa på ett kors för att dö. Det var en sällsamhet och en sorg och en slags spökrysning över dagen. Långfredagen var speciell, den var inte som andra helgdagar- så den sitter i minnet än i dag. Vi fick ju ändå tillåtelse att leka och skratta på långfredagarna, om än i skymundan. Min mammas barndom präglades av stillhet under långfredagen, som då verkligen gjorde skäl för sitt namn. Idag är långfredagen bara en förlängning av helgen och shoppingcenters över landet fylls av människor som skall köpa och köpa - ibland i brist på annat att ta sig för. Och då framstår plötsligt barndomens stilla långfredagar i ett fin ljus. En tid att stilla sig en stund. Det saknar jag idag.
En annan flashback i påsktider är när jag för ca 10 år sedan arbetade i ett projekt med kyrkan och hur vi satte upp ett rollspel om påsken. Jag fick spela Judas – då jag inte var konfirmerad samt rödhårigast….! Den som tedde sig mest ond ,alltså.
Idag tycks det mig som om Judas var den som verkligen offrades i maktspelet i Jerusalem. Han fick den eviga rollen att vara den onde, den snikne och svekfulla – och han firas inte. Han förläts inte. Han återuppstod inte. Han fick ruttna bort i en oupptäckt grav.
Jesus spikades upp- men har fått revansch- om än kanske inte på det sätt hans förlåtande predikningar förtjänade. Det förs fortfarande krig i hans namn och en väldig massa makt och pengar omger hans namn. Märkligt då denna fredsfurste sades komma till jorden för bringa frid i människors sinne- då Guds barn är utan skuld och bär ljuset inom sig själva.. Men skuld är något vi jobbar stenhårt på att förvärva varje dags känns det som – istället för - Let it be. Live and let live.
Så enkelt. Och så svårt.
En stunds kontemplation i påskens tid är på plats för mig – i alla fall!
RSS Feed
