Jag har precis mottagit mitt oranga kuvert. Det stora dyra kuvertet som skickas ut för att informera mig om hur lite jag skall få i pension. Lite, tänker du- hur mycket pension du får – står det väl?
Det står det säkert, men andemeningen är; fortsätt jobba tills du är 67 år och 7 månader eller – ännu hellre 69 år. Annars får du väldigt lite i pension.
Den som hittat på detta med att fortsätta arbeta så länge kan inte varit ute i arbetslivet de senaste 10 åren.
Tempot på de allra flesta arbetsplatser har för länge sedan passerat anständighetsgränsen och är farligt nära total kollaps just nu. Människor medicinerar för orka arbeta. Det konsumeras mängder av sömntabletter och lyckopiller. Hjärtmediciner och blodtryckssänkande.
Stressen är vår tids pest. En dödande livsfientlig folksjukdom.
Själv har jag levt så länge under stress att min läkare nu sagt att jag ådragit mig en allergi- jag är helt enkelt allergisk mot stress. Jag tål den inte. Jag blir sjuk. Jag får panikångestattacker, bröstsmärtor, yrsel. Klåda och magkatarr. Enligt min läkare har jag allvarlig strokevarning.
Men stressen finns runt om mig. I mig. Tempot ökar. Piskan viner. Jag får allt mer att göra och kvalitén sjunker för varje dag. Det stressar mig enormt. Och jag är som sagt inte ensam. Dessvärre är jag i en växande grupp av människor som blivit sjuka av sitt arbete. Vi har inte ont i ryggen av tunga lyft. Vi har ont i själen över att inte räcka till. Att hur mycket vi än ger- finns det alltid mer att göra. Lite bättre. Lite oftare. Lite till.
Och nu får jag alltså veta att om jag vill få 14 000 kr i pension före skatt/månad så måste jag arbeta i 16 år till.
Jag känner mig lurad och utsatt för en konspiration. Jag misstänker att någon av DOM där uppe i maktens boning- spekulerat bort mina och andras pensionspengar. De där pengarna som vi gemensamt arbetat ihop under drygt 40 år och som skulle ge oss en värdig avslutning på våra liv.
Att springa i denna tids speedade ekorrhjul tills vi är 67 år känns inte bara som en mardröm utan en lågsint elakhet som vi får gå några hundratals år tillbaka i tiden för att hitta dess like- medeltidens trälar, är dom jag kommer att tänka på.
Pension och sedan dö- snabbt. Så att vi inte kostar när vi inte längre är lönsamma.
Så var det med det i den nya valfrihetens tidevarv, amen!
Det står det säkert, men andemeningen är; fortsätt jobba tills du är 67 år och 7 månader eller – ännu hellre 69 år. Annars får du väldigt lite i pension.
Den som hittat på detta med att fortsätta arbeta så länge kan inte varit ute i arbetslivet de senaste 10 åren.
Tempot på de allra flesta arbetsplatser har för länge sedan passerat anständighetsgränsen och är farligt nära total kollaps just nu. Människor medicinerar för orka arbeta. Det konsumeras mängder av sömntabletter och lyckopiller. Hjärtmediciner och blodtryckssänkande.
Stressen är vår tids pest. En dödande livsfientlig folksjukdom.
Själv har jag levt så länge under stress att min läkare nu sagt att jag ådragit mig en allergi- jag är helt enkelt allergisk mot stress. Jag tål den inte. Jag blir sjuk. Jag får panikångestattacker, bröstsmärtor, yrsel. Klåda och magkatarr. Enligt min läkare har jag allvarlig strokevarning.
Men stressen finns runt om mig. I mig. Tempot ökar. Piskan viner. Jag får allt mer att göra och kvalitén sjunker för varje dag. Det stressar mig enormt. Och jag är som sagt inte ensam. Dessvärre är jag i en växande grupp av människor som blivit sjuka av sitt arbete. Vi har inte ont i ryggen av tunga lyft. Vi har ont i själen över att inte räcka till. Att hur mycket vi än ger- finns det alltid mer att göra. Lite bättre. Lite oftare. Lite till.
Och nu får jag alltså veta att om jag vill få 14 000 kr i pension före skatt/månad så måste jag arbeta i 16 år till.
Jag känner mig lurad och utsatt för en konspiration. Jag misstänker att någon av DOM där uppe i maktens boning- spekulerat bort mina och andras pensionspengar. De där pengarna som vi gemensamt arbetat ihop under drygt 40 år och som skulle ge oss en värdig avslutning på våra liv.
Att springa i denna tids speedade ekorrhjul tills vi är 67 år känns inte bara som en mardröm utan en lågsint elakhet som vi får gå några hundratals år tillbaka i tiden för att hitta dess like- medeltidens trälar, är dom jag kommer att tänka på.
Pension och sedan dö- snabbt. Så att vi inte kostar när vi inte längre är lönsamma.
Så var det med det i den nya valfrihetens tidevarv, amen!
RSS Feed
