Om ett par veckor börjar min semester. Jag minns en tid då veckorna före semestern ägnades åt städa, sortera och allsköns trevligheter – och framförallt - att gå ner för landning.
Så är det inte nuförtiden. I alla fall är det inte så med min tid och arbetsinsats. Den snurrar nästan ännu fortare innan ledigheten nu nalkas- medan jag springer som en vettvilling och försöka knyta ihop alla halva trådar som ligger i olika trasselsuddar, både på mitt skrivbord, dataskärm och inom mig.
Inser förtvivlat att det är bara10 och en halv arbetsdag kvar- och minst hälften av den tiden är uppbokad av möten och planerade aktiviteter…..och anar att semestern ter sig mer och mer som en kraschlandning.
Och då börjar jag fundera på vad som faktiskt händer med mig i allt detta spring- att jag blir mindre och mindre närvarande i mötet, fattar allt snabbare beslut utan betänketid, ägnar oerhört mycket tid åt akututtryckningar som följd av dåliga beslut och för lite planering. Red alert lyser dygnet runt. Allt har högsta prioritet.
Jag blir omdömeslös, sårbar och fruktansvärt trött eftersom jag inte längre kan sova- då hjärnan arbetar även nattetid med planering av jobb. Av problem. Av hot. Av utmaningar.
Första två veckorna på semestern tenderar till en slags rehabiliteringsperiod snarare än semester.
Hur drar jag i bromsen? För jag vill ha SEMESTER och inte REHAB.
Jag vill närvara i min ledighet. Låta den smaka mig och fylla mig. Låta mig njuta av allt det goda som finns i livet och världen. Hav, mat, sol, sand, klippor, vin, sex, kärlek, nya vyer, spännande okända upptäckter. Landa och ladda. Min kropp och min själ.
Jag har en sätt att nå ett universum inom mig. Tanka min egen bensin. Men- jag behöver besluta mig för att vara där vid min källa oftare och mindre ofta vara i tjänst ute i världen. Vara mindre duktig. Säga NEJ för att kunna säga JA- till det jag egentligen vill
Den knappen lyser inte red alert. Den lyser med stilla låga. Och jag ser den därför inte alltid. För den kräver min närvaro. Den kräver ett beslut.
Och det är svårt att besluta sig. Mycket svårare än vara i ett beslut. Men att var i en mängd omedvetna icke-beslut tar sakta död på mig. Så jag vet mitt beslut. Det har redan beslutat sig själv. Nu är det bara kroppen som skall börja röra sig i den riktningen. Och att inte göra som Lots hustru- titta på det jag lämnar- utan titta på allt det jag har framför mig. För jag vill inte bli en saltstod i det förgångna- utan ett levande väsen i det nuvarande. Nu när jag ändå är HÄR.
Så är det inte nuförtiden. I alla fall är det inte så med min tid och arbetsinsats. Den snurrar nästan ännu fortare innan ledigheten nu nalkas- medan jag springer som en vettvilling och försöka knyta ihop alla halva trådar som ligger i olika trasselsuddar, både på mitt skrivbord, dataskärm och inom mig.
Inser förtvivlat att det är bara10 och en halv arbetsdag kvar- och minst hälften av den tiden är uppbokad av möten och planerade aktiviteter…..och anar att semestern ter sig mer och mer som en kraschlandning.
Och då börjar jag fundera på vad som faktiskt händer med mig i allt detta spring- att jag blir mindre och mindre närvarande i mötet, fattar allt snabbare beslut utan betänketid, ägnar oerhört mycket tid åt akututtryckningar som följd av dåliga beslut och för lite planering. Red alert lyser dygnet runt. Allt har högsta prioritet.
Jag blir omdömeslös, sårbar och fruktansvärt trött eftersom jag inte längre kan sova- då hjärnan arbetar även nattetid med planering av jobb. Av problem. Av hot. Av utmaningar.
Första två veckorna på semestern tenderar till en slags rehabiliteringsperiod snarare än semester.
Hur drar jag i bromsen? För jag vill ha SEMESTER och inte REHAB.
Jag vill närvara i min ledighet. Låta den smaka mig och fylla mig. Låta mig njuta av allt det goda som finns i livet och världen. Hav, mat, sol, sand, klippor, vin, sex, kärlek, nya vyer, spännande okända upptäckter. Landa och ladda. Min kropp och min själ.
Jag har en sätt att nå ett universum inom mig. Tanka min egen bensin. Men- jag behöver besluta mig för att vara där vid min källa oftare och mindre ofta vara i tjänst ute i världen. Vara mindre duktig. Säga NEJ för att kunna säga JA- till det jag egentligen vill
Den knappen lyser inte red alert. Den lyser med stilla låga. Och jag ser den därför inte alltid. För den kräver min närvaro. Den kräver ett beslut.
Och det är svårt att besluta sig. Mycket svårare än vara i ett beslut. Men att var i en mängd omedvetna icke-beslut tar sakta död på mig. Så jag vet mitt beslut. Det har redan beslutat sig själv. Nu är det bara kroppen som skall börja röra sig i den riktningen. Och att inte göra som Lots hustru- titta på det jag lämnar- utan titta på allt det jag har framför mig. För jag vill inte bli en saltstod i det förgångna- utan ett levande väsen i det nuvarande. Nu när jag ändå är HÄR.
RSS Feed
