
Så jag ger mig i kast med detta nu;
Skuld kan sonas och betalas tillbaka sägs det – via fängelse, böter eller återbetalningsplaner.
Men kan skam betalas tillbaka? Kan man sona sin skam? Eller är den där för evigt?
Vad leder till skuld och vad leder till skam? Är det individuellt? Eller finns det en kollektiv DNA-kod i vårt inre som delar upp det hela för oss?
Är skulden inte lika svår som skammen?
Guds barn är utan skuld har det skaldats av Marianne Fredriksson i ”Paradisets barn”- men är vi utan skam? Är skammen en bra kompass att ha med sig på livets resa. Det tycker Lasse Berg ett tips hämtat från hans ”Ut ur Kalahari”.
Båda meningarna låter bra i mina öron, men är de i opposition med varandra? Kan jag då gilla bägge? Blir inte riktigt klok på mig själv här…..
Är det skuld att döda en människa och en skam att beröva henne sitt liv? Kan man sona det? Vem förlåter vad ? är det bara den egna förlåtelsen som egentligen gäller ? Kan man vara utan skuld, utan skam när man tar en annans liv?
Om man kan ångrar det man gjort – är det skuld man då känt ? Kan skammen ge sig med tiden eller krävs det annat? Skuld sonas i fängelse. Skam får man bära med sig tills den lämnat dig. Eller?
Jag vet inte om mitt resonemang utvecklar mig eller invecklar mig- lutar åt det sistnämnda! Pausar därför lite här.:-)