Jag läser dagligen om hur kvinnor utsätts för fysisk och sexuellt våld, näthat, särbehandling och diskriminering, bara för det faktum att de är kvinnor. Oftast förmodar man att det är en man som står bakom kränkningarna. Åtminstone brukar jag anta det.
Men en diktatur kan inte leva bara på sina bödlar- man måste ha med sig medlöpare från de som utsätts för förtrycket. Annars kan inte makten upprätthållas, tror jag.
Titta på koncentrationslägren under Andra världskriget, liksom slaveriet under 1800-talets Amerika. Judar som bevakade andra judar. Svarta som höll varandra i schack och foglighet inför det vita herraväldet.
Norrmannen Quisling som gick nazisternas ärenden är ännu idag liktydigt med förrädare av sina egna. Och det namnet står inte högt i kurs, om man säger så.
Så när det gäller kvinnors stöttning av varandra- hur ser det då ut på den fronten? Vi vet att vi tjänar sämre, har sämre hälsa och äger mindre. Statistisk bevisat – om och om igen.
Hur agerar vi kvinnor då för varandra utifrån det faktumet?
Undersökningar visar på att även kvinnor hellre vi ha manliga chefer än kvinnliga och är än mer kritiska mot en kvinnlig chef än vad män är…..ingen solidaritet eller lycka till i toppen, där inte….:-(
Och -hur ser solidariteten ut mellan yngre och äldre kvinnor gällande konkurrens om och bekräftelse från män? Kvinnor opererar om sig och sminkar över sig för att se 4-5 år yngre ut än var de faktiskt är – vem är de äldre och yngre kvinnornas solidariska med då? Knappast varandra- tycks det mig
Här finns kanske inga rapporter, men egna upplevelser- och de är inte alltid så smickrande för det kvinnliga könet. Viljan och behovet att bli bekräftad kan krossa både lojalitet och vänskap. Och skapa sår som är svåra att läka. För vad är vi utan manlig bekräftelse- kanske bara Jag, rätt upp och ner….?? Och duger det? Vågar jag stå upp för det? Själv-eller uppbackad av mina medsystrar? Inte speciellt ofta, är jag rädd för. Rädslan att inte bekräftas, att inte bli utvald är stark hos det kvinnliga ”offret” Denna rädsla har även periodvis drabbat mig, tyvärr .Inget jag är vidare stolt över, precis….
Men om vi nu kryper ännu närmare och titta på den omhuldade och upphöjda kvinnliga vänskapen då, den fina utöver konkurrensen om män- tja, återigen min erfarenhet- stick inte upp, stick inte ut- för då beter du dig inte som en riktig kvinna. En riktig kvinna tar inte plats, eller gör sig märkvärdig. Hon följer. Och gör sig oskarp i konturerna för inte stötta sig.
Det påminner mig om barndomens tjejkompis som jag stod jämte, och hur vi speglade oss tillsammans och överträffade varandra om att försäkra att den andra var den fina och själv var man den fula-hur sund är den sortens vänskap ?
Varför uppskattar vi inte våra kvinnliga vänner som har en avvikande idé, tanke eller viljan att våga nytt? Våga göra fel? Eller ännu värre - Våga ha rätt??
En kvinna som faktiskt lämna stora djupa kvinnliga avtryck på vår jord! Påhejat av sina kvinnliga vänner som klarat av det faktum – att en medsyster gick sin alldeles egna väg.
Men en diktatur kan inte leva bara på sina bödlar- man måste ha med sig medlöpare från de som utsätts för förtrycket. Annars kan inte makten upprätthållas, tror jag.
Titta på koncentrationslägren under Andra världskriget, liksom slaveriet under 1800-talets Amerika. Judar som bevakade andra judar. Svarta som höll varandra i schack och foglighet inför det vita herraväldet.
Norrmannen Quisling som gick nazisternas ärenden är ännu idag liktydigt med förrädare av sina egna. Och det namnet står inte högt i kurs, om man säger så.
Så när det gäller kvinnors stöttning av varandra- hur ser det då ut på den fronten? Vi vet att vi tjänar sämre, har sämre hälsa och äger mindre. Statistisk bevisat – om och om igen.
Hur agerar vi kvinnor då för varandra utifrån det faktumet?
Undersökningar visar på att även kvinnor hellre vi ha manliga chefer än kvinnliga och är än mer kritiska mot en kvinnlig chef än vad män är…..ingen solidaritet eller lycka till i toppen, där inte….:-(
Och -hur ser solidariteten ut mellan yngre och äldre kvinnor gällande konkurrens om och bekräftelse från män? Kvinnor opererar om sig och sminkar över sig för att se 4-5 år yngre ut än var de faktiskt är – vem är de äldre och yngre kvinnornas solidariska med då? Knappast varandra- tycks det mig
Här finns kanske inga rapporter, men egna upplevelser- och de är inte alltid så smickrande för det kvinnliga könet. Viljan och behovet att bli bekräftad kan krossa både lojalitet och vänskap. Och skapa sår som är svåra att läka. För vad är vi utan manlig bekräftelse- kanske bara Jag, rätt upp och ner….?? Och duger det? Vågar jag stå upp för det? Själv-eller uppbackad av mina medsystrar? Inte speciellt ofta, är jag rädd för. Rädslan att inte bekräftas, att inte bli utvald är stark hos det kvinnliga ”offret” Denna rädsla har även periodvis drabbat mig, tyvärr .Inget jag är vidare stolt över, precis….
Men om vi nu kryper ännu närmare och titta på den omhuldade och upphöjda kvinnliga vänskapen då, den fina utöver konkurrensen om män- tja, återigen min erfarenhet- stick inte upp, stick inte ut- för då beter du dig inte som en riktig kvinna. En riktig kvinna tar inte plats, eller gör sig märkvärdig. Hon följer. Och gör sig oskarp i konturerna för inte stötta sig.
Det påminner mig om barndomens tjejkompis som jag stod jämte, och hur vi speglade oss tillsammans och överträffade varandra om att försäkra att den andra var den fina och själv var man den fula-hur sund är den sortens vänskap ?
Varför uppskattar vi inte våra kvinnliga vänner som har en avvikande idé, tanke eller viljan att våga nytt? Våga göra fel? Eller ännu värre - Våga ha rätt??
En kvinna som faktiskt lämna stora djupa kvinnliga avtryck på vår jord! Påhejat av sina kvinnliga vänner som klarat av det faktum – att en medsyster gick sin alldeles egna väg.
RSS Feed