Lyssnade på ett radiointervju med Sven Yrvind, som planerar att segla jorden runt under ett år. Ensam i en båt på 3 meter och med en toppfart på cirka 2 knop. ” Jag har inte bråttom att komma fram” som han sade.
Bråttom har dock mången ungdom- Läste i GP om en flicka vid namn Siri som trots sin ringa ålder på 22 år, hunnit med en radda städer och länder världen över.
Och jag började funderade på kontrasten mellan dem, Sven och Siri. Om vilka olika världar och värden de stod för. Siri som arbetat med projekt i ett afrikanskt land och Sven som under 50 år mest sysslat med att grunna.
Siri har sett många platser och träffat många människor. Hon verkar vara en schysst tjej med schyssta värderingar.
Han verkar vara en väldigt klok människa som tillbringat den mesta tiden alldeles ensam ute på havet.
Sven är 70 år- och rent statistiskt så lär han dö före Siri- men det är hon som har haft bråttom. Bråttom att göra vad? Bråttom till vad? Kanske lider hon av vår tids förbannelse som hårdast drabbar oss mellan 20-50 år . Förbannelsen i form av rädslan att vara själv. I vila. I Ingentinget.
När jag var liten var jag ofta ensam och trivdes med det. Läste, skrev böcker, ritade eller bara tittade ut i tomme. Sedan kom det sociala gatloppet där en ensam helg var att likna en social katastrof . Helgerna skulle precis som veckorna, proppas med människor och aktiviteter- annars var man liksom ingen som räknades.
Nu är jag ofta ensam igen. Läser, skriver, funderar och fixar med mina bilder. Eller tittar ut i tomme. Och det är så skönt att sakta ner farten. Och lägga märke till livet.
Sven, han sitter i sin båt och tittar på soluppgången, han . Och några timmar senare tittar han på solnedgången. ”Det är så vackert” sade han i radion.
Siri har hunnit med långresa och projekt och diverse annat. Det stod inget om några stilla ögonblick med soluppgångar i texten om henne. Kanske hon hunnit se en och annan soluppgång även hon med på sina många resor- men jag undrar om hon skapat sig förmågan att hinna vara närvarande i sitt tittande. Eller om hon redan var inne i nästa planering om vad som skulle hinnas med att göras. Jag känner att jag tycker lite synd om henne- som är så ”lyckad” socialt sett. Det är ingen lätt börda att bära på livets resa.
Sven berättade om en fågel som stod på ett ben i flera timmar-innan han stack ner näbben i vattnet och fick en fisk. ”Hade fågeln tråkigt under tiden? ”frågade sig Sven. Men det trodde han inte. Det är bara vi människor som har tråkigt. För vi har vant oss vid överstimulering och att allt skall göras så väldigt snabbt.
Jag tycker han sätter fingret på mänsklighetens ömma punkt. För om vi inte måste hinna runt jorden och prestera en massa innan fyllda 23- så minskar risken för att ha tråkigt- när man har allt det där spännande framför sig. Och inte bakom sig. Om det roliga redan skall göras på ett par tre år, så är risken att livet fylls av en stor och skrämmande tomhet som måste snabbt dövas med nya kickar;- antidepressiva, sprit, snabbsex, droger och usla TV-program. Samt en radda statusfyllda prestationer.
Om vi inte hade så jäkla bråttom - utan upplevde världen i cirka 2 knop – så mycket vi då verkligen skulle hinna se!! Och höra !! Se oss och höra oss själva . Och vara en del av livet som bara finns.
RSS Feed
