Funderat på denna ””fittrevolution” som startats av en bloggerska som fick nog av att hennes och andra kvinnor konstigheter i kroppen efter förlossning ansågs normala komplikationer av sjukhuspersonal. Komplikationer som problem att bajsa, kissa, ha sex, framfall och inkontinens.
Funderat på vår syn vad som är normalt och vad som är avvikande. Inser att jag är gammal och färgad av kvinnoliv i historien som tyst har lidit sig genom sitt liv, vilket kan göra mig både arg och förtvivlad- och ändå kan jag inte riktigt förstå att vi inte accepterar kroppsförändringar och åldrande.
Ett år arbetade jag med habilitering där det fanns svårt handikappade människor. Människor som vare sig såg, hörde eller kunde tala och röra sig. Det fick mig att fundera på vad ett liv är- och vem som bestämmer dess värde. Först tänkte jag nämligen att dessa människor förmodligen måste leva i rädsla och ångest – i den totala maktlösheten och beroendet av andra. Men sedan fick jag se dem ligga i vatten och flyta, lyssna på musik med sina kroppen. De såg ut att njuta och ha det fint.
Det är sådana här människor vi kan välja bort att föda då de räknas som defekta.Men vad vet vi om deras upplevelser av sina liv?
Jag är själv defekt med en barnreumatism som följt mig genom mitt liv ibland mycket, ibland inte märkbart. Jag kunde som åttaåring inte leka en sommar och klättra i träd bada och hjula eftersom jag satt i rullstol på ett sjukhus. Visst kan man säga att det inte var normalt- men jag har många minnen från den sommaren, speciella minnen och flera av dem roliga och fina. Som min jämnåriga sjukhuskompis som trädde smultron på strån till mig i backen där vi låg under lövverket. Eller när vi smög upp på natten och undersökte den gamla herrgården.
Det är vid såna minnen jag inser att jag vet väldigt lite om vad ett liv är. Jag är ofta helt blockerad av föreställningar om hur det borde vara. Solnedgångar vid semestern, liksom.
Jag är ingen ondsint människa ,så det är rätt ok föreställningar om ett bra liv- men de är bara mina och de hindrar mig ibland från att leva och förstå livet genom bara vara.
Det är detta som får mig att fundera på denna ”fittrevolution”- det tycks mig ibland som om vi inte förstår att leva är att förändras, att smärta och ärr kommer av livet självt. Det innebär naturligtvis inte att man inte skall få hjälp med att rehabiliteras. Och självklart skall det upp till ytan att förlossningar är en stor påfrestning för kroppen. Och själen!
Men om hälften av alla vaginala förlossningar har den här sortens komplikationer , så är det kanske det som är det normala och de som inte får några ärr alls, är undantagen. Om du nu finns en normalitet som måttstock. När jag fick mitt första barn sade man till mig att en kropp åldras 7 år på 9 månader….kanske är det vi, dagens människor, som har en konstig uppfattning om vad en normal kropp är? Att vi liksom inte alltid är 20 år och fläckfria?
Men som sagt jag börjar ju bli till åren kommen och vet inte så mycket om dagens unga verklighet….
Funderat på vår syn vad som är normalt och vad som är avvikande. Inser att jag är gammal och färgad av kvinnoliv i historien som tyst har lidit sig genom sitt liv, vilket kan göra mig både arg och förtvivlad- och ändå kan jag inte riktigt förstå att vi inte accepterar kroppsförändringar och åldrande.
Ett år arbetade jag med habilitering där det fanns svårt handikappade människor. Människor som vare sig såg, hörde eller kunde tala och röra sig. Det fick mig att fundera på vad ett liv är- och vem som bestämmer dess värde. Först tänkte jag nämligen att dessa människor förmodligen måste leva i rädsla och ångest – i den totala maktlösheten och beroendet av andra. Men sedan fick jag se dem ligga i vatten och flyta, lyssna på musik med sina kroppen. De såg ut att njuta och ha det fint.
Det är sådana här människor vi kan välja bort att föda då de räknas som defekta.Men vad vet vi om deras upplevelser av sina liv?
Jag är själv defekt med en barnreumatism som följt mig genom mitt liv ibland mycket, ibland inte märkbart. Jag kunde som åttaåring inte leka en sommar och klättra i träd bada och hjula eftersom jag satt i rullstol på ett sjukhus. Visst kan man säga att det inte var normalt- men jag har många minnen från den sommaren, speciella minnen och flera av dem roliga och fina. Som min jämnåriga sjukhuskompis som trädde smultron på strån till mig i backen där vi låg under lövverket. Eller när vi smög upp på natten och undersökte den gamla herrgården.
Det är vid såna minnen jag inser att jag vet väldigt lite om vad ett liv är. Jag är ofta helt blockerad av föreställningar om hur det borde vara. Solnedgångar vid semestern, liksom.
Jag är ingen ondsint människa ,så det är rätt ok föreställningar om ett bra liv- men de är bara mina och de hindrar mig ibland från att leva och förstå livet genom bara vara.
Det är detta som får mig att fundera på denna ”fittrevolution”- det tycks mig ibland som om vi inte förstår att leva är att förändras, att smärta och ärr kommer av livet självt. Det innebär naturligtvis inte att man inte skall få hjälp med att rehabiliteras. Och självklart skall det upp till ytan att förlossningar är en stor påfrestning för kroppen. Och själen!
Men om hälften av alla vaginala förlossningar har den här sortens komplikationer , så är det kanske det som är det normala och de som inte får några ärr alls, är undantagen. Om du nu finns en normalitet som måttstock. När jag fick mitt första barn sade man till mig att en kropp åldras 7 år på 9 månader….kanske är det vi, dagens människor, som har en konstig uppfattning om vad en normal kropp är? Att vi liksom inte alltid är 20 år och fläckfria?
Men som sagt jag börjar ju bli till åren kommen och vet inte så mycket om dagens unga verklighet….
RSS Feed
