Igår uppmärksammades kvinnor lite överallt, i media och i demonstrationståg. För att det inte skall bara vara en dag om året så skriver jag idag- den 9 mars om kvinnor och män- och den totala orättvisan som råder.
Såg en lite snutt av en film på Kunskapskanalen om en kvinnoby i Kenya, dit kvinnor skapat en fristad från män som slagit och våldtagit dem – då det är en manlig rätt att våldta och misshandla.
En kvinna uttryckte sig vackert när hon sa; Vi älskar män, men det är så många män som inte kan känna kärlek. Oerhört tragiskt, tycks det mig- men hennes ord måste vara sanna- man älskar inte den man agar eller kränker. Våld och förnedring ryms inte inom kärleken. Den bor i hat och rädsla.
Det visades också en dokumentär vid namn ”Indiens dotter” - som berättade om den unga indiska kvinnan som våldtogs av sex män så brutalt, att hon sedan dog. En intervju med en av våldtäktsmännen visar upp en sådan vämjelig människosyn- att jag känner att jag måste samla mod och kraft för att orka se denna viktiga dokumentär, om detta för mig obegripliga kvinnohat, kvinnoförakt och kvinnovåld. Jag behöver vara så stark i min livsglädje och tillit till framtiden om jag ska orka se en sådan berättelse- för risken är så stor att jag går i sönder och kanske aldrig mer kan bli hel igen. Så mycket hat finns i denna man- och riskera födas i mig också, om jag inte vårdar mig och mitt inre. Men jag vill så gärna förstå vad som driver manligheten till detta upprepade vansinne. Om det är makten i sig som förvandlar en människa till en best. Jag lutar åt den förklaringsmodellen. Man ska nog inte ha mer makt, än över sig själv- det är den enda maktutövning vi har kapacitet att utöva på ett gott sätt. Över tid. Även så kallat goda män som Gandhi och Mandela, föll för sin manliga rättighet- att utnyttja kvinnor som mindre värda människor.
Och det manliga kollektivet har haft den yttre makten i tusentals år- och nu känns det som de verkligen förlorat sig själva.
Så för mig är feminismen ett annat sätt att leva, ett annat sätt att leda- en värld som delar lika och leker på jämlika villkor. Ingen skulle tycka att det är roligt att se Champion Leaguelag spela mot knattelag- det är för orättvisa villkor. Knattarna har aldrig en fair chans. Men så har vi delat upp världen. De rika mot de fattiga – på de rikas villkor. Män mot kvinnor- på männens villkor.
Det är helt enkelt inte roligt med orättvisa. Spänningen uteblir. Glädjen försvinner. Kärleken krymps- och kvar blir bara en förlamande rädsla att förlora. Och den rädslan kostar liv varenda dag.
Såg en lite snutt av en film på Kunskapskanalen om en kvinnoby i Kenya, dit kvinnor skapat en fristad från män som slagit och våldtagit dem – då det är en manlig rätt att våldta och misshandla.
En kvinna uttryckte sig vackert när hon sa; Vi älskar män, men det är så många män som inte kan känna kärlek. Oerhört tragiskt, tycks det mig- men hennes ord måste vara sanna- man älskar inte den man agar eller kränker. Våld och förnedring ryms inte inom kärleken. Den bor i hat och rädsla.
Det visades också en dokumentär vid namn ”Indiens dotter” - som berättade om den unga indiska kvinnan som våldtogs av sex män så brutalt, att hon sedan dog. En intervju med en av våldtäktsmännen visar upp en sådan vämjelig människosyn- att jag känner att jag måste samla mod och kraft för att orka se denna viktiga dokumentär, om detta för mig obegripliga kvinnohat, kvinnoförakt och kvinnovåld. Jag behöver vara så stark i min livsglädje och tillit till framtiden om jag ska orka se en sådan berättelse- för risken är så stor att jag går i sönder och kanske aldrig mer kan bli hel igen. Så mycket hat finns i denna man- och riskera födas i mig också, om jag inte vårdar mig och mitt inre. Men jag vill så gärna förstå vad som driver manligheten till detta upprepade vansinne. Om det är makten i sig som förvandlar en människa till en best. Jag lutar åt den förklaringsmodellen. Man ska nog inte ha mer makt, än över sig själv- det är den enda maktutövning vi har kapacitet att utöva på ett gott sätt. Över tid. Även så kallat goda män som Gandhi och Mandela, föll för sin manliga rättighet- att utnyttja kvinnor som mindre värda människor.
Och det manliga kollektivet har haft den yttre makten i tusentals år- och nu känns det som de verkligen förlorat sig själva.
Så för mig är feminismen ett annat sätt att leva, ett annat sätt att leda- en värld som delar lika och leker på jämlika villkor. Ingen skulle tycka att det är roligt att se Champion Leaguelag spela mot knattelag- det är för orättvisa villkor. Knattarna har aldrig en fair chans. Men så har vi delat upp världen. De rika mot de fattiga – på de rikas villkor. Män mot kvinnor- på männens villkor.
Det är helt enkelt inte roligt med orättvisa. Spänningen uteblir. Glädjen försvinner. Kärleken krymps- och kvar blir bara en förlamande rädsla att förlora. Och den rädslan kostar liv varenda dag.
RSS Feed
