Jag är för det mesta en glad och nöjd människa, lagom stark och klok. Tycker jag själv, alltså.
Men jag har några gamla sår som inte riktigt vill läka trots all min klokskap och ett tjog insikter. Vilket då och då får mig att grunna på insikternas verkliga inverkan på mitt liv…
När jag var lite drygt ett år gammal hamnade jag på sjukhus och tillbringade en månad i en spjälsäng bland främlingar. Detta var det glada sextiotalets dagar där barn inte sågs riktigt som människor-så mina små barnkänslor och barnsmärtor hanterades helt enkelt inte. Eftersom de egentligen inte kunde finnas, utan ord och utan namn.
Tretton år senare blev jag sjuk igen och jag valde då att isolera mig själv- snabbt innan jag påtvingades en yttre isolering. Då var jag 14 år. Och de två månadernas självvalda isolering skapade ett sår av utanförskap som jag har och haft svårt att hantera genom livet.
Jag har ordinerat mig själv mestadels med en väldigt hög fart och fyllt mig med upplevelser och människor- för döva den där tomma smärtan av ingenting. Att inte få vara med. I en tid av tonåren där varje sekund är en evighet . Och där precis allt räknas på tröskeln in i ett i okänt rum.
Och då var jag offside! Hade satt mig på en slags avbytarbänk. Och från och med här utvecklade jag ett slags seende av ett observerande slag.
Vilket har berikat mitt liv ofantligt- och jag verkligen inte skulle velat vara utan. För vem vet vad jag skulle kunnat hittat på i en accelererande fart, utan det observerande ögats bromseffekt?
Men – detta skapade samtidigt ett slags utanförskap. Att inte vara i den berusande kvantitetens ansvarslöshet som jag tyckte mig se att alla andra odlade. Jag kan ju inte säga att jag låg runt och nu inte kommer ihåg mängden av alla dom killar man inte vill komma ihåg….
Däremot hade en mängd kulturella upplevelser och flyktiga bekantskaper som jag inte riktigt kommer ihåg . Och de har därmed kvalificerats sig hos mig som meningslösa. Och jag eftersträvar inte fler meningslösheter i mitt liv….tror jag….eller gör jag det?
Har meningslösheten också en plats i min utvecklingsplan? Har det inte varit tillräckligt meningslöst för få till ett skarpt läge- som krävs för en reell förändring?
Jag vet inte detta ännu.
Ja, det hela är lite rörigt och komplext inom mig, det får jag tillstå. Men jag tror ändå att den där lilla ettåringens smärta och förvirring finns kvar någonstans i mig än idag. Och vill bli sedd och förstådd. Och nu börjar jag kunna namnge upplevelserna. Och då kan de äntligen börja läkas. För-
Att bli lämnad. Att överges utan att kunna förstå. Att vara ensam med en smärta.
Det kastar skuggor i ett liv. Och nu vill jag ut i ljuset till fullo. Uppåt, och andas frisk luft. Det är inte så kul i skuggornas dal. Det gör något med mig som människa. En trasighet som skaver och beter mig illa. Och jag vill inte göra mer illa. Jag vill göra bra saker resten av mitt liv. För mig och alla andra.
RSS Feed
