​Alla tider har sina brister- och vår tid brister nu

Det är mycket som gör ont nu. Skaver och skrämmer.
Vi var så nära något fint. Något riktigt bra.. En fri tid där alla sorter skulle få plats och mat för dagen .Och med ett tryggt tak över huvudet.
Nu rämnar tiden, så här i västvärldens kapitalistiska patriarkala imperiums sista dagar.
Maktens fula girighet grinar i dagliga rubriker, maktens arrogans och övergrepp stinker oss i ansiktet redan till frukostkaffet
Makten sprider rädsla och gynnar som alltid medlöperiet och angiveriet. Och rädslan rotar sig och blommar upp i hat och våld och oförsonlighet. På gator. På torg. På social medier kommer rädslotrollen fram och hatar så mycket de bara förmår. Hatar sönder och samman en tid som skulle kunnat vara så bra- på en jord som vi vet hur vi skall vårda och värna för framtidens nya  livsformer.
Vi är så nära en tid med lite plats för oss alla sorters människor- med våra begåvningar och lärdomar, knepigheter och tillkortakommanden. Om vi inte är så förbannat rädda av oss och väljer den fega vägen. Den som bara får beträdas av de som är mest lika oss själva.  Den sortens väg som alltid leder till kanten till alltings slut.
 
Finns det en väg som leder någon annanstans?