När jag var ung, sådär 20-35 år- då var chefen en äldre person på över 50 år, som ofta jobbat sig igenom företaget eller förvaltningen. En dos studier, en dos, arbetslivserfarenhet – och en jäkligt stor dos informell kunskap om just det stället och dess verksamhet. Allt var givetvis inte rosenrött i många gubbiga hierarkier – men det fanns ofta ett perspektiv som bara livets gång och åren ger dig.
Så är det inte längre, i alla fall är det betydligt vanligare med chefer i med småbarn hemma- och som utbildats teoretiskt i formellt ledarskap - ofta oavsett vilken verksamhetsfält man är tänkt att leda. Många vill vara chef redan i 30 –års ålder….och om samma prestigeförlust finns nu, som förr – ”misslyckandet” att faktiskt gå tillbaka till golvet igen- befarar jag en märklig chefskultur håller å att växa fram . Chefer som sitter på chefsposter i 30-40 år….prata om att alienera sig från verksamheten…Hu!
Idag är den psykiska ohälsan galopperande – tror jag hörde siffran 70 % ökning av sjukskrivningar på grund av att arbetslivet inte går att hantera med ett mänskligt liv längre.
Jag tänker – att det här har ett samband!
Unga människor har ofta fysisk ork, men lite erfarenhet av att vänta. Tempot är högt och resultaten räknas i kvantitet Kvalité tar nämligen tid på sig att utvinnas. Så det är något som kommer med åren. Livskvantitet kontra livskvalité.. Det är inte svårare än så!
Tempot har skruvats upp på många arbetsplatser, att det är idag omöjligt att faktiskt göra ett bra jobb.
Jag har varit ho läkare två gånger nu, när jag inte blivit fysiskt undersökt Inte ens behövt ta av mig….men ändå fått en diagnos med tillhörande medicin…Det har fått mig att fundera på hur kvalificerade dessa undersökningar egentligen är.
Antingen är dagens läkare utbildade med röntgensyn. Eller så har dagens läkarundersökningarna på 7 minuter faktiskt minskat möjligheten att göra
kvalitetssäkrade medicinska undersökningar och bedömningar.
Jag får många jobbmail, så pass många att jag hinner inte på betald arbetstid att läsa, fundera och svara så bra jag kan på dem. Antingen kan jag ta med mig jobbet hem och arbeta övertid. Vilket lett till ett par utmattningsdepressioner. Så det vill jag inte göra om. Eller så kan jag börja skumma och skarva- vilket jag gör idag. Måste jag dessvärre erkänna. Vilket inte känns bra. Eftersom jag vet att jag kan missa det där superviktiga. Guldkornet. Det som spelar all roll i världen.
Kvalitén stagnerar på mitt arbete. Och skapar ett olusthåll inom mig. För det jag gör kan i värsta fall blir mer och mer av en lögn. Ett korthus som kan falla ihop,
Alla chefer på mitt jobb är yngre än jag. Ingen är över 50 år. Och sjukskrivningarna ökar och ökar….och allt fler lämnar ett glödande intressant och viktigt samhällsbyggande arbete som spelar roll….Varför?
Allt var inte bra med gamla chefer- men dagens ungdomsperspektiv har kraftiga brister. Rent av farliga för medarbetarna på några års sikt . Så hoppas att pendeln svänger tillbaka till en balans och delat ledarskap. Mellan ung och gammal. Man och kvinna. Olika etniciteter och kompetens.
Då kanske vi på riktigt kan skapa en bra grund att bygga ett nytt folkhem på.
RSS Feed
