När började gå hos min shrink i samband med att jag gick in i den berömda väggen- så fick jag skriva och rita alla sammanhang jag var med i. Sedan fick jag skriva hur mycket tid jag ägnade varje sammanhang. Och sedan den där berömda prioriteringen av vad jag värdesatte mest av allt här i livet. Och det blev väldigt uppenbart att de två sistnämnda inte alls synkade. Jag tillbringade väldigt lite tid med det jag värdesatte mest. Och oproportionerligt mycket på det jag egentligen kan leva utan.
Jag kom och tänka på mina listor när jag läste Anna Mannheimers text i GP om paradoxen att alla vill leva längre – men ingen vill verka gammal. Trots att det är i den ändan de där extra åren läggs till. I slutet av ålderdomen.. Inte för att man inte kan ha en innerlig och roligt ålderdom- men då behöver man nog träna på närvaro. Och inte lika mycket på sit-ups eller bodycross.
Jag ser det så tydligt på vänner, bekanta och kolleger.. Att de lever i huvudet. I en slags idévärld- dock inte den Platon pratade om., tror jag. Utan i en mer illusorisk värld av vad de tror de gör.
Den de säger sig älska så mycket, är de ofta borta fysiskt från. Den tid de pratar om är inte den dom finns i vardagens alla timmar. Jag gör det säkert också, lever i illusioner. Men jag nyper mig i armen genom en stunds daglig meditation. Det är ett sätt att befinna sig utom det sociala kontextets brus. I meditationen är det jag och livet. Och livet är uppriktigt brutalt och förnuftigt. Det går inte på några av mina finter. Och jag är duktig på finter. Jag har trollat bort mig själv många gånger i livet. Kan i och för sig bero på att jag är ovanligt lättlurad, förstås.
Men livet har börjat göra sig hörd inom mig. Och till min lättnad börjar jag också då och då agera efter dess ord .Som att säga nej till en del måsten och borden som jag faktiskt inte vill göra. Även om det gör att min vän och bekantskapskrets har minskat i storlek. Eller i alla fall i frekvens.
Och det är då när livets röst gör sig hörd jag skrattar åt Anna Mannheimers text om den fåfänga och paradoxala tid vi lever i. Att alla vill leva längre och längre- men är livrädda för att det skall synas och märkas att vi då blir allt äldre. Och då fyller vi år av vår livs tid för att dölja att tiden går.
För hur många vill egentligen tillbringa alla dessa timmar på gymmet i stället för i famnen på den man älskar? Eller sfär det kanske det man hellre gör- älskar träningen merän barn och livskamrat. Eller så älskar man kanske tanken- idén om vad denna träning skall leda till....sen...imorgon...eller om några år...
Jag vill lägga mer tid på resa, älska, skalda och dansa! Och mindre på arbeta med sånt som inte leder åt rätt håll för mig och min omvärld.
Jag vill kunna röra mig vid 80 år- men jag vill faktiskt också få åldras en smula till i lugn och ro. Och se ut som alla de år jag faktiskt funnits till här på jorden.själv .
Jag kom och tänka på mina listor när jag läste Anna Mannheimers text i GP om paradoxen att alla vill leva längre – men ingen vill verka gammal. Trots att det är i den ändan de där extra åren läggs till. I slutet av ålderdomen.. Inte för att man inte kan ha en innerlig och roligt ålderdom- men då behöver man nog träna på närvaro. Och inte lika mycket på sit-ups eller bodycross.
Jag ser det så tydligt på vänner, bekanta och kolleger.. Att de lever i huvudet. I en slags idévärld- dock inte den Platon pratade om., tror jag. Utan i en mer illusorisk värld av vad de tror de gör.
Den de säger sig älska så mycket, är de ofta borta fysiskt från. Den tid de pratar om är inte den dom finns i vardagens alla timmar. Jag gör det säkert också, lever i illusioner. Men jag nyper mig i armen genom en stunds daglig meditation. Det är ett sätt att befinna sig utom det sociala kontextets brus. I meditationen är det jag och livet. Och livet är uppriktigt brutalt och förnuftigt. Det går inte på några av mina finter. Och jag är duktig på finter. Jag har trollat bort mig själv många gånger i livet. Kan i och för sig bero på att jag är ovanligt lättlurad, förstås.
Men livet har börjat göra sig hörd inom mig. Och till min lättnad börjar jag också då och då agera efter dess ord .Som att säga nej till en del måsten och borden som jag faktiskt inte vill göra. Även om det gör att min vän och bekantskapskrets har minskat i storlek. Eller i alla fall i frekvens.
Och det är då när livets röst gör sig hörd jag skrattar åt Anna Mannheimers text om den fåfänga och paradoxala tid vi lever i. Att alla vill leva längre och längre- men är livrädda för att det skall synas och märkas att vi då blir allt äldre. Och då fyller vi år av vår livs tid för att dölja att tiden går.
För hur många vill egentligen tillbringa alla dessa timmar på gymmet i stället för i famnen på den man älskar? Eller sfär det kanske det man hellre gör- älskar träningen merän barn och livskamrat. Eller så älskar man kanske tanken- idén om vad denna träning skall leda till....sen...imorgon...eller om några år...
Jag vill lägga mer tid på resa, älska, skalda och dansa! Och mindre på arbeta med sånt som inte leder åt rätt håll för mig och min omvärld.
Jag vill kunna röra mig vid 80 år- men jag vill faktiskt också få åldras en smula till i lugn och ro. Och se ut som alla de år jag faktiskt funnits till här på jorden.själv .
RSS Feed
