Vi lever i kvantitetens tidevarv, tycks det mig allt som oftast. Siffermål präglar arbetslivet. Antal sexpartners verkar statushöjande.
De många vännerna likaså. De massa festerna och middagarna. De otaliga prestationerna. Det ständiga resandet och rörelserna. Städer som tävlar i antalet vakentimmar. Val och erbjudanden en masse. Och ack så lätt det är; att förtrollas av antalets otroliga mängd, i tron att det är antal livsmöjligheter. Som berikar min kropp och själ.
Jag ser så dåligt i hög fart. Jag missar nyansernas rikedom och detaljernas unika historier. I fart ser man suddigt- i stillhet ser man klart.
Trots denna kvantitet av allt- så tenderar de många valen, tänk Tv-kanaler, friskolor, ytliga bekanta- att få ett drag av enfald och likriktning över sig. Förmodligen för att du och jag fysiskt inte kan vara på mer än ett ställe åt gången. Och väljer du då bort den närvarande intimiteten och istället splittrar upp dig alla olika valmöjligheter- så är det svårt att fördjupa sig och uppleva mångfaldigheten i det enda. I den enda. Utan du hastar vidare i huvudet efter nästa kick, nästa igen- och märker inte först av att livslängden för kickar har en väldig tendens till förkortas allt snabbare med åren. Kvar blir bara en oförmåga att fördjupa sig, förankra sig och att uppleva stillhetens mångsidighet.
Vi lever i en tid som är besatthet av ungdomens fart och fysiska kraft att läkas och orka. Och våra kroppar och själar dräneras på energi och kraschar av den höga farten- för att vi tror att vi måste vara som en tjugoåring hela livet- från 13-årsålder till 76 år. Först då kan du få sakta ner farten och sedan helst dö.. …För ungdomen är kvantitetens tid. Att pröva på, praktisera- för att sedan välja och dedicera sig. För det är först då du kan få kunskap och hitta värden som håller längre än veckans senaste modetrend.
För när du bestämt dig för det enda- eller den enda-- då öppnas dina sinnen för den djupa mångfaldigheten. Dess otroliga förmåga till utveckling. En utveckling som inte har en bäst före datum- utan bara fortsätter och fortsätter. Så länge du och jag vill och orkar. Den mångfaldigheten överlever ungdomens höga fart och vuxenlivets fördumning. Den kan du njuta av ända in i döden. Och kanske vidare in i nästa livsform…
De många vännerna likaså. De massa festerna och middagarna. De otaliga prestationerna. Det ständiga resandet och rörelserna. Städer som tävlar i antalet vakentimmar. Val och erbjudanden en masse. Och ack så lätt det är; att förtrollas av antalets otroliga mängd, i tron att det är antal livsmöjligheter. Som berikar min kropp och själ.
Jag ser så dåligt i hög fart. Jag missar nyansernas rikedom och detaljernas unika historier. I fart ser man suddigt- i stillhet ser man klart.
Trots denna kvantitet av allt- så tenderar de många valen, tänk Tv-kanaler, friskolor, ytliga bekanta- att få ett drag av enfald och likriktning över sig. Förmodligen för att du och jag fysiskt inte kan vara på mer än ett ställe åt gången. Och väljer du då bort den närvarande intimiteten och istället splittrar upp dig alla olika valmöjligheter- så är det svårt att fördjupa sig och uppleva mångfaldigheten i det enda. I den enda. Utan du hastar vidare i huvudet efter nästa kick, nästa igen- och märker inte först av att livslängden för kickar har en väldig tendens till förkortas allt snabbare med åren. Kvar blir bara en oförmåga att fördjupa sig, förankra sig och att uppleva stillhetens mångsidighet.
Vi lever i en tid som är besatthet av ungdomens fart och fysiska kraft att läkas och orka. Och våra kroppar och själar dräneras på energi och kraschar av den höga farten- för att vi tror att vi måste vara som en tjugoåring hela livet- från 13-årsålder till 76 år. Först då kan du få sakta ner farten och sedan helst dö.. …För ungdomen är kvantitetens tid. Att pröva på, praktisera- för att sedan välja och dedicera sig. För det är först då du kan få kunskap och hitta värden som håller längre än veckans senaste modetrend.
För när du bestämt dig för det enda- eller den enda-- då öppnas dina sinnen för den djupa mångfaldigheten. Dess otroliga förmåga till utveckling. En utveckling som inte har en bäst före datum- utan bara fortsätter och fortsätter. Så länge du och jag vill och orkar. Den mångfaldigheten överlever ungdomens höga fart och vuxenlivets fördumning. Den kan du njuta av ända in i döden. Och kanske vidare in i nästa livsform…
RSS Feed
