​Är jag en extremist?

Jag lever i det lilla landet Sverige som enligt Institution för framtidsforskning pekas ut som ett extremt land utifrån en grafisk profil där alla länders livsstilar, traditioner och värderingar vägs in.
I detta lilla land långt upp i norr bor jag dessutom i en liten stadsdel där merparten röstade senaste valet på FI!, V och MP- i ett land där senaste mätningen av politiska sympatier visar att majoriteten av svenskarna, ca 70 % röstar på M, S och SD ….
I min stadsdel där de flesta är låginkomsttagare är jag en medelinkomsttagare. Jag arbetar dessutom inte i offentliga sektorn vilket de flesta av mina grannar tycks göra- jag är 16 år äldre än mainstreamgöteborgaren- men jag könsbestämmer mig som kvinna och därmed med i en liten liten majoritetsgrupp. puh…
Frågan jag då bör ställa mig i denna tid av ett ständigt utpekande av extremister är: Är jag en extremist? Jag avviker kraftigt från såväl global som svensk norm- och t o m i min egna stad där jag är född, avviker jag på de flesta sätt- utom att jag har vit hud och tillhör Svenska kyrkan, vilken jag brukar besöka sisådär i en gång var femte år. Men jag firar jul och är gärna ledig vid påsk. Jag skulle vilja rent religiöst beteckna mig som en gudstroende humanist som lånar lite från varje religion som jag tycker passar in i min världsbild- att varje människa är full av möjligheter. Och så hyser jag en djup tacksamheten att få leva på en sådan vacker planet som jorden- med så mycket nytt att upptäcka varendaste dag.
Men troligen är jag en extremist. Om vita kan vara det, vill säga. Och hur är det med min och mångas svenskars sekulariserade ljummet kristna bakgrund (har dock för mig att nedtecknaren av Jesus ord mumlade något om ljummenheten –att de ljumna skulle han spy upp…- får ta reda på detta lite bättre, känner jag)- kan den ljumna kristna var det som räddar en från extremiststämpeln?
Det kanske bara är människor med mörkare hudpigment och muslimer som kan vara riktiga extremister. Nazismen i SDs folkhemstappning verkar ju numera vara gångbart i de flesta partier- så de är nog inte medräknade som extremister längre. Däremot finns det vänsterextremister kvar, enligt SÄPO, M och SD med fler. Så det här med extrimism tycks vara knepigt. I Wikipedia kan man läsa
” Det finns politiska organisationer som står för extremism eller driver extrema ståndpunkter i vissa frågor. I olika samhällen och tider kan olika partier eller åsikter tolkas som extrema, det vill säga ligga långt ifrån vad majoriteten tycker eller enbart långt ifrån den person eller grupp som utpekat partiet som extremt. Partier på ytterkanterna av den politiska skalan benämns ofta som extrema.
Extremism är ett historiskt relativt begrepp. Inte sällan är det som betecknas som extremism vid en tidpunkt en mer normal uppfattning vid en annan.[1]
 
Så när upphör man vara extremist? Kanske Jimmie Åkesson skulle kunna berätta lite om den resan- SDs väg från extremism till mainstream har gått fort. Hisnande fort ur ett historiskt perspektiv. För det som först verkar vara extremism- kan snart vara norm. …och det som är norm nu kan därmed vara extremistiskt en kvart senare….Eller?
Så vem är det som äger rätten att definiera extremismen som sådan? Är det juridiskt straffbart att vara extremist? Straffbart att peka ut någon eller några som extremister som Göteborgs kommunstyrelse ordförande Ann- Sofie Hermansson precis gjort.
Jag skulle definitivt vilja säga att Donald Trump är en extremist i ett så kallat demokratiskt land då han är påfallande lik despoter från förr och nu. Men han är vald till president…
 
Så snälla hjälp mig att reda ut detta- är jag en extremist eller inte? Är jag vanlig där jag bor- men ovanlig några kilometer bort? Ska jag sluta förflytta mig?
 Ska jag vara på min vakt? Eller sluta yttra mig fritt för inte störa makten? Sluta upp att fundera utanför boxens suddiga kanter? Och istället anstränga mig för att var med och hoppas på att ingen ser mig i dess mitt? Är det detsamma som att vara en vanlig svensk? Som tar i hand?
Och som sen kan urskulda mig inför framtiden och dess dom genom att säga att jag inte förstod vad som pågick runt mig i min samtid- precis som grannarna till koncentrationslägren sade när de förlorade kriget….