Ibland undrar jag hur vi får till det. Denna rädsla som tycks vara motorn och anledningen till många beslut och handlingar. Till alla krig och gränser. Är rädslan det enda som är riktigt stabilt här i världen? Inte var det de modiga och glada amerikarnarna som röstade fram Donald Trump - Nej det var de rädda.
De som är rädda för att förändras. Andra är rädda att få äga mindre- rädda för att dela med sig mera. Och så denna lamslående rädslan som nu präglar tiden vi lever i- rädslan att göra fel.
En form av rädsla som ibland ter sig absurd i mina ögon. Vi fyller dagarna med skriva handlingsplaner, riskanalyser och dokumenterar allt- i ett försök att svära sig fri från de och fel och misstag som liksom är människans signum. Snart vågar sig stadens tjänstemän inte gå ut- så fel det kan bli.
Och snart får väl baren utslag av tristess när förskolan inte får leka på grund av all som kan hända.
Jag tänker;
Det finns inte en enda människa som inte lärde sig gå- genom att falla många gånger i sina försök att resa sig och stappla framåt.
Jag menar inte att vi ska sluta planera och försöka minimera de stora farorna. Men balansen nu tycks mig att vi liksom blir handlingsförlamade av rädsla för att göra något mer än själva planeringen.Typ sätta fart, gör slag i saker och låta dem växa och vissna.
Leva, kort sagt. Att leva är att dö. Att inte leva är dessvärre att ta ut döden i förskott, portionera lite död varje dag.
Och hur mår vi egentligen, du och jag när vi fattat våra beslut av rädsla snarare än av glädje och kärlek? Jag känner mig oftast ännu räddare och mer missmodig. Det är som rädslan göder och föder misstankar och ännu mera rädsla. En loop som kan bli svår att ta sig ur. Även om det går. För till slut står man helt enkelt inte ut, tror jag. All denna rädsla som förlamar och förtristar livet och dagarna som kommer och går. Denna rädslan är emot livets natur. Mot kärleken och glädjen. En rädd människa är inte i frid. Kan den då vara sann? Jag ro inte det. För det bara i sanning vi når friden.
Jag tror att rädslan måttar mellan båda våra öron på ett ungefär. Rädslan sitter i hjärna. Frågan är varför många upplåter sådan står plats åt den? År ut och år in? Betala denna gäst någonsin för sig?
Mer än i missmod och tristess.Och ännu mera rädslor som ormynglar sig in genom varje vrå.
Inte konstigt att mänskligheten diktar upp himlar och paradis för att stå ut. För vi står ju faktiskt inte ut med vara rädda, ängsliga och avvisande hela tiden.
Vi vill liksom en Zorba dansa och sjunga och älska – men kanske med en Buddha i vårt hjärta som får oss att göra så -utan dra andra ner i sorg och bedrövelse.
Så vad är då bättre än att ha livet och kärleken som stabilitet? Medan vi nu ändå håller på och finns.
RSS Feed
