Jag finner mig pendlande just nu mellan hopp och förtvivlan i detta jordskred som pågår nu.. Förtvivlan över alla barns berättelser i skolan från nu- år 2017 i denna #metoo-tid. Alla kvinnor som tystnat av skam över mäns övergrepp i åratal. Från baranåldern och uppåt. Funnit sig i nedprioriteringen och förminskat sina livsval och drömmar, sin frihet och lust.
Förtvivlan över att nazisterna åter marscherar på min stads gator. Att högerpopulismen vinner mark i alla länder.
Att vi har en maktgalning i öst och en i väst, plus ett antal aspiranter på maktgalenskap i länder, företag, medier, idrottsvärlden, kultursektorn och i vardagslivet.
Det har varit ett år när det onda och mörka kom fram i dagsljuset. Allt det där vidriga och unkna som funnits i människans skuggland. Det syns nu. Vi ser det. Fler och fler för varje dag. Kan vi som Filifjonkan i Mumindalen inse att nu när stormen kommer och river bort det gamla- så finns det en doft av frihet i luften? Doften av något nytt och fräscht?
För det har paradoxalt nog också varit ett år av hopp. #metoo skänker faktiskt tröst och hopp om att vi kan, om vi vill och vågar- ta det där klivet från alfahannens primitiva könsmaktsordning till att bli de människor vi har potentialitet att bli. Guds avbilder.
Med själ, hjärta och klokskap. Med förmågan att ha roligt tillsammans.
Rädda världen och oss själva.
Vi kan. Om vi vill.
Vågar.
Jag tror tillräckligt många av oss vågar nu. För vem vill egentligen innerst inne tillbaka till att vara den som står för orättvisa, övergrepp och livsfientlighet? När vi kan stå för jämlikhet, kärlek och frihet. Ha kul på lika villkor. Turas om att vara högst på gungbrädet. Eller finna på nya lekar och äventyr.
Så tack alla modiga män och kvinnor som nu träder fram och berättar om bägge sidor av myntet.
Nu kan vi äntra på förändringens skepp mot Framtidens land!
RSS Feed
