Jag måste älta lite mer kring detta med arbete. Jag har beslutat mig för att inte arbeta mig till döds- men Gud vad det är svårt att få detta beslut att gå från tanke till handling och sätta min kropp i rörelse. Så vad är då mina tankars beslut värt? Inte ett skit- om jag är sann mot mig själv. Arbetsnarkomani är vår tids allra farligaste drog med allra högst dödlighet, skulle jag tro. Stroke, hjärtinfarkt, alkoholism, magsår. Självmord. Jag ser på själens frusenhet sprida sig genom familj, vänner och kollegor. De är alla drabbade.. Utmattningsdepressioner står som spön i backen- att vara utmattad blir ett naturligt tillstånd. Vi säger det med ett leende- tappert-att nej, jag orkade inget den här helgen heller. Och alla förstår. Ingen orkar leva mera. Vi konsumerar istället. Dricker ett glas till. Och allt det där som jag egentligen vill göra blir till sällsyntheter i mitt liv. Och jag tjänar ändå mer än 30 000 kr i månaden- och ändå anser jag mig inte ha råd att leva….
Jag är inte ung mera. Jag har levt 50 år på denna jorden och jag vill verkligen inte dö av mitt arbete. Jag vill vara nära det som betyder mest. Mina älskade och allt det vackra som livet ger mig- bara jag förmår öppna min hand och hjärta –och förmår ta emot gåvan Men jag håller på att brännas upp levande. Och det är en röst i mig som piskar på mig att hälla lite mer bensin, elda på det- och jag blir varm och nästan levande igen en stund. Och så lurar jag mig själv igen. Och igen. Och en gång till.
Inatt fick jag en insikt. En insikt som fick min begåvning, styrka, passion och karisma i darrning .
Jag är arbetsnarkoman. Jag är arbetsmissbrukare. Jag kan inte hantera dagens arbetsliv. Jag kan inte arbeta lagom- jag överarbetar. Arbetar alltid övertid och presterar alltid på topp. Men baksmällan på helgen tar mer och mer tid. Jag inser att jag är på väg över kanten- när baksmällan tar mer timmar av min vecka än mina prestationer. Och eftersom jag arbetat med andra missbrukare vet jag om lögnens makt, självföraktets makt- och flykten från sanningen. Och dess pris.
Det är som om det bara finns ett sätt. Att hamna på botten- och där få välja mellan klättra upp eller dö.
Jag balanserar på kanten att ramla ner. Jag vet det. Och jag hoppas vid min Gud att jag ska orka få min kropp i rörelse. Mot livet. Mot det vackra. Mot det jag älskar.
Måtte jag ta mitt hjärtas förstånd på allvar- och inte lyssna på hjärnans bortförklaringar. Dom vill mig inget gott
Måtte jag orka hjälpa mig själv. Jag som bara trott mig kunna hjälpa andra.
Jag är inte ung mera. Jag har levt 50 år på denna jorden och jag vill verkligen inte dö av mitt arbete. Jag vill vara nära det som betyder mest. Mina älskade och allt det vackra som livet ger mig- bara jag förmår öppna min hand och hjärta –och förmår ta emot gåvan Men jag håller på att brännas upp levande. Och det är en röst i mig som piskar på mig att hälla lite mer bensin, elda på det- och jag blir varm och nästan levande igen en stund. Och så lurar jag mig själv igen. Och igen. Och en gång till.
Inatt fick jag en insikt. En insikt som fick min begåvning, styrka, passion och karisma i darrning .
Jag är arbetsnarkoman. Jag är arbetsmissbrukare. Jag kan inte hantera dagens arbetsliv. Jag kan inte arbeta lagom- jag överarbetar. Arbetar alltid övertid och presterar alltid på topp. Men baksmällan på helgen tar mer och mer tid. Jag inser att jag är på väg över kanten- när baksmällan tar mer timmar av min vecka än mina prestationer. Och eftersom jag arbetat med andra missbrukare vet jag om lögnens makt, självföraktets makt- och flykten från sanningen. Och dess pris.
Det är som om det bara finns ett sätt. Att hamna på botten- och där få välja mellan klättra upp eller dö.
Jag balanserar på kanten att ramla ner. Jag vet det. Och jag hoppas vid min Gud att jag ska orka få min kropp i rörelse. Mot livet. Mot det vackra. Mot det jag älskar.
Måtte jag ta mitt hjärtas förstånd på allvar- och inte lyssna på hjärnans bortförklaringar. Dom vill mig inget gott
Måtte jag orka hjälpa mig själv. Jag som bara trott mig kunna hjälpa andra.
RSS Feed
