Nu är det valtider och då pratas det jobb. Det ska bli fler jobb. Ungdomarna skall sättas i arbete. Vilken typ av jobb pratas det dock inte som Cecilia Verdenelli påpekar så riktigt i sin krönika häromdagen i GP.
Meningslösa jobb, lågavlönade jobb, usla arbetsvillkor. Vad ska man arbeta för? Den typen av diskussion förs inte. Alla ska jobba. Skit samma med vad. Passa gymnasister, tvätta andras fönster eller sälja varor som knappt fungerar.Vi lever ju i vinstmarginalernas tidevarv- att göra vinst är att vara bra!
På vägen in till koncentrationslägren stod skylten Arbeit macht frei…..
Men ger arbete oss verkligen frihet? Eller blir vi lättmanövrerade marionetter- då vi utschasade kommer hem efter vår 40-timmarsvecka och dimper ner i TV-soffan för sköljas bort med en hejdlös massa tramsigheter? Tills vi lirkat upp pillerburken och sköljer ner den antidepressiva med insomningstabletten. Och tuppar av i drömlöshetens land.
Jag menar att allt arbete är inte bra. En del är direkt förkastligt och livshotande – för miljön och för vårt mentala hälsotillstånd.
Det kan vara väldigt mycket bättre att vara arbetslös- än utnyttjad och idiotförklarad.
Men, invänder säkert några- arbete ger ju lön och sammanhang. Man får arbetskamrater i bästa fall och kanske någon form av tillfredsställelse i det jobb man nu utför. Visst kan det vara så- men det kan ju också vara på annat sätt, tänker jag.
Ett samhälle för att fungera behöver helt klart arbetsinsatser från sina medborgare
en tanke är ju att vi alla skulle låt oss säga arbeta 15 - 20 år med samhällsfunktioner som vård, omsorg, utbildning infrastruktur och miljöarbete. Kanske 20-30 timmar i veckan. Resterande tid och liv kan du välja om du vill tjäna pengar inom tillverkningsindustrin som då är privat- tänk om denna industri också skulle omfamna tanken om att vara innovativ för medborgarna och samhället, utöver ett litet vinstintresse som kan ge en materiell guldkant på livet.
För de som är mer lagda åt att få en själslig guldkant på livet finns möjligheten att ägna sig åt kultur, idrott och socialt arbete för en medborgarlön.
Skippa pensionen, skippa socialbidrag, skippa sjukpensioner och barnbidrag. Låt oss arbete efter förmåga och lust.
En del skakar säker på huvudet och säger de gamla beprövade orden ” Det går inte”
Varför inte då? undrar jag
Jag skulle absolut kunna tänka mig att arbete för mitt land mellan 25-45 år. För att sedan ägna mig åt det jag bryr mig om. Självklart måste det finnas gratis skolor och sjukvård, ickevinstgivande bostäder och kollektivtrafik. Du betalar bara för vad det egentligen kostar. Inte fyller några fås portmonnäer till bredden. Det kan du göra för de icke livsviktiga sakerna som gardiner och resor, nya Iphones och kaklade badrum.
Jag känner i mig att några ändå skakar på huvudet åt min skissade utopi- och min fråga är då:
Funkar det nu, då?
Meningslösa jobb, lågavlönade jobb, usla arbetsvillkor. Vad ska man arbeta för? Den typen av diskussion förs inte. Alla ska jobba. Skit samma med vad. Passa gymnasister, tvätta andras fönster eller sälja varor som knappt fungerar.Vi lever ju i vinstmarginalernas tidevarv- att göra vinst är att vara bra!
På vägen in till koncentrationslägren stod skylten Arbeit macht frei…..
Men ger arbete oss verkligen frihet? Eller blir vi lättmanövrerade marionetter- då vi utschasade kommer hem efter vår 40-timmarsvecka och dimper ner i TV-soffan för sköljas bort med en hejdlös massa tramsigheter? Tills vi lirkat upp pillerburken och sköljer ner den antidepressiva med insomningstabletten. Och tuppar av i drömlöshetens land.
Jag menar att allt arbete är inte bra. En del är direkt förkastligt och livshotande – för miljön och för vårt mentala hälsotillstånd.
Det kan vara väldigt mycket bättre att vara arbetslös- än utnyttjad och idiotförklarad.
Men, invänder säkert några- arbete ger ju lön och sammanhang. Man får arbetskamrater i bästa fall och kanske någon form av tillfredsställelse i det jobb man nu utför. Visst kan det vara så- men det kan ju också vara på annat sätt, tänker jag.
Ett samhälle för att fungera behöver helt klart arbetsinsatser från sina medborgare
en tanke är ju att vi alla skulle låt oss säga arbeta 15 - 20 år med samhällsfunktioner som vård, omsorg, utbildning infrastruktur och miljöarbete. Kanske 20-30 timmar i veckan. Resterande tid och liv kan du välja om du vill tjäna pengar inom tillverkningsindustrin som då är privat- tänk om denna industri också skulle omfamna tanken om att vara innovativ för medborgarna och samhället, utöver ett litet vinstintresse som kan ge en materiell guldkant på livet.
För de som är mer lagda åt att få en själslig guldkant på livet finns möjligheten att ägna sig åt kultur, idrott och socialt arbete för en medborgarlön.
Skippa pensionen, skippa socialbidrag, skippa sjukpensioner och barnbidrag. Låt oss arbete efter förmåga och lust.
En del skakar säker på huvudet och säger de gamla beprövade orden ” Det går inte”
Varför inte då? undrar jag
Jag skulle absolut kunna tänka mig att arbete för mitt land mellan 25-45 år. För att sedan ägna mig åt det jag bryr mig om. Självklart måste det finnas gratis skolor och sjukvård, ickevinstgivande bostäder och kollektivtrafik. Du betalar bara för vad det egentligen kostar. Inte fyller några fås portmonnäer till bredden. Det kan du göra för de icke livsviktiga sakerna som gardiner och resor, nya Iphones och kaklade badrum.
Jag känner i mig att några ändå skakar på huvudet åt min skissade utopi- och min fråga är då:
Funkar det nu, då?
RSS Feed
