Nu börjar min resa till Indien äntligen närma sig. Ta sig den fysiska verklighetens form.Det har varit en resa med förhinder i form av en tand som sprack, och sedan fick resterande bitar dras ut. Värken har varit närapå olidlig. Som en förlossningssmärta i dygn - utan att det kommer ut ett barn barn. Bara ont. Så resan blev till ovisshet och väntan. Men nu har värken börjat släppa mig ur sitt grepp. 

Så imorgon bär det i väg! En 18 timmar lång resa till Kerala via Dubai. Bilderna från Kerala ser ut att vara bilder från ett tropisk paradis. Indien är på något sätt färgernas land. Gudarnas boning. Ett land där andligheten fått plats- ända in i våra moderna dagar och liv.Men också ett land med svår fattigdom och ett land som kommit att visa upp kvinnoförtryck i form av flera uppmärksammade våldtäkter- där grymheten varit så total. Samtidigt är det landet som Gandhi föddes i och som förespråkade fredens väg genom livet.

Det ska bli väldigt spännande att åka dit. Indien är ett land som sägs innehålla allt från himmel till helvete. För det är ett väldigt land.Där lever ofattliga en miljard människor  Ett land med en gammal historia- men också med stora kliv in vår tänkt digitala framtid.

Så jag ska ha stora öron och stora ögon på denna resa. Och inte vara för detaljplanerad.För här gäller det att vara vaken och med- och utan så många förutfattade meningar och mål.

Men jag planerar jag göra en Indien-blogg, förstås! Med bilder och text från mitt livs första Indienresa!

Folkpartiledaren Jan Björklund fortsätter med en nästan beundransvärd envishet, att driva sin tes om vikten att betygsätta små barns prestationer. Trots att betygsättandet av kunskap det går på tvärs mot den mesta forskningen i ämnet och empirisk upplevelse av lärarna. Han vill så gärna sätta små siffror eller bokstäver på barn för att….kanske förenkla kategoriserandet  av de små liven- vad vet jag?
Det är inte bara forskare och lärare som reagerar mot betygssättandet Även barnen drabbas ju(hoppsan, Jan!) – de s k svagpresterande barnens ont i magenkänsla- att inte duga till. Den känslan kan ta sig illavarslande uttryck, det vet vi.

Sedan har vi ju de högpresterande barnen- de som tvingas att bli bistra i förtid. Bli som välfungerande kopior av vuxenvärlden. Fort. Fortare. Fortast.

Samma gäller idrotten. Jag tror det var en ledare från AIKs barnakademi som sa av 100 barn så blir en enda en allsvensk spelare, En enda  topp -presterande spelare. Om nu allsvenskan räknas som en prestation. Vad händer med de andra 99, undrar jag då?
Är det inte en rimligare satsning att satsa på dem som ser fotboll som en kul grej, en spännande lek. Varför tvinga in allvar vid så unga år- och förbistrar våra minsta?

Varför inte låta dem spela fotboll, leta efter sjörövarskatter, lära sig skejta, dansa och bli kära förs första gången?

Varför förminska barndomens värld till en enda sak- att träna för att prestera?

Vi lever i en värld av kvantitativ expansion på alla bredder – och varken vi eller jorden mår särskilt bra just nu, anser jag - för inte är det väl ett tecken på välmående och framgång att vi i allt högre utsträckning  knaprar våra sömntabletter, smärtstillande, ångestdämpande lyckopiller, fredagsvin eller haschrus? Efter alla våra försök till prestationer daglidags?

Jan Björklund- på vilket sätt berikar det en själ att vara duktig i nuvarande gällande teori kring exempelvis fysisk? Om den lilla brinner för ämnet så berikar det självklart både sig själv och kanske andra,. Nyfiken på vad fysiken kan säga henne  om livsmysteriet. Men att sätta en siffra eller bokstav på ett kunnande som kan vara helt överspelat och ute vid nästa upptäckt? Vad ska det vara bra för, Jan? Egentligen?

Jag vill inte ha oglada barn i hårdträning- med en vuxen, men ack så omogen målmedvetenhet att vinna poäng på andras bekostnad.
Jag känner mig rätt färdig med det nu. Jag vill pröva något nytt!Kanske är det några fler som känner som jag?

Vad sägs om glada barn på upptåg och äventyr? Hela livet? Tänk vad mycket de skulle se och komma på!!

Ibland ter sig livet jag får ta del av via media, via vänner och bekanta, sig som en radda obegripligheter, såsom;

Män- som VILL ha sex med kvinnor och flickor som INTE VILL ha sex med dom. 
Kortslutning, tänker jag

Pojkar -som lämnar ett land i fred för att dö i ett främmande krig i någon annans land. 
Kortslutning känner jag

Fundamentalister – som vill förbjuda abort - för livets skull, men tillåta dödstraff –för livets skull.
Kortslutning, tänker jag

I-världen äter ihjäl sig- medan U-världen svälter ihjäl. Och några flickor svälter sig själva för duga. I samma värld
Kortslutning känner jag

Några provocerar – och blir förvånade över att det väcker reaktioner
Kortslutning!

I yttrandefrihetens namn samlas världsledare på samma bild- och en yttrandefri tidning retuscherar bort alla kvinnor
Kortslutning ?

Vi får säga vad vi vill i demokratins namn- och inget av vikt blir sagt
Kortslutning ....

Dessutom är mina fönster obegripligt smutsiga efter stormen Egon. 

Jag har läst böcker större delen av mitt liv. Från barnboken ABC-resan, där man kunde lägga en tand hos tuppen som blev till en tvåkrona på morgonen efter. Via Pippi Långstrump och de lekar hon kom på som vi barn lekte allihopa, sakletareleken, intestötagolv, hittapånyaord, skeppsbrutna på en öde ö- utan snus försmäktade vi, naturligtvis. Och den som kunde finna en riktig guldklimp!!!

 Och så reste jag vidare på skattjakter på mystiska hedarna och gamla fyrar med Femgänget. Kitty och flygvärdinnan Vicki Barr, som både fick resa jorden runt OCH lösa mysterier. Så då ville jag också bli flygvärdinna på skattjakter och jaga bovar på exotiska platser när jag blev stor. Det blev jag ju också på mitt sätt och vis.

Jag läste och slukade böcker en masse. Jag blev kär, arg, sorgsen i mina bokresor.
Jag minns hur håret rest sig på mina armar, hur jag tjuvkikat på slutet- för att jag inte kunnat hålla tillbaka min nyfikenhet Hur ursinnigt förbannad jag varit på de orättvisor jag mött i Vredens druvor.
Intrycken och minnen från böckerna har varit en del av min egen livsresa. Böckerna har varit mina vänner. Mina allra bästa vänner, när jag känt mig ensam i världen runt omkring mig.

För några år sedan träffade jag några andra kvinnor som jag bildade en och sedan en till bokcirkel med. Vi började med Strändernas svall- som jag mest kommer ihåg för dess ingående beskrivning av ett skägg. Vi levde och läste bok efter bok.
Efter några ord började vi resa i den yttre verkligheten också. Vi letade upp alla mordplatser i Änglar och demoner i Rom. Vi hittade roslinjen i Paris. Vi letade efter kvarteren i Vindens skugga i Barcelona. Vi tjuvåkte på spårvagnen i Budapest och klarade oss tack vare vår höga ålder….många rolig skratt och delade intimiteter, blev det på resorna i Europa.

Böckerna levde med oss och vi levde med dem.

Men för ett par år sedan fylldes jag av en känsla av been there- donet hat, när jag läste.

Jag fick ingen gåshud längre och jag slutade tjuvkika på slutet….En saknad och sorg kom över mig. Mina vänner böckerna var nu som ytliga bekanta- kul en liten stund. Men de grep inte an. Jag kunde inte hålla kvar mitt intresse. Det blev som en fest man lämnar tidigt. För att jag inte hörde till böckernas värld längre.

Visst kunde det vara det mysigt att ligga på en strand, höra strandsorlet runt mig  och läsa en spännande deckare- fram tills jag kom på att jag läste om bestialiska mord i Stockholm, liggandes på en ljuvlig liten strand i Balí på Kreta. Jag var inte närvarande ett enda dugg i det fantastiska som fanns mitt framför näsan på mig.!

Jag började längta efter skapa själv, forma ord och bilder. Resa på egen hand i mina tankar. Titta efter där jag verkligen var.

Ord och bilder är fantastiska. Nu skapar jag dem, byter plats på dem. Hör hur de låter.
Jag ser med ögon som vill se det vackra och finurliga i min värld.

Jag läste andras fantastiska skapelser. Nu skapar jag själv. Det kanske inte är fantastiskt för andra människor- men det är det för mig.

När den unga prinsessan Rosenröd fyllde sina fjorton år, fick hon  en biljett till landet Speglas.  Landet som speglade dig och dina skiraste drömmar. Landet där drömmen om den eviga kärleken skulle slå in. Den eftertraktade Biljetten gavs till alla fjortonåringar i hela världen. De fick den via en hemlig kod som bara kunde ses i en spegel hemma i barnkammaren. Koden spreds in i spegeln för att nå härskarna i landet Speglas

Landet Speglas bar önskedrömmarnas skimmer. Det var landet där man skulle få veta hemligheterna om hur man blev vuxen och lycklig. Det var där de vackra människorna levde och härskade. De som räknades och bestämde vad som dög och inte dög. Vilka som skulle finna lyckan att få f stanna i  det eviga ungas land- och vilka som inte fick vara medborgare i   de ungas önskedrömmarnas land. Där fanns också alla drömmars prins, hade prinsessan Rosenröd hört viskats i vinden . Vinden som kom från landet Speglas bar de vuxnaste och rikaste  konungarna och drottningarnas viskningar till de unga prinsarna och prinsessorna som började bli lite för stora hemma i Barndomslandet.

.

Unga prinsessan Rosenröd var i hemlighet förtjust i allt sitt röda som gett henne sitt namn., likt den allra vackraste blomman hemma i skottssparken. Röd var hennes vackraste färg. Och hon var röd som en ros. Det var nämligen så på den här gamla tiden  så bra  väldigt bra anordnat i det lilla barndomslandet, att lilleprinsen Gredelin älskade sitt lila jag  likaså lvar illasyster Gyllenegult överförtjust i guldigt gult –som sken som solen själv.  I barndomslandet , som fanns mitt i den vackraste delen av slottsparken, lekte alla prinsar och prinsessor med alla färger och former som var  och fanns. De blev som den vackraste sommaräng man kan tänka sig.

Men nu var det dags att resa vidare och lämna Barndomslandt för landet Speglas. Prinsessan Rosenröd var lite nervös inför den stora resdagen, men också förväntansfull inför sin allra första resa på egen hand.

Hon gjorde sig så röd och vacker hon kunde. Packade en lite väska med det finaste röda hon visste.

Hon kom fram sent på natten och fick ett litet rum precis innan för gränsen i den första staden i landet Speglas.

På morgonen badade hon i ett litet vackert vitt badkar och provade den gnistrande snövita  tvålen som fanns på kanten. Allt var gnistrande vitt. Badlakanet. Mattan. Tandborsten och hårborsten. Rosenröd kände hur den vita tvålen tvättade bort hennes röda och gjorde henne alldeles slät och vit som en porslinsdocka. Det fanns också ett toalettbord, vitmålat med en vit spegel och med flaskor och burkar i vitaste vitt. Läppstiftet var vackert snövitt på hennes mun, ögonskuggan glittrade som skare på ögonlocken. I garderoben hängde vita klänningar, alla precis likadana.

Rosenröd provade en av dem. Klänningen var trång och stel att bära- så hon packade upp sin mjuka favoritklänning i rosenröd sammet och gick ut.

I landet Spegel var nästan alla vitklädda. Hon kände igen några av de andra prinsarna och prinsessorna från sin skola som bar sina vanliga kläder i alla olika sorters färger. Även om de också tappat lite sin färg i ansiktena och såg lite mer vitlika ut allihopa.. DDe tittade skyggt på varandra, men låtsades sedan inte kännas vid varandra och landt de kom ifrån.. Rosenröd såg att flera av prinsessorna rusade in och bytte till de stela vita klänningarna som bars av alla tonåriga prinsessor i landet Spegel. Rosenröd gick några gator i den vita staden och aldrig för hade hon lyst så röd som nu.Fastän den vita tvålen tvättat henne nästan snövit. Hon som  älskat det rosenröda börja nu skämmas för sin röda färg. Hon kände det som om alla tittade på henne med elaka och ogillande ögon. Hon kom fram till en kvinna som tittade på henne med kall min och drog in henne i sagoskimrande vitt rum. Kvinnan sa inget- men Rosenröd visste med ens , att för att få stanna i landet spegel måste hon kasta bort det allt  det röda och bara vara i vitt. Annars skulle hon bli en av det konstiga folket som hon hört talas om. De som fått lämna Speglas redan vid femton år. De bar en förbannelse med sig, berättades det. Alla som träffade det konstiga folket blev fula och oönskade, De blev betraktade med samma fasa som de spetälska som funnit för länge länge sedan på den blåaste planeten Tellus.

Så Rosenröd förvandlades i ett trollslag till  Snövit nr 654895638291479810. Men hon fick stanna i landet Speglas! Hon ville inte vara en av de konstiga!

Snövit nr 654895638291479810 fyllde år många gånger. Hur gammal hon var hade hon förträngt för alla skulle vara lika unga i landet Speglas. Det var så bestämt. Alla skulle bära vitt och vara på samma ställen. De allra hippaste vita- de bestämde var nästa fest skulle vara. Och de bestämde om någon av  prinsarna  Vitsomsnö skulle få  någon av prinsessorna Snövit. Och sedan leva lyckliga i ett snövitt molnpalats lång uppe i bergen i landets norra del- där bara de som var gifta på vitt fick bo.

Vår lilla prinsessa Snövit nr 654895638291479810 log inte så ofta. Ansiktet blev hårt och stelt av allt det vita. Hon gick på all de hippa vita festerna, pussade några av prinsarna Vitsomsnö. Hjärtat hennes som bultat av rosenrött,  blev nu svalt vitt och strängt av en förlamande rädsla. En rädsla att vara och göra fel var alltid hos henne. Den byggde bo i hennes medvetande. En rädsla att de svala vita applåderna skulle tystna och att speglarna som numera täckte hela landet, inte skulle göra Like-tecknet . Men allra mest var hon rädd för att något av det hennes rosenröda skulle skina igenom hennes vita skrudar  - för då och då gav hon sig iväg i största hemlighet till Dagdrömmarnas land. Där fick hon vara röd och vild precis som hon var. Hon hade hittat en spricka i tiden, vid kanten av en sprucken spegel på en bakgata nära stadsgränsen.  och på så sätt funnit Dagdrömmarnas land.  Att få vara där, var som att dricka det friskaste källvatten och andas den renaste himmelsluften . Men i Dagdrömmarnas land kunde man bara vara i korta korta stunder- men i de stunderna var hon i det fria .Och där var hon alldeles rosenrött lycklig.

Men så hände det som inte fick ske - hon upptäcktes av en av de vita kvinnorna som vaktade landet Speglas. Tagen på bar gärning ,när hon precis kommit ur sin dagdröm med ett leende. Straffet lät inte vänta på sig. Hon fick bära rosenröda trasor genom staden och bli uttittad och förlöjligad av de vita. Först skämdes hon och ville tillbaka till allas vithet- men sedan hände något märkligt. Hon började vara i landet Dagröm mitt i Speglaslandet. Hon log av rosenröd glädje och lust. Hon fnittrade glatt åt sig själv och sina röda påhitt.

De vita folket dömde henne till utvisning, skrämda som de var av hennes vansinnigheter.

Hon kastades ut ur staden och landet  Men  alldeles bakom knuten på Speglas fanns ett annat slags Dagdrömmarnas land –fast detta landet kallades Kärleken . De gflaggade med regnbågsskimrande flaggor  Där bodde det konstiga folket av alla olika sorters färg och form. Här fick prinsessan Rosenröd vara precis så rosenröd hon förmådde vara. Och hon hittade en prins som skimrade i rubinrött . Och de förälskade sig i varandra . Och precis som i alla de bästa sagorna så levde de allihopa  lyckliga i alla sina färgglada äventyrligheter.

Ännu en gång har världen varit med om ett terrordåd. Denna gång i Paris där 12 människor dog. Varje gång en människa dödas, får sitt livsäventyr förkortat av någons hat- så blir det en stor ilska och sorg i mig. Jag anser att yttrandefriheten är demokratins yttersta grundväsen och samtidigt dess privilegium. Yttrandefrihet är ett stort och fint ansvar - som alla människor bör få tillgång till, tycker jag. Även om jag inte delar allas åsikter och tankar.

Men när man yttrar sig i frihetens namn, så vore  det kanskr bra om dess frihetsutövare funderar på vad det  är som ska sägas, tänker jag.  Vad och Varför? För vem och hur.?. Vad är det man står för. För det är ju det som är frihetens yttersta mening, tänker jag Att man får vara den man är. Innerst inne. Tänker jag Och få chansen att visa detta.

När man som Charlies satirtecknare stack ut hakan, så antar jag att de gjorde det för det de verkligen trodde på. Att det de sa var det de verkligen ville ha sagt och gjort. Att deras satir var värd att dö för., om jag får uttrycka mig så vanvördigt en tid som denna. För jag vill inte såra deras närmaste. Men ibland är det svårt att hitta rätt ord- som drängen Alfred våndades när han ville säga de sorgliga orden till Lina- på det finaste  och mest vänliga sätt han kunde tänka ut. Det blev så där.

Jag säger själv ibland saker som kanske inte alltid är genomtänkta. Och ibland spetsar jag till saker och ting för att vara rolig och vinna egopoäng, boosta mig lite s a s. Nu fick jag mig en tankeställare. Inte av rädsla, utan av  ödmjukhet inför yttrandefriheten.. Vad vill jag säga- vad är jag beredd att dö för? Vad är det jag verkligen står för? Mina barn, tänker jag först. Och andras barn. Deras liv och rätt till en rimlig värld. Min och alla andras rätt att få finnas. Att inte döda någon annan, vare sig fysisk, psykiskt eller mentalt. Även om jag retar mig till förbannelser på vissa. Så vill jag inte döda dem.

Så jag kanske ska smaka på mina tankars ord. Jag vill inte döda någon annans rätt att finnas till. Lev och låt leva. Älska mig stark och klok. Hat och ilska gör mig bara stark på låtsas .Det äter liksom upp mig från insidan och gör mig porös och lätt att smulas sönder.

Att älska mig stark tar tid och tålamod. Och en väldigt stor portion ödmjukhet- som jag dessvärre inte alltid kommer ihåg att ha med mig i mina drag här i livet.

Men jag får väl träna mig på det!

Så att mina ord och handlingar blir allt mer vänliga och visa för var dag som går i mitt liv. Och ibland får jag våndas lite som drängen Alfred när jag vill uttrycka min ståndpunkt. 

I tomrummet mellan världarna ligger systrarna Närhet, Frid och Kärlek och vilar tillsammans med sina bröder Frihet, Glädje och. Sanning De vilar i stilla väntan. I de stjärngnistrande galaxernas tidevarv och precis där i det kosmiska palatset Ingenting, finns sagan Alltings början.

Så exploderar kosmos i kristallens alla färger och alla världarna skapas. Och syskonen Allt och Inget kommer till den blå planeten Tellus i Vintergatans galax- till människornas boning och besjälar jordens konungar och drottningar.

Och världens alla konungarna och drottningarna har Allt och Inget- både i sig och runt sig. Jorden lyser av skönhet och prakt. Som är allas och ingens. Ingen människa behövde hungra eller lida nöd. Så länge de levde i och av sin egen  Sanning, Glädje, Frid, Närhet, Frihet och Kärlek.

Men några av konungarna har fått en liten liten flisa av det tomrummet i sinan hjärta av syskonen Allt och Inget, när de blåste sin ande ut och in i livet. Och i sin vilda och förtvivlade rädsla att förlora allt  - bygger konungarna ett högt högt  torn åt sig själva för kunna se och höra allt. Äga allt. Bestämma allt. Behålla allt det vackra för sig själva.  För att de fått rädslan för Ingenting alls i sig.

Och det de rädda konungarna inte kan äga och rå på, blir fult och oviktigt. Det är inget värt, bestämmer konungarna. Det är det första det bestämmer. Vad som är värt och inte värt. Och så spricker Alltinget i små skärvor- där allt det goda får sin motsats.

Det andra de bestämmer är att alla världens drottningarna i alla tider skall få mindre av allt- för de rädda konungarna förnimmer en avund och en avgrundsdjup rädsla när drottningarna ger liv åt jordens prinsar och prinsessor. En magi av liv som konungarna inte kan rå på. Men de försöker så gott de kan. De vränger synen och sinnena ut och in på jordens folk- att de små prinsarna och prinsessorna inte vet vad de ska tro på. Genom att göra Sanning till Lögn. Glädje till Olust och Friheten till Slaveri. Och tvärtom. Och precis som i ett trollslag blev jordens allt av Närhet till Åtskillnad. Frid blev till Krig och Kärleken kom att bli till Rädslans tomma hål.

Konungarna skapade sig den största makten de kunde fundera ut och byggde ointagliga pyramider där de kunde regera i tusentals år. Allt de skapade var för dem själva. De skapade Maktens boningar av allt. Och de förslavade de andra konungarna och drottningarna till folmassor under hotet av Rädslans tomma hål. De gjorde drottningarna till slavinnor  under sig – men illslugt nog planterade de rädslans frö att inte duga i drottningarnas hjärnan och hjärnor. De gjorde drottningarna till sina egna fångvaktare, lydiga av skräck.. De skapade små små pyramider där de  lite fattigare och mindre betydande konungarna fick sin egen lilla maktpyramid att regera över- ett bra sätt att tysta  de andra konungarna. Om de vågade tänka själva, eller säga emot, så skulle ju bråddjupet Ingenting ta dem. Nu hade de i alla fall slavinnor att bestämma över. Och så fortsatte världen och planeten Tellus att snurra runt sin egen axel i sin lilla stjärngalax Vintergatan, lite sydost om det kosmiska palatset Ingenting i sagan Alltings början.

Men när tusentals och åter tusentals år hade gått, började  många av jordens små drottningar och konungar må dåligt. De gladdes inte längre. De saknade syskonen Allt och Inget inom sig själva. De började prata om att jorden och livets skönhet – att denna skönhet var det som egentligen var det enda som betydde något på  riktigt På Sanning. Livets skönhet var det enda som gav egentlig Frid och Glädje. De smakade på syskonen Allt och Ingets besjälade ord och såg plötsligt Allting klart.

De började prata om att inte längre lyda de där styrande konungarna som tagit dem bort från besjälningens magiska värld. Fast ingen visste inte riktigt vilka de styrande konungarna var.  Och var de bodde. De hade inte synts på så länge.

De gamla konungarnas boningar kunde inte längre skönjas från jorden längre. De hade byggt dem så höga- att de inte längre vågade klättra ner till jorden eftersom de var rädda att de inte skulle orka klättra tillbaka till sitt tornrum, allra högst upp i det allra högsta. Och fångade där uppe i sitt förgyllda torn, försvann deras mänskliga drag för varje år som gick. De blev till bara konungar. Som stelnat i sin konungaklädnad, så att deras hjärtan hade blivit hårda som diamanter. De började äta människor, framförallt unga  prinsessor och slavinnors oskuld och sårbarhet kändes gott och näringsrikt att äta upp.  För de förstenade hjärtan hungrade efter livets blod igen. De ville ju få tillbaka sitt liv och själ, de arma hårda konungahjärtana . De lurade till sig flickstackarna med guld och smickrande ord och åt upp deras ungdom och naivitet, i ett enda nafs.. Det gick så fort att flickorna blev till drottningar på en sekund med lika förstenade hjärtan som maktens herrar.

De rädda och numera gamla konungarna spelade olika slags spel för fylla sina dagar med något att göra. Hela jorden blev till en spelplan, där lögnen och rädslan alltid stod som vinnare. För det hade konungarna själva skrivit in i sina egna regler.

Och tornet sköt i höjden. För varje Lögn. För varje Krig. Allt längre bort från livet och jorden. Tornen började nu nå så högt upp, att tomrummet mellan världarna började tränga sig in genom tornets vinklar och vrån.

Det blev kallt, så isande kallt att vara där uppe i tornet, att konungarna var tvungna att äta människors drömmar, sagor och längtan för att hålla värmen några minuter varje dag. Drömmar där det fanns Kärlek och Glädje. Sagor som berättade om Närhet och Frihet . Och människors  starka längtan efter Sanning och Frid  som de så väl behövde för orka leva vidare. För att kunna leva ett gott liv på planeten Tellus i stjärngalaxen Vintergatan.

Ju mer och fler konungarna åt, desto mer bredde sig Olusten och Rädslan ut sig på jorden. Åtskillnaden ökade och bristen på Närhet skapade missväxt och nöd runt om på hela jordklotet.

Allra längst därinne i konungarnas och de stulna drottningarnas  förstenade hjärtan fanns en droppe magiskt liv kvar. Där syskonen Allt och Ingets ande fortfarande vibrerade. De besjälade livsdropparna ville förenas med sin hjärtas stora familj på jorden. Denna, sitt eget hjärtas längtan, skrämde slag på de förstenade konungarna och drottningarna. Och de byggde sitt torn ännu högre upp att de nådde till den yttersta sfären som kallades på den här tiden för Absurdum- för här fanns inte länge rum och plats för något som helst förnuft. Här fanns bara det totala vansinnet.

Några modiga drottningar och konungar, som bodde allra längst ner på jorden, djupt inne i en bortglömd skog, började träffas och viskade fram sina berättelser om en annan sorts värld. En helt annan sorts saga än den som jordens barn nu tvingades tro på.

Viskningarna nådde trädens blad och markens blommor, som förde dem vidare över hela jorden. Viskningarna fick vingar med hjälp av fjärilar och fåglar som förde med sig frön av Kärlek och Sanning

Jorden började värmas upp av drömmarna och jorden blommade och grönskade så mycket den förmådde. Det skimrade av kristallens och regnbågens allra färger och alla nyanser däremellan. Det skedde så för att alla jordens konungar och drottningar skulle se och röras av dess vidunderliga skönhet och magiska liv. Och så skedde magins mirakel. De unga konungarna och drottningarna tydde sig till de vilda drottningarna och konungarna djupt inne i skogen och de skapade sina egna sagor. Skapade trädgårdar fyllda av harmoni och färg, smaker och dofter av all dess slag. Det skrattades i denna skogen.Det sjöngs sånger från alla tidevarv och om syskonen Allt och Inget. Och ingen av var rädd att förlora, ty de levde av all sitt hjärtas frihet och glädje i alla sina dagar.

Men vad hände då med konungarna och de stulna drottningarna där uppe i tornet. Jo, de frös fast i sitt torn med sina kalla och förstenade hjärtan. Och de kunde inte längre skada någon människa på denna jord och inte heller på någon annan jord i hela stjärngalaxen Vintergatan. De blev till isdiamanter. Och så vitt jag vet är de fortfarande däruppe i sitt torn och väntar på att väggen intill tomrummet mellan världarna skall falla ner när tidevarvet är till ända. De är där och längtar efter att de skall få smälta ner till ett stilla vårregn med sina livsdroppar av regnbågens alla färger, som de en gång fått av syskonen Allt och Inget.

.

Jag retar mig något på den här vanan eller kulturen som växt fram i vår nya sköna värld- den här kulturen som gör att så fort någon tilltalas på exempelvis Facebook- så är det med bästa , allra finaste du… Eller det där Bra jobbat!- som till slut bara blir en harang utan mening,  à la amerikanskans Have a nice day till allt och alla. Jämt.

Förmodligen beror det på att jag härstammar från forntiden och är van vid svenskans blyghet och oförmåga att smickra och plussa på. Jag fick liksom lära mig att spara på superadjektiven till de lite större händelserna i livet. Snålt kan tyckas. Och lite neggigt.

Och så kan det ju vara.. Det finns säkert människor som det är självklart och fint att peptalka allt och alla  hela tiden. Men för mig blir det falskt Tomt och alltmer ihåligt
Jag känner mig obekväm med det.

Och då är jag ändå en människa som faktiskt tror att alla gör sitt bästa just för stunden. Att det kanske inte alltid framstår så kan bero på att de anstränger sig med något som är fördolt för mig. Jag tror dessutom att jag är bäst alltid. Bäst på vara just mig.
Så det här språkbruket borde ju vara mitt. Passa mig som handen i handsken- men icke!
Jag undrar varför?

Kanske för att jag värnar om något ömtåligt inom mig som paradoxalt är det starkaste jag har- nämligen det som gör mig till en unik människa. Som bör stå fri från tillfälliga likes och antal klick.

Men det finns ett sug efter att vara med. Att få vara populär. Att räknas. Men populär står egentligen i direkt motsats till det särpräglade och udda som det unika är. Det unika som är jag.

Så när jag inte vill populariseras är jag som mest hemma i mig själv. Impopulär. Alldeles ensam. En ensamhet som inte skrämmer mig mer. Så det räcker med att jag tycker jag är bäst och att jag tycker jag har gjort ett good enough-jobb. Det är allt som behövs för att min dag ska vara nice!

Lyssnade på Agnes Wolds program i P1:s Vinter; där hon pratar om klimakteriekvinnorna som resultatet av en evolutionär framgång. Faktiskt det som skiljer människorna från djuren. Alla andra honor och hannar- även de mänskliga- är fertila till sin död. Alltså bundna av naturen och biologin. De enda som befriat sig från detta hjul är kvinnor i klimakteriet- forskning pekar dessutom på att kvinnor i ålder 45-55 är starkare, gladare och friskare i just den del av livet då de förlorar sin fertilitet…. Detta till läkemedelsindustrin och freudianers stora förtvivlan och grundliga feltänk. Vi är ju därmed inte vare sig olyckliga eller sjuka- inte verkar vi har vi vett att förstå att män inte vill ha oss längre, där vi travar runt med stavar eller åker rosa bussar runt i världen. Batikhäxor som yngre män morrar efter oss, där vi i glada färger tar plats både med rumpa och åsikter

Jag är i den åldern och absolut gladare och starkare- mina hälsoproblem är knutna till tidigare felskär i livet.

Vi klimakterietanter producerar mer än vad vi förbrukar, vi källsorterar och upprätthåller kultur och bildning. Oerhört sällan återfinns vi i krigsledningar eller skumrasksammanhang. Så vi är evolutionens successtory- den nyttigaste varelsen som någonsin satt sina fötter, naturligtvis  i fotriktiga skor, på denna jord.

Länge leve vi i klimakteriet– Hoppas vårt  klimakterium  får fortsätta att gro och spridas!!! Låt oss hoppas för jordens bästa att 2015 är det året vi – alla batikhäxor och klimakteriekärringar - tar makten dit den hör hemma! Hos oss! Skål!!!

Kastade några blickar i tidningen och där fångades jag av en liten nyhetsnotis om att ett amerikanskt bolag skulle köpa halva Ukrainas statskuld. Varför då, undrar jag då- eftersom jag härstammar från den tid, då man tog någons skuld för hjälpa denne arme sate, som dignade under en alltför stor skuldbörda. Jag härstammar ju från den tid då barnen skickades i söndagsskola för att lära sig rätt och fel och tidigt få lära sig känna skuld.

Så med stigande ålder och misstänksamhet tror jag inte en hjälpande hand  är orsaken till ett amerikanskt affärsbolag köper Ukrainas statsskuld. Utan på något förunderligt vis kan man numera tjäna pengar på att köpa andras skulder. Känns som ett mycket tråkigt sätt att försörja sig på, tänker jag

Och sitter en stund och grunnar hur detta arbete smittar ner ens sinne. Precis som en stressad miljö smittar av sig- så tror jag syftet med ens arbetsuppgifter också smittar. Umgås man mycket bar så smittas man ofta både av deras ljuvliga skratt – men också av olika dagisinfektioner.

Så vad får en att vilja arbeta med tjäna pengar på andras olycka? Som det mesta onda här i tillvaron –så tror jag även denna form av ogodhet härstammar från fattigdom. Ett amerikanskt bolag kanske inte är drabbat av materiell fattigdom- men kanske mental och själslig sådan. För vi människor består av mer än bara fysiska beståndsdelar tror jag.
Så fattigdom och nöd kan drabba en mer än i materiell och fysisk form.
Och denna icke materiella form av fattigdom brer ut sig som en virusepedemi över hela vår värld, upplever jag. Och denna nya fattigdom antar alltmer tragikomiska och absurda former i vår moderna värld. Alltifrån att man sprutar i dödligt nervgift i sina läppar för att de skall dö och svullna upp- till att man springer frivilligt in i ett ekorrhjul av påhittade behov av köpesaker- som måste arbetas hemifrån för att kunna tillfredsställas. Alltså lämnar vi våra hem och barn långa stunder för att kunna köpa en ny manick som i bästa fall säger pling….
Vänner och kärleksrelationer hinns inte att vårdas och njutas så mycket som det kanske skulle behövas för vara lite längre.

För allt tros vara utbytbart. Märkligt. Tänker jag- för jag vill inte vara utbytbar. Därmed att livet, kärleken och tider förändras, eftersom jag själv  är i förändring i min resa från ett livsfrö till en livsfrukt. Man växer ifrån och vidare- men inte utan sorg och smärta. För ingen i mitt liv är utbytbar. Så ibland smärtar det till i mig. Av saknad och sorg. Men också vetskapen om att jag måste lämna. Kliva åt sidan. Låta ungarna flyga iväg och slå sig själva. Låta vänner växa fritt i sina drömmar och livsval. Och likadant är det för mig- att besluta mig för livsviktiga förändringar- för att jag skall förbli mig själv. Hela jag.  Så jag måste öppna handen och släppa tag. Annars blir varken de eller jag inte rika på erfarenheter och själstyrka. Rika på det där ickemateriella.

Det där som gör mig till människa. en människa som väljer  att försörja mig på annat än tjäna pengar på andras skuld och elände.