Det flyter in döda barn från haven runt Europa
 
Det flyter in döda barn från haven runt Europa. Läs meningen igen! Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle skriva en sådan mening. Du kanske inte trodde du skull läsa en sådan mening i ditt liv. Att komma från Europa och Sverige var något av en trygghetsstämpel. En kvalitetssäkrad kontinent som enades efter andra världskrigets besinningslösa sjuka hat och våld enats i ett Aldrig mer! Handel och öppna gränser skulle skapa fred och välstånd. Skola åt alla, mat för dagen och ett skyddsnätverk för de som inte alltid kan vara duktiga och starka. Och en solidaritet med de fattiga i andra delar av världen växte fram under 60 och 70-talets Sverige. Världens rikaste land valde att dela med sig..
Ja- mycket bra har hänt i Europa på de senaste 70 åren.
Men nu marscherar hatet igen på våra gator. På de flesta gator i Europa. På nätet flödar elakheter och förakt. Våra gränser stänger ute de fattigaste, de minsta och de armaste. I helgen samlade svenska män – män från ett av världen allra rikaste länder-för att misshandla gatubarn från Nordafrika, som flytt hopplösheten i sina hemländer och sökt sig till en slags tillvaro i Europa. Vanligtvis brukar dessa män, enligt mediauppgift, slåss mot varandra under fotbollsmatcher. Nu valde de slå fattiga gatubarn. Och i deras värld så måste det gå ihop på något vis
I min värld, i mitt hjärta går det inte ihop alls.
Någonting är på väg att gå sönder, något väldigt viktigt är på väg att gå förlorat- om vi inte gör något mänskligt stort nu.
 
Det flyter in döda barn från haven runt Europa, Stefan Lövén. Ett Europa du är med och bestämmer i. Och du bestämde att stänga och försvåra för de krigsflyktingar, de som flyr från misär och våld. Därför flyter det in döda barn. För i sin förtvivlan när alla lagliga vägar täppts till- när ingen valfrihet längre finns- så lade de sina liv i samvetslösa mäns händer. Som fraktade de många i dåliga och för små båtar. Därför flyter det in döda barn från haven runt Europa.
Stefan Lövén- Visst blir det kaotiskt och problematiskt i vår vardag, när det kommer traumatiserade sjuka och rädda människor i tusentals. Men vi är fortfarande ett av världens rikaste länder. Vi har genomfört skattesänkningar från det gemensamma till enskilt rika svenskar på 140 miljarder kronor. Vi har många unga människor i arbetslöshet. Vi kan axla beredskapsjobb på många arbetsplatser och gör a en insats. Varje dag ett par timmar. Vi har tomma lokaler, lägenheter, fritidshus i vårt glest befolkade land. Och vi har väldigt mycket pengar i det här landet.
Det är en krissituation, Stefan Lövén. Du är i maktposition. Du kan bestämma att viska ta ett ekonomiskt, arbetsmässigt och humanitärt ansvar -  ett av världens rikaste länder- för att så få barn som möjligt ska flyta in döda till Europa-  till det de  trodde skulle vara hoppets och fredens kontinent
 
De döda barnen får vi sörja nu, för de var en del av vår gemensamma framtid som dog

 
Ingen blir profet i sin egen hemstad, sägs det. Många artister och skapare har vittnat om uteblivet stöd av de som man trodde var närmast.  Att våga ta en annan väg någon annanstans –  att våga utsätta sig för misslyckanden såväl som lyckanden uppskattas inte alltid hemmavid. Det stör ordningen. Den där som alltid varit som den är och ska vara. Oavsett om det finns lycka i den eller ej.
 Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stödjer varandra, sade Madeleine Albright. Citatet blev sedan titel på en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare- om just bristen på kvinnligt stöd i viljan att våga lyckas. Att trösta ett misslyckande är kvinnor suveräna på. Men att stötta helhjärtat ett försök att vilja lyckas är tydligen svårare för kvinnor än män. Vi är suveräna på trösta och plåstra om- men att vinka ett farväl och lycka till, verkar vara svårare….
 
Hur kan det vara så? Att vi kvinnor inte orkar med att vara glada när någon sticker ut och upp? För att den som sticker iväg inte skall komma tillbaka? Eller finns det en brist på ödmjukhet hos den som vill lyckas? En ödmjukhet som klär kvinnor så bra? En ödmjukhet som gränsar till underdånighet?
 
För kvinnor som vinner egen mark är ingalunda alltid poppis hos manligheten. Så en stark kvinna lämnar snarare hopen av väntande bekräftelsehungriga kvinnor. Så det borde inte finnas rädsla för att inte bli utvald av männen- ett beteende som kvinnors liv i allt för stor utsträckning cirkulerat kring genom årtusenden.
En stark kvinna på resande fot skriver om kartan och söker sina likar.
 Kanske är det det? Att resa någonstans är att leva, våga leva? Att inte komma någonstans är att sakta förtvina och dö. Att dö ensam. Olevd. Ofärdig.
Och att dela livsfattigdomen är enklare att göra i grupp, än se sin egen brist på livsmod.
 
Kanske är detta en upplevelse av oss som passerat de 40? Unga kvinnor verkar ta för sig mer, har ett tydligare och mer framträdande narcissistiskt drag . Men känns samtidigt ytligare och rädda för fördjupning….som vår samtid verkar vara skräckslagen för….
 
Men det kanske är yta som behövs för våga bryta ny mark? Bara hoppas att det inte blir ett permanent tillstånd….för jag är nyfiken på vad de här unga kvinnorna ska hitta på!
Få inspiration och kunskap om tillvaron just nu. Och då vill jag ha djup och skratt och en livstörst som berikar, och inte förtär källorna.
Är det för mycket begärt? Att få leva lite till?

 
När jag var ung, sådär 20-35 år- då var chefen en äldre person på över 50 år, som ofta jobbat sig igenom företaget eller förvaltningen. En dos studier, en dos, arbetslivserfarenhet – och en jäkligt stor dos informell kunskap om just det stället och dess verksamhet. Allt var givetvis inte rosenrött i många gubbiga hierarkier – men det fanns ofta ett  perspektiv som bara livets gång och åren ger dig.
 
Så är det inte längre, i alla fall är det betydligt vanligare med chefer i med småbarn hemma- och som utbildats teoretiskt i formellt ledarskap - ofta oavsett vilken verksamhetsfält man är tänkt att leda. Många vill vara chef redan i 30 –års ålder….och om samma prestigeförlust  finns nu, som förr – ”misslyckandet” att faktiskt gå tillbaka till golvet igen- befarar jag en märklig chefskultur  håller å att växa fram . Chefer som sitter på chefsposter i 30-40 år….prata om att alienera sig från verksamheten…Hu!
 
Idag är den psykiska ohälsan galopperande – tror jag hörde siffran 70 % ökning av sjukskrivningar på grund av att arbetslivet inte går att hantera med ett mänskligt liv längre.
 
Jag tänker – att det här har ett samband!
 
Unga människor har ofta fysisk ork, men lite erfarenhet av att vänta. Tempot är högt och resultaten räknas i kvantitet Kvalité tar nämligen tid på sig att utvinnas. Så det är något som kommer med åren. Livskvantitet kontra livskvalité.. Det är inte svårare än så!
 
Tempot har skruvats upp på många arbetsplatser, att det är idag omöjligt att faktiskt göra ett bra jobb.
Jag har varit ho läkare två gånger nu, när jag inte blivit fysiskt undersökt Inte ens behövt ta av mig….men ändå fått en diagnos med tillhörande medicin…Det har fått mig att fundera på hur kvalificerade dessa undersökningar egentligen är.
Antingen är dagens läkare utbildade med röntgensyn. Eller så har dagens läkarundersökningarna på 7 minuter faktiskt minskat möjligheten att göra
kvalitetssäkrade  medicinska undersökningar och bedömningar.
Jag får många jobbmail, så pass många att jag hinner inte på betald arbetstid att läsa, fundera och svara så bra jag kan på dem. Antingen kan jag ta med mig jobbet hem och arbeta övertid. Vilket lett till ett par utmattningsdepressioner. Så det vill jag inte göra om. Eller så kan jag börja skumma och skarva- vilket jag gör idag. Måste jag dessvärre erkänna. Vilket inte känns bra. Eftersom jag vet att jag kan missa det där superviktiga. Guldkornet. Det som spelar all roll i världen.
Kvalitén stagnerar på mitt arbete. Och skapar ett olusthåll inom mig. För det jag gör kan i värsta fall blir mer och mer av en lögn. Ett korthus som kan falla ihop,
Alla chefer på mitt jobb är yngre än jag. Ingen är över 50 år. Och sjukskrivningarna ökar och ökar….och allt fler lämnar ett glödande intressant och viktigt samhällsbyggande arbete som spelar roll….Varför?
 
Allt var inte bra med gamla chefer- men dagens ungdomsperspektiv har kraftiga brister. Rent av farliga för medarbetarna på några års sikt . Så hoppas att pendeln svänger tillbaka till en balans och delat ledarskap. Mellan ung och gammal. Man och kvinna. Olika etniciteter och kompetens.
Då kanske vi på riktigt kan skapa en bra grund att bygga ett nytt folkhem på.
 

 
 
Jag har inte skrivit på ett tag för jag tyckt att vad som är på väg att hända med vår värld. är så stor och liksom så infekterad- att det är svårt att hitta en väg ur och framåt i allt resonemang. Mången tanke och ett och annat klokt ord har sagts i debatten om allt möjligt och omöjligt den sista tiden. Så jag har varit tyst. Vet dock inte om det gjort mig klokare J
 
 
Jag skrev tidigarei min blogg om att ha könsroller på lek i stället för på blodigt allvar–och om pojkars våldsamma lek att bli till män. Jag tror jag är något på spåren i det resonemanget!
Jag tror den sociala könsrollskonstruktionen MAN är ett stort problem i en modern upplyst värld. En värld som vill bejaka och befria det mänskliga. Det kreativa och vänliga. En värld med hopp om Kärlek.
En könsrollskonstruktion som bygger på det gamla ”Management By Fear” – har varit sedd som framgångsrik genom seklerna både i öst och väst- men ställer till det allt mer överallt. Miljöförstöring, krig, skamliga ekonomiska skillnader och hat och våld och övergrepp. Allvarligt talat, det finns en mängd vuxna män som inte ens kan se folk spela boll utan att fyllas med hat och börja slåss. Det är omoget och jävligt barnsligt! tycker jag. Ska inte fotboll vara en rolig spännande lek?...nu är det en arena för aggressivitet och exkludering….Sorgesamt öde för en sådan rolig lek!
Jag har verkligen fått nog av denna könsrollskonstruktions uppfattning om vad Lyckas är. Om vad som är Värdefullt. Och är rejält trött på detta imbecilla missbruk av makten de lagt sig till med.
Så visst är könsrollskontruktionen MAN helt omodern och bör sättas under snabb uppdatering och folkbildning- det  krävs för att få vara med in i framtiden. Få se om det lyckas att skapa om detta forntidsdjur till något nytt och spännande – på riktigt!
Sedan finns det naturligtvis grader i helvetet i umgänget med dessa ättlingar till forntidens ideal; Management By Fear.
Det finns, anser jag starka kulturella skillnader på normer, värderingar och handlingar.i genom årtusenden liksom etniska och religiösa grupperingar.
Och detta dilemma  är något  som Vänstern och feminismen inte riktigt våga ta upp till en ärlig debatt- vilket gör att det blivit en enkel match för SD och M och andra främlingsfientliga att plocka hem segern på gatudebattens nivå. För att de är tydliga—hur fel de än må ha. De vågar argumentera för sin sak och värderingar. De gillar helt metoden Management By Fear!!
Att argumentera för sina värderingar - Det misslyckas vänstern med! Och framförallt S är numera helt sorgliga att beskåda i en vimsig feg och motsägelsefull politik- som inte ens de själva förstår sig på. Tänker jag
Så- Trots att hela Sverige befinner sig i en mental ohälsa som sällan skådats- så hittar inte Vänstern argumenten och skapar en mönsterbildning som är så tydlig att det blir solklart! Folk blir utbrända vid 35 års ålder…och skall sedan arbeta till de närmar sig 70-strecket ! 24 kvinnor anmäler dagligen att de utsätts för sexuella övergrepp! Segregation och våld ökar i alla våra städer, likaså inkomstskillnaderna! Vi konsumera i en illusion att vi skall bli lyckliga- trots att forskningen säger att det rus vi upplever varar inte ens vägen hem med den nya prylen….Bevisen på att Management By Fear inte fungerar längre är så uppenbara och dagligen bevisbara  – så att så många av mina medmänniskor är så blinda och att Vänstern  inte hittar argument för en annan sorts värld är anmärkningsvärt, tycker jag.!
Framtidens dom över denna vår samtid kommer inte bli nådig! Om vi inte kommer till sans – och det snabbt
 
Men hur tänker jag då framåt och ut ur dagens miserabla samhällssoppa!
Om vi nu skulle vilja skapa ett nytt koncept som bygger på Management By Love – hur skulle vi då gå till väga? Inse alla våra faktiska likheter? Att vi tillhör samma kretslopp och kommer från samma stjärnstoft? Att vi är beroende av varandra. Respekt och vänlighet? En bra början, tänker jag. Älska din nästa såsom dig själv-behandla din näste som du själv önskar att du behandlas av omvärlden! Känn och tänk efter en stund- sakta ner farten- och du kanske hinner med dig själv!
Och då kanske den moderna MANNEN oavsett etniskt ursprung, inte tycker det är så roligt att tafsa och våldta och förminska sina jämlikar till mindre värda objekt- och äntligen förstår att de är sig själva de skadar allra mest-i det som verkligen räknas i en värld under Management By Love. Nämligen Kärleken och Glädjen att dela med sig! Den känslan är befriande och fridfull på en och samma gång!
…men det kanske är därför de, männen, är så hatiska just nu….för att de är på väg att förlora ALLT! Dåliga förlorare är ytterligare en biprodukt av Management By Fear, nämligen…!
 
 
 

Ibland blir jag förbannad på mig själv Det sker oftast de dagarna då jag tror jag är kvinna på allvar
Som den dagen när jag betalt 10 kr för att kissa på Centralstationen och satt mig på snedden så att det inte skulle höras utanför att jag kissade. För kvinnor urinerar inte, väl??? Vi är ju lukt och avdunstfria..... Jag blev som sagt tvärilsken å mitt eget beteende,, så jag satt mig bredbent och lät det skvala högljutt Och både jag och världen utanför tycks klarat sig efter denna chock.
 
När jag åker hem genom staden på  sena vinterkvällar - då slår mig orden; Och Gud vad jag har frusit mig igenom vintrar, år efter år. Särskilt som ung flicka, men dessvärre även vid mogen ålder. För kvinnor ska ju alltid vara sexiga och snygga- även om det är 10 minus ute. När benen är avdomnade och röda av köld under nylonstrumporna, så är väl signalen som skickas till omvärlden, att man är rätt dum i huvudet- och det är väl den dumheten som ska vara sexigt… för det är väl inte köldutslagen som är erotiskt pirriga???
 
Att ta mig fram på stadens ofta kullerstensbelagda gator i högklackat är det dock några år sedan. Det blev till slut så mycket smärta- att till och med en dumskalle som jag, insåg att jag är inte attraktiv med ett plågat uttryck i ögon och med grimaserande anletsdrag, vid varje steg. Men det finns kanske en sexuell signal att hitta i smärtan och de höga klackarnas totala dynfunktionalitet? Maktlöshet? Och så dumhet, förstås!
 
Ibland blir jag ilsken på mig själv när jag tänker på att jag inte gett ett antal män en rak höger, fysiskt eller verbalt genom åren– när deras enfaldighet och maktlystnad inte verkar ha några som helst gränser. Totalt urkorkade och pinsamt inkompetenta varelser av manligt kön- och dem har jag bejakat och än värre, stadfäst deras beslut och beteende….För att jag varit kvinnligt rädd.På allvar.
 
Att vara kvinna som socialt kön tyckas mig allt oftare som att vara i ett lamslaget tillstånd av rädsla. Att inte bli bekräftad som attraktivt objekt.
Att gå hem själv på kvällen. Att bli våldtagen. Att inte duga till. Att vara ensam. Att vara obekväm och besvärlig. Att åldras. Att bli kränkt sexuellt om man inte passar sig Att inte släppa på sin vaksamhet.Att ha fel kläder på sig. Att ha rätt kläder på sig vid fel tillfälle.Att vara i rätt sällskap. Att inte misslyckas.Att inte vara klumpig och genant. Att inte vara god mor, snygg kvinna, sexig älskarinna och duktig flicka.
 
Rädd. Rädd Rädd
Och när jag är rädd så är jag inte glad. Inte på riktigt i alla fall. Jag kan ju låtsas för att inte bli uppfattad som något mindre attraktivt. Och bevare oss väl för mindre attraktiva kvinnor- de kan bli riktigt farliga!
Men-  är jag inte glad, så är jag inte fri. Och när jag inte är fri, så är min kärlek inte fullständigt min att ge- den skuggas av rädslans alla lögner.
 
Jag vill därför vara en sann människa som ibland leker kvinna. Och då är det roligt om den människa jag delar mitt liv med- vill leka man. Eftersom jag helst leker heterosexuella lekar. Det är en rolig lek för oss i kärlek att leka.
Men det är bara i människoskepnad vi kan mötas och älska på sanningens vis. Och vara fria att välja leken vi vill leka.

 
Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål, sade min mormor till mig när jag var liten. Jag tror det var när jag var fullt i färd med palla vinbär från grannens buskar.
Jag tänker på det ordstävet i dessa dagar när Kommunals ledning tappat brallorna och dess byk med en massa silverskålar visas upp i media.
 
Jag liksom många med mig blir förbannade. Svär över den förlorade ideologiska och moraliska kompassen. Den där med en slags känsla för sitt uppdrag. Det där med att vi alla är människor, och ingen är mer värd än någon annan. Vi är lika olika allihop. Men vi är människor. Det är där det börjar och slutar.
 
Så började jag titta på min egen moraliska kompass- som fungerar väl i stora frågor. Men inte alltid i små.
Jag har tagit med mig pennor. Jag har tagit med mig papper. Jag har tagit med mig mat som blivit över efter möten. Jag har tagit mig en dag ledigt. Igår tog jag en whiteboard för att bättre kunna arbeta hemifrån.
 
Jag är en tjuv på knappnålsnivå- längre räcker inte sig mina maktbefogenheter.
Anders Bergström med fler toppar är tjuvar i silverskålsnivå- för de har stor makt och tillgång till pengar.
 
Så vem är skyldigast?  Anders eller jag?
 
Jag rannsakade mig en stund –och insåg att jag har tagit saker när något är på väg att dö. När ett projekt packas ihop s a s. Jag har aldrig rört en pinal under uppbyggnad. Då har min mission varit helig och ren. Vägen och målet har hängt ihop.
 
Jag tänker att det kanske är likadant med Anders Bergström- hans uppdrag som representant för lågavlönade kvinnor är inte levande och viktigt för honom. Det är en ex mission.
Han lämnade inte Kommunal igår. Det gjorde han i själ och hjärta för länge sedan, tänker jag.
 
Och tjuvarna i silverskålsnivå- de är så högt upp. Och det går så fort. Att den moraliska kompassnålen kränger något våldsamt på så hög höjd- att riktningen blir  så oklar.
 
Så det bästa vi kan göra för mänskligheten- är att riva hierarkierna och jämna pyramiderna med marken.
För vi kan nog klara av det lokala knappnålstjuveriet – men silverskålstjuvar i toppen kostar oss för mycket. De stjäl allt fokus och vi går miste om en insikt om oss själva.
 
 Kan jag se mig som den knappnålstjuvar jag är- så kan jag börja förändras. På riktigt.
 

 
Hur små oskyldiga pojkar blir till män är inte en rolig historia. Snarare en tragisk och bitvis ond historia. En historia som dagens föräldrar sitter inne med möjligheten att skriva om. Skriva helt nytt. Så att de oskyldiga pojkarna växer upp till goda män, som sprider glädje och frihet runt sig. Och inte sexuella övergrepp, terror och död som idag. Så att de oskyldiga flickorna växer upp till goda kvinnor, som sprider glädje och frihet runt sig. Och inte rädsla, maktlöshet och medlöperi. Som idag. Låt oss hoppas att dagens föräldrar äger det mod och den kraft det behövs för att tänka sig en annan slags lek … Och vips skapas en värld av människor med all potentialitet i världen att få leva fritt och blomma ut på sitt egna sätt-utan att skada någon annan. En annan lek är möjlig! Men du måste tro på den
 
I dessa dagar fylls medierna om händelserna i Köln på nyårsnatten -  händelser som följdes av en mängd liknande händelser  både här och där. På Eriksbadet,, på festivaler,
i tunnelbanor och på bussar, i Kalmar, i Düsseldorf . I Pattaya liksom i IS Det visade sig plötsligt att händelsen i Köln knappast var unik. Snarare en vardagsfaktum Hur det egentligen kan vara att vara  kvinna i det offentliga rummet. I vardagslivet. I hemmet. Villebråd och mindre värd. Av en annan sort. Ganska mycket mindre värd, faktiskt.
För i den pojkiga leken att bli man har det skapats en parallellvärld till vår gemensamma värld. En värld där det är männen som bestämmer allt. Och de bestämmer väldigt tokigt, tycker jag. Tar sig rätten att bete sig illa och skada andra. Använder andras kroppar för sitt eget bruk och missbruk. Elaka lekar som gör ont och sårar och kränker-  Istället för att bestämma att det ska bli fred på jorden och mat åt alla-och mer solsken, så leker de en mycket farlig lek. En dödlig lek. Och de verkar inte kunna se hur mansleken är en studie i självdestruktivitet och hat- och hur leken att bli en man, ofrånkomligen leder till ett mycket ensamt liv i skuld och själslig ödslighet.. Leken blir till en skuld att bära på Till alla andra människor här på jorden. Till allt levande, förresten. För det verkar inge äldre man berättat för dem om. Om ångesten i ensamheten. I vargatimmen när alla tankar hörs i det tysta. Och allt syns så tydligt. Vem man är. Och vad man gjort. Och hur svårt det är att förlåta sig själv i den oändliga ensamheten.
 
 
För det är pojkar som vill bli män som står för nästan allt våld i hela världen.
De slår och våldtar, skändar och förstör.
Till vilken nytta?
Till vilken glädje?
Inte någons skulle jag tro. Inte på något vis. För den här mansleken är verkligen ett sorgligt kapitel i mänsklighetens historia. Jag hoppas så att det är dags att vända blad redan imorgon. Och starta på ett helt nytt kapitel om den vidunderliga mänskliga leken.
En annan lek är möjlig- men du och jag måste tro på den!

Vad litet ett liv kan te sig- och så obegripligt stort. Nästan magisk och, ja…heligt- på något vis.
Jag tänkte på det när jag läste boken Stoner av John Williams –och jag tänker så nu, när jag läser Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Boken kräver fokus och ett närvarande, som jag inte alltid har ork till i vardagen- så jag läser långsamt. Och fylls av vidunderligheten av vad en människas liv är. Hur vardagligt och icke-lyckat det än kan ta sig ut för världen. Och av skärvor av omvärldens reflektioner tar en historia om människas liv och död form. Utav minnen och det som inte minns.
En vacker bok. Sorgsen. Och fullkomlig.
 
Liv.
Ett kort ord.
Men är allt jag känner och vet.
Liv som axiom
Andas in- andas ut. Vila och rörelse. Vårda och utveckla.
Sedan död.
Och nytt liv igen
 
Minnen
Vad minns jag-och varför?
Hur har jag rättat till dem så de passar in i mitt liv nu?
För de ändras ju utifrån nya utsikter och insikter.
Och vem är jag utan minnen?
Ett stycke biologisk organism?
Kan man vara mänsklig utan minnen? Utan förställningsförmåga?
 
Vad finns kvar av mig när jag dör?
Andras bleknande minnen…..

 ​ 
När Öresundsbron skulle byggas var de magiska ledorden att denna bron skulle förena Sverige med Europa och ut i vida världen. Och - Så kom då vida världen till oss. Affärsfolk,,  turister, entreprenörer och nu- flyktingar.
En del välkomnade vi. En del avisade vi. De från världen som allra mest behövde oss och vårt land bygger vi stängsel för att hindra komma hit. Symbolen för bron mellan Sverige och världen blev dess motsats igår- Öresundsbron är nu liktydig med id-kontroller, exkludering och rädsla för de okända. För världen.
 
Jag låser min dörr om natten. För att jag är rädd. Som kvinna har jag vuxit upp med en ständigt närvarande rädsla för att vara ensam och kvinna – det är att vara utsatt för hot om våldtäkt och övergrepp. Alltså låser jag dörren. Det är inget jag är stolt över. Och inget jag anser vara en bra lösning för att minska på våldet från män gentemot kvinnor. Men jag är för rädd för att handla annorlunda.
Så jag tror att jag förstår rädslans mekanism. Politiker med Stefan Löfvén i spetsen är rädda och handlar i en slags panik och ångest- som rädslan gärna föder och göder.
Men- Vad är då Stefan Löfvén egentligen rädd för?
Pengar finns det gott om i Sverige- men skall vi kunna ge flyktingar ett drägligt liv  med bostad och utbildning, så måste de omfördelas- från de som har massor, till de som har väldigt lite. Är det den fajten Stefan Löfvén egentligen är skraj för? Att bli impopulär bland de rikaste? Att de skall överge Sverige med sin lilla skatteinsats?
Eller är han rädd för att vi nu möter människor med en annan religion, en annan kultur med en människosyn som inte alltid stämmer med vår svenska lagstiftade. Det kommer bli en jättetuff utmaning att hantera, tror jag – att många flyktingar kommer från länder där kvinnor inte har ett eget värde, till ett Sverige, som försöker skapa en allt större jämställdhet mellan man och kvinna, även i det offentliga rummet - Det finns absolut risk för konflikter och svårigheter i det mötet. Och det kräver mod att stå upp för dessa värderingar. Men de kvinnofientliga åsikterna finns redan i vårt land av tvättäkta etniska svenskar. Så är det egentligen den utmaningen han räds? Att SD växer sig ännu starkare i skuggan av den sortens konflikter?
Eller är Stefan Löfvén bara så rädd att förlora makten och därmed härligheten i form av rikedom och kändisskap?
Vad är han rädd för? Vad är politikerna så rädda för? Att Europa och Sverige och tiden står inför förändringar?
I Polen har visst en minister i ett tal pekat ut några verkliga faror. Vegetarianer och cyklister- de kan nämligen förändra världen till något vi inte känner igen…..till något vi inte känner igen….är det där den politiska manliga rädslan har sitt ursprung….En helt ny värld är möjlig- den skönjas vid randen av detta imperiums sista dagar.
 
Och drömmen om en bro som skulle förena Sverige och världen- den kanske kan bli sann på riktigt –ganska snart.När vi bestämt oss för att den ska få finnas.

Så vaknade då 2016 till en stad i dimma- som om röken från nattens fyrverkerier stannat och inte orkat lyfta, skingra sig. Ett nytt år ligger framför mig och världen. Om vi nu skall anpassa oss kollektivt till den gode Gregorius tideräkning- om jag ska gå efter min alldeles egna tideräkning, så har jag lite drygt 5 månader kvar på mitt år, innan jag går in i nästa cykel….Och ska vi gå efter naturens gång borde vi kanske fira nytt år i mars- då våren börjar så sakteligen spira med det nya livet som skall komma.
Men för att tågen skall gå och komma fram i tid , banktransfereringarna ticka in och ut på konton och vi skall veta när det är måndag morgon och dags att ge upp sig själv en arbetsvecka till- så har vi synkat ihop en tideräkning som sträcker sig över hela världen.
Och då är ett nytt år här . Vill jag då att det skall minnas om det som gått? Eller vill jag helt nytt? Eller en slags mix av trygghet och förändring? När jag var ung var jag oerhört upprörd över det mesiga Linje 2 - valet i kärnkraftsomröstningen. Jag var mycket för antingen eller. Allt eller inget. Svart och vitt. Nu börjar jag skönja nyanserna i det som finns mellan ytterligheterna.
Så jag vill gärna göra om det som varit bra, en gång till Som resa tillbaka till Indien. En gång till. Sedan får det nog bli något annat. Kambodja? Costa Rica? Eller Japans landsbygd.
Fortsätta leta by i Italien- tills jag hittar DEN. Bada i olika hav. Älska mannen min på fler sätt. Äta god mat. Både gamla favoriter, men också testa nya. Fortsätta vara nyfiken på vad som finns bakom nästa krök. Försöka förstå mina felsteg och misstag och minimera dem ytterligare- för rätt är inte lätt att göra. Och frågan är om det verkligen är meningen med livet? Att bara göra rätt? Det blir så slutgiltigt på något vis. Nä, att se mina misstag och försöka förstå varför jag gjorde dem och - försöka låta bli att upprepa dem- kan ta en hel livstid att lära.
 
Om några dagar börjar jag ett helt nytt uppdrag på mitt jobb. Ett nytt projekt där jag verkligen inte är sakkunnig på området- utan här finns det en arena för lärande varenda dag. Spännande och befriande! Det är lite som att ta klivet utan riktigt veta om det är fallande eller flygande som väntar. Eller rättare sagt, vilket förhållningssätt jag väljer att se detta nya kliv ut i dt nya.
 
Om några dagar kommer min äldste son hem efter några månaders tågluff i Asien- skall bli roligt att få hör vad han upplevt och lärt sig om sig själv och livet
Och mina två yngre söner som börjat skapa musik ihop- som hämtat ur Magical Mystery Tour- fast 2016……skall bli kul att lyssna nytt och höra deras rottrådar till mitt förflutna- på deras alldeles nya och unika vis.
 
Och så vill jag börja ta ett par steg i disciplinens tecken - för att få leva så frisk och stark som möjlig ,så långt upp i ålderdomen som är möjlig. Jag vill inte avstå en resa till en helt ny plats för att min kropp inte orkar med mig längre!!
 
Så mer raw food och harmonisk rörelse i mitt liv, som fortsätter även i dag och vidare!
Så välkommen 2016 och våren i mars och sköna maj…