Jag håller på att detoxa mig! Med rawfood. Och inget kaffe på 13 dagar.
Dag tre hade jag en huvudvärk som påminde starkt om typ hjärnhinneinflammation.
Abstinens är ordet.
Jag brukade få dricka kaffe hos min mormor redan i barndomen när mina föräldrar inte såg. En kopp svart kaffe med tre sockerbitar. Det var särskilt gott att doppa franskbröd i minns jag.
Sedan har det blivit många koppar, muggar och kannor. Sockret är numera utbytt mot mjölk.
Jag brukar börja min dag med 2 stora muggar kaffe. För att sedan hälla i mig slentriankaffe på mitt jobb . Jag tar upp dator, penna, block och en kopp kaffe. De hör ihop.
Självklart lider jag av kronisk magkatarr. Men det har inte hindrat mig. Jag brukar varva kaffet med Losec och Novalucol. Så har det löst sig temporärt. I över 40 år.
 
I julas insåg jag det uppenbara. Att fortsätta äta choklad, fet mat, glögg och vin-och kaffe på det- varvat med magmedicin är inte riktigt friskt. Helkorkat faktiskt.
Så då tog jag beslutet att göra ett break.
Från mina matvanor
Sedan 9 dagar tillbaka äter jag därför bara rawfood. Jag har bakat linfröknäckebröd och mixat nötter med grönsaker. Gjort guacamole och tsatsiki på sojayoughurt – ätit fräsch och gott de flesta dagar. Även om jag varit sugen på en varm potatis så här mitt i vintern.
Morgonkaffet är utbytt mot smoothie och te. Och jag tvingas erkänna att det känns bra mycket bättre i mig att starta min dag på det viset. Även om jag saknar kaffedoften och smaken och kicken.
 
Om några dagar kommer jag blanda upp rawfooden med lite vegansk matlagning. Varm rotfruktsgratäng….mmmmm!!
Unna mig en kaffe på dagen- men hålla mig till smoothies på morgonen- Detta är planen. Jag hoppas jag har klokskap nog att följa den. Även om jag inte direkt ligger åt det fundamentalistiska hållet.
 
Jag vill orka göra saker på min ålders höst. Älska. Vandra. Leka med barnbarn. Dansa och resa mycket och länge. Och då är det dags att säga farväl till några gamla vänner som morgonkaffet på vardagarna. Minska på brödet- och då älskar jag verkligen bröd!
Dricka vin med måtta och unna mig goda viner. Fast i mindre mängder och vid färre tillfällen.
Och rawfood är riktigt gott och mättande och kul att lära nytt- om man kan få sig en varm potatis om vintern!

 
Jag har ramlat av. Eller fått respass, snarare. Från karusellen som kallas världen.
För när man börjar åldras är det svårt att att vara fascist. Ögonen har sett så mycket. Öronen har hört det mesta. Hjärtat har känt av livets nyanser. Och kroppen har knoppats och blommats ut. Nu är  tiden är inne för själens eviga blomning .Och den passar inte in i den fascistiska kostymen.
Om jag ser inifrån mig själv – så är det inte fascismens enkla lösningar och snäva vinkel det jag ser framför mig. Utan snarare den öppna horisonten. Den som man inte riktigt vet var den börjar eller sluta någonstans. Den som finns där som det sista mysteriet. Den ultimata friheten. Jag längtar framåt Att få växa ut. Bli färdig.
 
Jag ser bakåt och ser mina yngre medmänniskor fåfängligt och förtvivlat försök passa in. Skära bort delar som inte passar in – precis som Askungens systrar tvingades göra. Bara för att bli ratade. För den perfekta kan det ju aldrig slutas filas på. Det finns alltid en liten skavank att hugga ner på. Håna. Förminska. Eller nonchalera.
Det har blivit fascismens tidevarv på ett sätt som Machiavelli bara kunde drömma om.
Vi har blivit despotismens  snabba och tränade lakejer. Och det tycks mig som om vi pratar allt högre om saker som egentligen saknar relevans i vår ensamma mänsklighet.
Den som inte har ett dugg med fascismen att göra.
 
Nu har vi Putin på ena axeln och Trump på andra. Vi har röstat fram dem. I vår rädsla för det nya.
Ledare utan empati. Ledare som visar föga mänsklighet. För fascistens ideal är just omänskligheten. Den felfria. Hjärtlösa. Bunden bara till en enda lojalitet – makten. Och rädslan göder och föder den.
 
Oj, vad de springer och slätar ut sig. Mina alla små medmänniskor. De skyndar förbi sina liv.  I allt snabbare takt. Som en galen feberdröm tornar verkligheten upp sig i rubriker.
Som lydiga redskap marscherar mina medmänniskor precis som  i Pink Floyds video Another brick in the wall. In i kvarnen där de mals ner
Marscherar på led i all sin fitness till respasset bort och ut. Till intetgjorda.
 - och däri ligger mitt hopp om en ny värld.

 
Det är nu i början av januari i nåden eller dådens år 2017 . Staden är Göteborg i den kalla Norden. Strax under norra polcirkeln. Vid havet som förenar denna lilla stad med Atlanten
 Vintern spås komma i natt efter rekordvärme under nyårshelgen. Och det känns så här i min vrå av världen i det snart 100 år gamla huset där jag lever och bor.
 
Vintern är här. På mången vis.
Det känns som om många människor hat frusit fast i sina hjärtan. De vågar inte släppa in någon mer. Inte dela med sig. Rädda kanske för att den där sista flämtan av eld i hjärtat sitt inte kan värma någon annan än sig själv. Så vår tid av överflöd låter vi de andras barn dö i havet. Som om jorden inte skulle räcka till även för dessa små.
 
Världen som vi och jag känt den är på väg in i historien och därmed fri att tolkas för efterkommandes. Vad gjorde vår tid för fel? Något avgörande felskär? Gjorde vi något rätt med förtröstan till våra barn och barnbarns livstider?
Min tid som präglats av en oerhörd tillgång på det mesta i materiell väg - om än djupt orättfärdigt fördelat- varför förblev vi så rädda? Så snåla och intoleranta. En tid som trots alla rikedomar präglas av ett djupt obegripligt fattigdomstänkande.
 
Som om vi tappat tilliten på livets förmåga att överleva. Läka sig och gå vidare.
Som om vi trots många vårar och somrar inte riktigt vågar tro att det kommer goda tider om vi sår och värnar om det. Om vi verkligen vill att de goda tiderna skall finnas här.
 
Jag minns min barndom och ungdomstid som en tid där det började anas ett ljus i tunneln. I grottekvarnens mörka instängda tunnel. En fri tid.
En tid där vi fick vara barn och unga människor. Där vi fick ett ögonblick längre än tidigare generationer  vara bara dem vi var. Nu dras rädslans snara åt igen. Kvinnor skall vara kvinnor och män vara män- och aldrig får de mötas i all sin mänsklighet.
Friheten har blivit prissatt och renderats till ett val vilken sorts varumärke du vill vara.
Förunderligt för en människa som mig som anade framtiden där borta i horisonten som ung. En känsla och en syn jag aldrig släppt taget om. Även om jag blundat år av mitt liv. Och trott jag måste göra som alla andra.
 
Nu seglar jag mot min ålderdom –med en lagom stor last av gårdagens erfarenheter med mig. Och jag ser där borta i horisonten en öppning för mig att andas fritt igen. Och få vara bara den jag är. Människa. Med ett hjärta i min hand.
 
När jag når min horisont vill jag skicka en flaskpost till framtiden; Till alla mina barn och barnbarn. Ett hjärta kan aldrig dö eller minska av att älska många. Att göra det du verkligen vill –det är glädje. Men ge akt på dina svallvågor så att de inte förstör för andras chans att göra det de älskar. Så lev lagom fort med vila för klokhetens chans att mogna sig vis.
Lev och älska, framtidens barn! Våga vara så rika som ni faktiskt är- för 1+ 1=3.
Det är det jag verkligen sanningsenligt  lärde mig av livet och kärleken självt